..
LITTERATUR KRON l KA
Om Asien och ett
är jag landade på
Bangkoks flygplats kastade jag
mig över närmaste bok- och tidskriftsstånd. Jag erövrade Christopher
Lingles The Rise and Decline of the
Asian Century - False Starts on the
Path to the Global Millennium (Asia
2000 Ltd, 1997) och hann läsa en
god bit på väg till mitt slutmål, semesterparadiset Phuket. Lingle är,
fårstår man av bokens förord, en
verkligt spännande människa. Mest
uppmärksammad blev han får några
år sedan då Lee Kuan Yew sparkade
ut honom från Singapore får att han
trampat stadsstatens härskare på lilltån
genom en artikel i International Hera/d
Tribune.
Lingle berättar om sin odysse runt
världen sedan han 1978 lämnade
JANERIK LARSSON arbetar bl a som
rådgivare åt informationsföretaget
RIKTA Kommunikation .
hemlandet USA får att studera utomlands i ett år. Det året pågår än.
Lingle var i Turkiet då det blev undantagstillstånd, i Italien under röda
brigadernas terror, i England under
den missnöjets vinter som förde
Thatcher till makten, i Spanien när
demokratin återinfördes, i Polen under solidaritets fårsta dagar, i Sydafrika när apartheid började falla sönder på allvar, i Kina under fårspelet
till Rianarrmen Square och i Berlin
när muren raserades.. .
Lingle har av detta format en bild
av samhällen som stämmer mycket
illa med den auktoritära och patriarkaliska regimen i Singapore. Det fårvånande är inte att han blev utsparkad från University of Singapore; det
fårvånande är att han fick en tjänst
där!
Tigrar med p roblem
Hans bok är en rejäl lunta, skriven
med sedvanlig statsvetenskaplig terminologi. Det blir ganska tungt,
tycker jag. Min rekommendation är i
SVEN S K TID SKRIFT
JANERIK LARSSON:
rö t t Lund
stället att den som vill ha en briljant
skriven och idemässigt klartänkt presentation av dagens Asien bör skaffa
förre Hong Kong-guvernören Chris
Pattens East and West- China, Power
and the Future of Asia (Times Books,
1998). Förutom att man tar ett tankeväckande perspektiv både på Kina
och resten av Asien ger boken också
underlag till en allmän politisk debatt
om värderingars roll i en samhällelig
utvecklingsprocess. Patten beskrivs
ofta som hemmahörande på torypartiets vänsterflygel. Det ligger något i
detta, men den som läser East and
West fårstår att Thatcher placerade
honom i kabinettet och att John
Major gjorde honom till partiordfö-
rande. Chris Patten ryktas nu ta en
comeback i nästa BU-kommission
(blir klart hösten 1999) och det skulle vara det bästa som hänt Bryssel på
länge.
I Phuket köpte jag ytterligare två
böcker om Asiens uppgång och nedgång under 90-talet. Dels Pasuk
Phongpaichits och Chris Bakers
59
 Thailand's Boom and Bust (Silkworm
books, 1998). Dels antologin Tigers
in Trouble - Financial Governance,
Liberalisatian and Crises in East Asia
(redigerad avJomo K.S.; HongKong
University Press, 1998).
Thailand's Boom and Bust är en
uppdaterad version av en bok jag läste när den kom ut 1996. Den är skriven på en journalistiskt effektiv prosa, inte så elegant som Pattens men
inte så akademiskt tung som Lingles.
Den berättar om hur det gick upp
och hur det gick ner. Den som läser
denna skildring av 90-talets Thailand
fårstår att det inte var "kapitalismens
fiasko" när den thailändska bathens
koppling till dollarn kollapsade sommaren 1997. Boken fokuserar på
korruptionen och den ofardiga demokratin på ett oförskräckt sätt. Det
bådar gott for den process som nu
pågår i Thailand. Mer transparens,
mer demokrati är vägen framåt.
Av uppsatserna i Tigers in Trouble
har jag inte orkat läsa alla. Jag har inte den grad av specialintresse får de
olika nationella ekonomiska kriserna
i östra Asien. Mitt intryck är att uppsatserna innehåller mycket av nyttiga
fakta for den intresserade och slutsatserna i inledningsessän (av Jomo
K.S.) tycks mig ganska vettiga även
om han är allt annat än en libertarian.
Åtminstone ger han uttryck for en
önskan om att bygga nya institutioner som bl a bättre kontrollerar korruptionen och som överensstämmer
med intrycket från övriga böcker jag
nämnt.
Detta nummer av Svensk Tidskrift
60
har 1968 som tema. Som ett litet bidrag till detta ska jag nämna något
om mina minnen från denna sällsamma tid. Jag fick anledning att tänka
tillbaka när jag läste Kim Salomons
och Göran Blomqvists antologi Det
röda Lund (Lunds universitetshistoriska förlag, Årsbok 1998). Jag vill särskilt rekommendera Håkan Arvidssons essä.
Sympati for nyfikenheten
Jag kom till Lund 1965 - samtidigt
som Håkan. Träffade honom och
hans kompis Lennart Berntson genom gemensamma bekanta. Tyckte
Håkan var en spännande och beläst
person. Våra vägar kom ganska snart
att skiljas. Jag blev fast anställd som
reporter på Kvällsposten, slutade studera (utan att riktigt ha börjat på allvar), gifte mig och sonen Tomas föddes på luciadagen 1966. Såg Håkan i
Båstad 1968. Kände sympati for den
grundläggande nyfikenheten hos
lundavänstern, men hade inte känsla
får att allt det som följde (maouniformitet etc) var något spännande. Jag
lämnade aldrig folkpartiet, som jag
tyckte (och ännu tycker) är ett bra
parti får radikala människor som inte
vill att andra ska diktera ens åsikter.
När jag långt senare återfann Håkan
(och Lennart) i helt andra sammanhang (Ratios konferenser på
Yxtaholm) uppfattade jag inte att de
forändrats så rysligt mycket. Blivit än
klokare, mer eftertänksarnma. Men
får den som vill följa med på den sällsamma 60-talsresan Håkan gjorde rekonm1enderas hans insiktsfulla essä.
SVEN S K TID SKRIFT
Mer psykologiserande och introvert är Lars W esterbergs minnen om
den liberala positionen 1968. Jag far
mig en släng for att jag i Liberala studentklubben förespråkade kontakter
(1965!) med Clarte. Lars tror att jag
skulle kunnat sluta som dubbelmaoist. Kanske det.
Men så blev det inte.
Lars beskrivning av en udda intellektuell som aldrig fåll for någon
frälsningslära är både läs- och tänkvärd. Flera av de gestalter han nämner minns jag också väl. Tom
Gustavsson var en härligt frimodig
och rolig kille. Klas Hellborg var
lundavänsterns superanarkistiske
clown - tragisk bakom masken. LarsOla Borglid, medförfattare till En ny
vänster, var en annan riktigt trevlig,
rejäl person. Såg nyligen i bokhandeln att han efter sin långa karriär
som utrikeskorrespondent skrivit en
bok om svenska bönder.
Lars skriver om vänsterns skuld på
ett sätt som skiljer sig radikalt från
Per Ahlmarks (han jagar ju tankens
synder) men som det ligger mycket i:
"Erfarenheten att komma i vägen får
sekterister, har hos mig skapat det bestående intrycket, att vänsterns skuld
ingalunda var det politiska misstagen.
Utan de trakasserier de utsatte oliktänkande for på konsthögskolor, teaterhögskolor, universitetsinstitutioner, studentkorridorer. Och den
dogmatiska konst- och litteraturkritik som knäckte och tystade de skapande människor som råkade vara
annorlunda."
Så skriver en sann liberal.