Partidemokrati är en samtalsprocess
J
an Teorell skriver (Svensk Tidskrift
1/99) om den bristande demokratin i partierna, apropå sin doktorsavhandling. Mycket kan sägas om
Teorells avhandling. Jag avstår från
en sådan tragglig diskussion. I stället
tror jag att följande är viktigare:
Den verkliga framväxten av politiska hållningar sker sällan i de formaliserade strukturer som årsmöten, stämmor och remisser är uttryck för. Det är
isamtalet- internt och offentligt- som
det spännande sker. Stärnmor och årsmöten blir i detta perspektiv snarast
bekräftelser - kontrollerande i efterhand, om man så vill - på processer
som äger rum mera formlöst.
En framgångsrik partiledning
finns mitt i dessa processer. Den
leder och lyssnar på samma gång.
Demokratin fungerar på så sätt att
en ledning inte med framgång kan
gå utanför vad partiets medlemmar
och kärnsympatisörer anser rimligt
och rätt. I denna mening finns det
en slags självreglering inbyggd i den
verkliga partidemokratin. Ledningar
som faller utanför vad deras partier
vill, lyckas inte med sin uppgift.
Den stora utmaningen för den
svenska demokratin handlar om den
politiska vitaliteten. För denna är
inte det formalistiska avgörande. En
viktigare fråga är hur det politiska
samtalet skall kunna utvecklas, hur
det nya och för många omtumlande, som följer av tex globaliseringen, skall kunna bearbetas och leda
till konstruktiv handling. I dag är det
blott alltför uppenbart att flera partier genom sina formella strukturer
är engagerade i behandlingen av frå-
gor som verkligheten redan har lämnat. Det frambrytande Sverige däremot har färre arenor där de avgö-
rande frågorna kan speglas och åsikter utvecklas. Resultatet blir att alltfler av dess representanter vänder
politiken ryggen, sköter sitt eget så
gott det nu går, eller flyttar härifrån.
Hur de politiska processer ser ut
som på en gång kan driva på och
förankra Sveriges nödvändiga
modernisering är enligt min mening
det visserligen svåra men verkligt
avgörande.
Per Unekel (m), Riksdagsledamot
Inflytande - för den som arbetar
Politiska partier har under tusentals år varit en del av samhället.
Partier har uppkommit varje gång
det har funnits behov av majoriteter
och/eller då någon enskild eller
grupp velat genomföra något särskilt.
Det speciella med dagens politiska partier är att de har ett liv även
utanför de domarstenar och riksmöten där de annars alltid har funnits. Jan Teorell diskuterar i nr 1/99
om dessa yttre partier också skall
förväntas ha ett eget, inre liv.
Det socialdemokratiska partiet
bildades som ett massmedium/massrörelse för över 100 år sedan. I brist
på andra medier fick rörelsens organisation och medlemmar tjäna som
radiomaster, modem och förstärkare för partiets budskap. Orden och
besluten från partiets ledning skulle
föras ut till verkstäderna, skogarna,
förorterna och fabrikerna.
Socialdemokratins partiuppbyggnad skall förstås mot bakgrunden av att partiet saknade representation i den gamla ståndsriksdagen.
Socialdemokratin stod vid den tiden
för något nytt och bildade därför ett
nytt och annorlunda parti.
Människor utsätts idag för ett
enormt informations- och åsiktsutbud
och partiets uppgifter har därför skiftat kraftigt under de senaste 30 åren.
Idag vänder sig partiets mötesverksamhet i huvudsak till de egna
förtroendevalda. Partiets "livsluft" är
som Teorell skriver "avvägningen,
sammanjämkningen och prioriteringen': Partiet är ett sammanhållande forum för att finna gemensamma
vägar i Europa, i nationen, i regionen
och i avvägningen mellan alla dessa
olika beslutsnivåer i tillvaron.
Det rena medlemsinflytandet har
aldrig varit särskilt starkt. Förmodligen upplever det dock just nu sin
kanske starkaste period. Idag är tillvaron i samhälle och parti mycket
mer jämlik än någonsin tidigare.
skillnaderna i kunskaper, livsstilar
och information om politikens taktiska drag har nog aldrig varit så små
som nu mellan ledning och medlem.
Där medlemmen tidigare bara sågs
som en megafon och "just another
brick in the wall" är förhållandena
idag mycket annorlunda.
Antagligen befinner sig de gamla
partistrukturerna därmed vid vägs
ände. Den troligaste framtida formen för socialdemokratin är nog ett
mer utpräglat och uttalat "stödmedlemskap" där den som blir medlem i
allmänhet inte förväntar sig något
särskilt inflytande utan endast uttrycker stöd och sympati för partiets värderingar och politik.
I allt väsentligt tror jag att det
egentligen alltid har varit så. Den
som går med i ett parti gör det för
att markera stöd. För att få mer
inflytande än så krävs vilja att ta förtroendeuppdrag och mer intensivt
inre politiskt arbete. Kan det egentligen bli mer demokratiskt än så?
Widar Andersson (s)
statsrådsberedningen
lSvensk Tidskrift 11999, nr 2IIJ