LANDET SOM GILLAR LÄGET ANDERS BJÖRNSSON Nyligenfirade Finland sin oavhängighetsdag. Nationsbygget i landet har satt djupa spår i den politiska kulturen. Inte minst vad gäller relationen till unioner. Märker man måhända även det idag? A dertonhundratalets nationsbyggande i Finland var ett märkvärdigt framgångsrikt företag. Aktörerna hade inget fårdigt koncept att utgå från och det institutionella ramverket kan i förstone verka klent. Det enda som blev kvar när den svenska makten trängts tillbaka var kyrkoorganisationen och ett inhemskt universitet, Kungliga Akademien i Åbo. Den politiska autonomi, som garanterats av Alexander I vid lantdagen i Borgå 1809, var nog så oklar i sina konturer och tog endast långsamt gestalt. Kejsarens löfte om att respektera de tidigare - svenska - grundlagarna preciserades inte närmare, och det krävdes en hel del schackrande och rätt mycket finsk sisu i de ledande kretsarna för att den gustavianska förANDERS BJÖRNSSON är medarbetare i Svenska Dagbladet. fattningen från 1772 och 1789 års förenings- och säkerhetsakt skulle accepteras som grundvalar för det nya storfurstendömets politiska existens. Det säger en del om det finska självstyrets nymornade och fragila karaktär att det var kontinuiteten till det svenska enväldet som åberopades till autonomins beskydd. Å andra sidan var det bara Polen (fram till 1863) som ägde ett motsvarande oberoende inom den depostiskt styrda ryska statskroppen. I de övriga Östersjö- provinserna var den tysk-baltiska adelns härskarlater forenade med rättslöshet for större delen av befolkningen: där baronen gick med knutpiska, kunde även tsaren uppfattas som mild och forstående. I Finland däremot behölls friheterna och ståndsprivilegierna från den svenska tiden, och genom att Viborgs län ("Gamla Finland" med en rysk terminologi, eftersom detta var den äldsta ryska erövringen av finsk mark) återbördades till moderlandet, efter en energisk insats av GustafMauritz Armfelt, SVENSK TIDSKRIFT lyckades även karelarna att undgå livegenskapens värsta härjningar. Tradition och kejserlig välvilja Statslivet i det Finland som ännu inte var någon stat kunde bygga sin legitimitet på både tradition och nyvunnen kejserlig välvilja. Och Finland hade blivit vad det aldrig tidigare varit: en politisk nation. Men nationen var länge tom på substans. ståndsriksdagen - lantdagen - sammankallades forst efter ett halvt sekel och saknade då lagstiftande befogenheter. Såväl senaten, på en gång regering och högsta juridisk instans, som den finske ministerstatssekreteraren i S:t Petersburg, vilken föredrog ärenden rörande storfurstendömet direkt infor majestätet, satt på kejserliga mandat. Finland var tveklöst ett rättssamhälle, men på nåder. Det saknade till en början arme, ämbetsverk och i praktiken folkrepresentation. Den politiska eliten under den tidiga kejsartiden behövde fostran i både servilitet och fingerfårdighet. "Allt genom staten" 55 blev en formel i det finska nationsbyggandet, just därfor att de statliga strukturer som fanns var så unga, så ömtåliga. I Sverige, efter skilsmässan från Finland, var statsmakten tvärtom övertung och behövde bantas på funktioner; associationer och tidningspress kom här att bli det liberala medborgarsamhällets bidrag till den nationella saken. I Finland, foreningsfattigare och underkastat kejsarmaktens censur, blev lojalismen en forutsättning for framgångsrika politiska och ekonomiska reformer; en sådan som Lars Gabriel von Haartman, senatens finanschef och initiativtagare till 1856 års vidlyftiga program for järnvägsbyggen och handelns främjande, var utpräglad konservativ och fareträdde i ekonomiska frågor den s k kameralismen som ville ett marknadsorienterat näringsliv fast under sträng administrativ uppsikt. Vackra karriärer Den reformivrande konservatismen var å andra sidan inte betjänt av allt for mycket parlamenterande. Den insåg att samverkan med kejsarmakten rymde komparativa fordelar, som favoriserad tillgång till de ryska varuoch arbetsmarknaderna, och den visste att dess bästa män kunde räkna med vackra karriärer i tsarens kanslier och rangregementen. Den opposition som samarbetspolitiken mötte (i den mån den inte var outrerat svensksinnad) trivdes ofta bäst i den akademiska frihetens hägn. Under 56 forryskningstider, dvs under autonomins senare fas, blev universitetet den viktigaste platsen for nationell samling och agitation. Den erfarenheten skulle efterlämna ett intressant mönster: inget västland har haft fler lagerkrönta regeringschefer och statsöverhuvuden än Republiken Finland efter 1918. Tveksam autonomi Osmo Jussilas kortfattade redogörelse for "autonomitiden", 1809-1917, i den av honom och Seppo Hentilä och Jukka Nevakivi redigerade boken Finlands politiska historia 1809- 1998 (Schildts Förlag, 1998), innehåller skarpa iakttagelser och kontroversiella omdömen. Det är till exempel tveksamt om autonomi är ett alldeles välfunnet uttryck, eftersom oberoendet hängde på en enda person, nämligen kejsaren-storfursten, och dennes envåldsmakt, manifesterad genom en generalguvernör i Helsingfors och dennes forvaltning. Ingen genomskådade sammanhanget bättre än J V Snellman, fornämst bland finska nationsbyggare. Han, hegelianen, såg i självhärskardömet garantin for att en finsk stat skulle utvecklas efter sina egna forutsättningar. I en anteckning drar han sig till minnes tiden for den reaktionäre Nikolaj !:s bortgång och reformkejsaren Alexander Il:s makttillträde. "Tronskiftet", skriver Snellman, "hade i landet väckt forhoppningar om allt slags frihet. För min del bedröfvades jag af underrättelsen om kejsar Nikolais död. För mig var det SVENSK TIDSKRIFT klart, att endast en stark kejsarmakt kunde värna oss, men att med fria institutioner i kejsardömet vår nöd rätt skulle börja. Frihet skulle vi nog ra, men frihet att sända våra deputerade till någon national forsamling - i Moskva." Snellmans profetia slog in, konstaterar Jussila, såtillvida att Finland genom februarimanifestet 1899 och en rikslagstiftning tio år senare forpliktades att sända delegater - inte till Moskva, men till duman och rådet i Petersburg. Visserligen avstod finnarna i det skärpta läget från att vara representerade i något som liknande ett ryskt parlament, även om detta kunde se ut som ett forsta steg mot demokratisering av det ryska samhället - ty det var just inskränkningen i despotin, dvs att inte längre ha direkt tillgång till kejsaren-laggivaren, som hotade storfurstendömets positiva särrättigheter i riket. Kanske kan man gå längre: Varken liberaler eller generaler hade efter tsarväldets sammanbrott och bolsjevikernas maktö- vertagande något intresse att bevara Finlands självständighet. Tvärtom. Hade de röda vunnit i finska inbördeskriget är det troligt, som Seppo Hentilänoterade i den här anmälda boken, att en socialistisk revolutionsregering i Finland skulle haft svårigheter att "forhindra en 'frivillig' anslutning till Rådsryssland i enlighet med Lenins nationalitetspolitik". Men hade de vita vunnit i Ryssland, är det praktiskt taget säkert att Finlands självständighet gått forlorad. Manner-heim, det borgerliga Finlands segerherre, forstod det bättre än de flesta när han vägrade att marschera mot Petrograd och ansluta sig till de revolterande generalskollegerna från tsarens arme. En sådan befrielse hade blivit den finska statens undergång - på samma sätt som axelmakternas seger i världskriget hade gjort Finland, med tysk småfimte på den "lediga" gustavianska tronen, till en germansk lydstat. Bolsjevikernas seger och Kejsartysklands undergång säkrade på så vis Finlands frihet. Den finska nationskampen har en egendomligt bakvänd prägel. Under den ryska tiden sker ett fredligt framåtskridande, där den nationellt sinnade klassen i Finland agerar i betydande samforstånd med härskarna i Petersburg och de kejserliga ämbetsmännen i Helsingfors. Det kräver återhållsamhet på båda håll. Det är lika fel att säga att Petersburg spelar ut fennomanerna och språknationalismen i kampen mot en besvärlig "svekomansk" konstitutionalism som att påstå att det "gammalfinska" partiet faller undan for ryska påtryckningar och locktoner. Soumetarianerna, undfallenhetsmännen, skapade tillfållen som annars inte hade funnits och ryssarna var angelägna om att utnyttja Finland som det ryska imperiets skyltfonster mot väst. Den dubbla forutsättningen var att finnarna inte engagerade sig i polska äventyrligheter och att ryssarna inte demonstrerade och njöt av sin övermakt. Februarimanifestet och generalguvernör Bobrikoffs extremt rysk-nationalistiska åthävor satte dualismen ur spel. Brytningen mellan storfurstendöme och riksregering blev till slut ofrånkomlig, men forenhetligandet av kejsardömets lagstiftning, som februarimanifestet proklamerade, hade inletts flera decennier fore 1899. Fennomanerna var med om detta därfor att de fick så mycket annat istället: eget postväsen, eget mynt, starka infrastrukturella satsningar och en militär säkerhet utan att behöva satsa på en reguljär, fullt utbyggd arme. Samarbets- eller undfallenhetspolitiken var måhända inte moraliskt oantastlig, men den tryggade samhällsfreden och bidrog till att den nationella kampen fram till självständigheten forlöpte lugnt och i stort sett utan blodsspillan. ''Bolsjevikemas seger och Kejsartysklands undergång säkrade på så vis Finlands frih et. '' lösliga) antog snabbt karaktären av ett nytt nationellt projekt där utsikterna till territoriella utvidgningar i Ingermanland och Fjärrkarelen släppte lös en plötslig politisk kreativitet. Från och med mitten av februari 1918, skriver Hentilä, upplevde Mannerheim att kampen hade blivit ett frihetskrig: "skapandet av ett Storfinland hägrade som det slutliga målet." Tusen tyskutbildade jägarsoldater och en tysk interventionsstyrka på närmare 13 000 man spädde på den nationella självförhävelsen. Mannerheim och andra - i grunden ententevänliga- personer ur den svensksprå- kiga överklassen gillade inte den tyska kopplingen, men de hade just då inget alternativ. Frihetslidelsen fick fritt utlopp, rädslan for den radikaliserade underklassen spolierade alla andra hänsyn, de vitas revansch blev grym och hänsynslös. Varken i det amerikanska eller i det spanska inbördeskriget undanröjde segrarna så många motståndare när striderna väl var över, har professor Heikki Ylinkagas påmint om. Terrorn, som var ömsesidig, skapade ett sår som inte läkte förrän landet blev offer i nästa storkrig och tvang Därefter kommer våldet, det fram- röda och vita att strida sida vid sida. tvungna och snart okontrollerade. Sönerna sonade fädernas missgärningar. Nytt nationellt projekt Det är rentav möjligt att det är forst Det som bötjade som inbördeskrig med vapenstilleståndet 1944 och (det var också Mannerheims prelimi- Finlands svåra balansgång under de nära diagnos, de ryska soldater som forsta fredsåren som nationsbildfanns kvar i Finland efter december ningsprocessen avslutas. Facit är im- 1917 var fataliga och stridsovilliga, de ponerande. Landet hade avstått från sociala konflikterna djupa och svår- territorium och samtidigt fatt SVENSK TIDSKRIFT 57 400.000 karelerare att skaffa jord och arbete till. Mellankrigstidens hätska språkstrider låg begravda i frontavsnitten. Kommunisterna blev en inrikespolitisk faktor men rubbade aldrig den politiska jämvikten. Republiken ingick ett militärt fordrag med Sovjetunionen, men till skillnad från de länder som sovjetarmen befriade från Hitler kunde Finland riskfritt luta sig mot sarnarbetet österut från en tidigare period. Paasikivis illusionslöshet var gammalfinnens. Det stod klart for honom att Finland hade vunnit mer än något annat land som stått på "fel sida" i kriget- och det var finska, inte ryska trupper som fordrev de sista tyskarna i Finland under Lapplandskriget 1944-45. Inte heller Zjdanov, den sovjetiska kontrollkommissionens ordforande, ville mer än detta: visst fattade han att ett kapitalistiskt Finland skulle klara sina skadeståndsleveranser mycket bättre än ett socialistiskt! "Av största betydelse var", kommenterar Hentilä, "att han inte heller ställde sig bakom grundarrdet och beväpnandet av en frivilligrörelse 58 som skulle fordriva tyskarna. I Finland uppkom sålunda inte ens efter kriget mot Sovjetunionen en antifascistisk front av den motståndsrörelsekaraktär som i det övriga krigforande Europa hade gjort det möjligt for kommunisterna att liera sig med socialdemokrater och liberala borgare." Kanske hade också Zjdanov "autonornitidens" realpolitiska fornuft i bakhuvudet när han tilltrodde de finska efterkrigspolitikerna en uppövad känsla for det passande och det möjliga. Moskva efterskänkte ganska snart en betydande del av den finska skadeståndsbördan, medan sedermera både Bonn och Östberlin avböjde att ersätta de skador som de tyska trupperna åstadkommit i Lappland. Samförstånd del av kulturen Finlands politiska historia 1809-1998 är ett modernt standardverk som summerar den senaste forskningen, främst forfattamas egen, om ett nationsprojekt som har ra motsvarigheter i Europa. Under mer än halva den behandlade tiden ingick Finland i SVENSK TIDSKRIFT personalunion med monarken i ett autokratiskt styrt imperium. Landet var obestridligen en del av detta och erövrade efter hand alltfler konstitutionella formåner. Samtidigt pågick i det ryska riket en process av homogenisering som syftade till att lägga imperiets olika delar under gemensam lagstiftning och forvaltning. Finland värnade sin autonomi genom att betyga sin lojalitet. Vanan att finna och ingå samforståndslösningar med en mäktig granne blev tidigt en del av den finska politiska kulturen. Även när landet drogs med i storpolitiska uppgörelser fanns det inom den politiska eliten tillräckligt mycket besinning for att inte uppträda utmanande och äventyrligt. Det är väl inte uteslutet att detta tunga arv har på- verkat Finlands hållning också till senare tiders unionsprojekt. Om nationens fran1tid och överlevnad bara kan se ut på ett sätt- då är det inte mycket man kan göra åt saken. Om man gillar läget - då kan man uträtta mera.