ETIK FÖR EKONOMER NICLAS BERGGREN Många drog en lättnadens suck när Amartya Sen tillkännagavs som årets nobelpristagare i ekonomi. Annat var det när Milton Friedman, nu aktuell med sina memoarer, fick motsvarande pris 1976. Men skiljer de sig egentligen särskilt mycket från varandra? är årets nobelpristagare i ekonomi, Arrrartya Sen, tillkännagavs var det många kritiker av nationalekonomin som reagerade med viss eufori. Äntligen en pristagare som sätter foregående års marknadsliberala apologeter på plats, tycktes man resonera. Man tog härvidlag främst fasta på Sens arbete for att studera, mäta och åtgärda fattigdom. Reaktionerna från dessa kretsar då Milton Friedrnan fick motsvarande pris 1976 var radikalt annorlunda. Han sågs - och ses fortfarande, vilket mottagandet av hans nyligen utgivna memoarer visar - som representant fOr ett slags hänsynslös kapitalism, nä- ra allierad inte bara med redan rika affärsintressen utan också med högerdiktatorn Pinochet i Chile. NICLAS BERGGREN är ekon dr i nationalekonomi och verksam vid Ci ty-universitetet Medan Sen i vida sammanhang betraktas som något av nationalekonomins samvete - en godhetens och fattigdomsbekämpningens apostel - tas den ekonomiska liberalism Friedman torgfor inte sällan som intäkt for att han drivs av mindre hedersamma, och kanske t o m oetiska, motiv. Fakta och värderingar Denna dikotomi mellan godhet (Sen, stöd for ett flertal offentliga insatser, betoning på positiva rättigheter) och ondska (Friedman, forsvar av fria marknader, betoning på negativa rättigheter) vilar dock i betydande grad på två typer av relaterade rnissforstånd. För det forsta har man inte tagit hänsyn till den enkla men centrala distinktion som kan och måste gö- ras mellan fakta och värderingar, och som bl a ger vid handen att två personer med olika syn på vad staten bör göra for de fattiga kan drivas av samma (och därmed lika goda eller onda) värderingar. För det andra har man i allmänhet SVENSK TIDSKRIFT dåliga faktakunskaper om marknadsekonomins effekter for de sämst ställda, i synnerhet i ett längre perspektiv. Milton Friedman har inte bara gjort sig ett namn inom det nationalekonomiska skrået utan också blivit känd for en större allmänhet. Nobelpriset och samarbetet med militärjuntan i Chile under sjuttiotalet har givetvis bidragit till detta, men också hans konsekventa engagemang for den ekonomiska liberalismens principer. Friedmans Capita/ism and Freedom (1962; fortsättningsvis CAF) och Free to Choose (1980; fortsättningsvis FTC), har varit obligatorisk läsning for många - såväl sympatisörer som motståndare. Chicagoskolan, den intellektuella skolbildning som Friedrnan var med och grundlade, har nått långt utanfor läroböckerna i nationalekonomi. Friedman var länge professor vid University of Chicago, där han fungerade i en kreativ och framgångsrik miljö av forskare, de flesta med en 47 passionerat marknadsliberal syn (och flera av dessa kollegor har också ratt nobelpriset i ekonomi, t ex F. A. Hayek, George Stigler, Ronald Coase och Gary Becker). ha innehaft dubbla professurer, i nationalekonomi och filosofi, vid Harvard University. Sen har huvudsakligen arbetat inom tre falt. Det fOrsta är vad som studerar möjligheterna att nå kollektiva beslut med olika karakteristika på basis av individuella preferenser. Det andra är utarbetandet av index över välfard och ojämlikhet. Sen har bland brukar kallas "social choice" (kollek- annat utarbetat ett fattigdomsindex Monetarism tiv beslutsteori), vilket är en matema- som inte bara tittar på andelen fattiga, Till grund for nobelpriset låg väl tiserad del av nationalekonomin som definierade som personer med en indock inte hans insatser for en fri marknadsekonomi, utan det var mer inomvetenskapliga insatser som belö- nades. Bland dessa framstår monetarismen - det vill säga att inflation ytterst orsakas av tillväxt i penningmängden och att prisnivåforändringar har reala effekter - som det kanske mest framträdande bidraget. Men till de belönade höjdpunktema i hans arbete skall också läggas utarbetandet av begreppet jämviktsarbetslöshet, vilket betyder att det finns en "friktionsnivå" i arbetslöshetsstatistiken som är forenlig med jämvikt på arbetsmarknaden och mot vilken en ekonomi tenderar. En av de mer revolutionerande slutsatserna med denna teori är att det inte finns ett långsiktigt bytesforhållande mellan inflation och arbetslöshet. Det var just det keynesianer och anhängare av Phillips-kurvan forutsatte, och till Friedmans meriter skall därfor tilläggas att han underminerat mycket inflytelserika skolbildningar. Amartya Sen däremot har inte levt lika mycket rampljuset som Friedman. Sen, som forvisso också han är känd utanfor det nationalekonomiska sällskapet, övergick nyligen till att vara Master ofTrinity College, Cambridge University, efter att bl a 48 SV E N SK TIDSKR.IFT komst under viss nivå, utan som också inkluderar fordelningen av inkomster bland fattiga. Det tredje fåltet, som framforallt lyftes fram av media när Sen tillkännagavs som årets nobelpristagare, är empiriska studier av fattigdom. Han har bland annat visat att svält ofta är resultatet av andra orsaker än minskad tillgång på mat i ett land, t ex krig och naturkatastrofer, som forhindrar befolkningsgrupper att ra del av den mat som finns. Denna korta beskrivning av Friedmans och Sens insatser inom nationalekonomin befaster, snarare än motsäger, vid en forsta anblick tesen att den forre primärt är inriktad på att söka befrämja redan välmåendes situation, medan den senare fokuserar sin energi på att beakta hur de sämst ställda har det. Men det är enligt min mening ett illusoriskt intryck. En fOrsta invändning kan göras utifrån en teoretisk grund. Ett värdeomdöme (t ex att "staten bör ge personer med en disponibel inkomst lä- gre än x ett bidrag så att de når upp till x") består alltid av två distinkta komponenter: en värdering och en faktabedömning. Man kan alltså se nyss nämnda värdeomdöme som ett uttryck fOr någon underliggande värdering (t ex en utilitaristisk, att "summan av individernas nyttor bör maximeras") i kombination med en faktabedömning (t ex att "målet om aggregerad nyttamaximering nås bl a genom åtgärden i fråga"). Notera här att två personer kan vara oense om ett värdeomdöme utan att ha skilda värderingar. Oenigheten beror i så fall på olika faktabedömningar. Detta innebär bl a att det inte går att uttala sig om en persons grad av godhet, som åtminstone är en nödvändig funktion av dennes värderingar, enbart genom att studera värdeomdö- men (t ex av typen politiska ställningstaganden). Men låt oss titta närmare på vad de skrivit. Frihet från tvång Friedman betonar, mer än något annat, vikten av frihet: "Som liberaler ser vi individens, eller kanske familjens, frihet som vårt yttersta mål då vi bedömer sociala arrangemang." (CAF, s. 12). Med frihet menar Friedman rätten att göra vad man vill så länge man inte därigenom forhindrar andra att nyttja samma rätt for egen del. Han definierar alltså begreppet negativt - som frihet från tvång - men han ansluter sig inte till dem som motiverar denna syn i termer av okränkbara och objektivt sanna ("naturliga") rättigheter. Han avvisar både anarko-kapitalism och synen att staten endast bör ägna sig åt rättsväsende och försvar. I någon mening står det därfor klart att Friedman är en form av konsekvensetiker, som forvisso tilldelar frihet ett egenvärde - men detta värde är varken oändligt eller oförenligt med att tillmäta andra saker positivt värde. Intressant nog kritiserar Sen utilitarismen bl a fOr att den inte tillmäter frihet ett egenvärde; men det finns trots detta åtskilliga skillnader i hur SVENSK TIDSKRIFT de två ekonomerna betraktar detta begrepp. Sen diskuterar i huvudsak begreppet som reell frihet att göra det man har anledning att värdera, vilket bl a innebär att frånvaro av grundläggande villkor for välmående (som hälsa, trygghet, självrespekt, inkomst, etc) leder till ofrihet. Sens normativa projekt är i långa stycken knutet just till begreppet "förmåga" ("capability") att uppnå villkor for välmående, som är den variabel han vill söka järnställa människor emellan - även om han också är beredd att väga detta mot t ex målet om effektivitet, att resursfordelning skall ske på ett rationellt sätt. Men Friedman är inte helt avvisande till att ge frihet också ett positivt innehåll, även om hans terminologi är annorlunda. Det faktum att han accepterar statliga bidrag till fattiga, helst i form av en negativ inkomstskatt, och offentligt finansierade skolcheckar (ett system han uppfann och lanserade) visar att han skiljer sig från libertananer som strikt håller sig till det negativa frihetsbegreppet. Friedman talar ofta om "equality of opportunity" som det järnlikhetsbegrepp han föredrar, framfor t ex "equality of outcomes". Hans resonemang på denna punkt är aningen förvirrande. Med det forra begreppet menar han i stort sett "likhet infor lagen" eller att endast en människas kvaliteter - och inte godtyckliga egenskaper som kön, ras eller nationalitet - skall vara avgörande for hennes möjlighet att nå olika positioner. Men som Sen påpekar, och som 49 Friedman implicit medger genom en del policyrekommendationer for att stödja mindre bemedlade, finns det skäl att ifrågasätta denna strikta tolkning av begreppet jämlikhet, bl a därfor att det (i) inte beaktar människors olikheter (vilket i sin tur påverkar människors formåga att utnyttja frånvaro av hinder att nå olika positioner) och for att det (ii) godtyckligt utesluter variabler som är relevanta for vilka reella möjligheter människor har att nå positioner (t ex inkomst och formögenhet). Sen forsvarar dock, som tidigare nämnts, inte "equality of incomes" utan "equality ofcapabilities". För att ta ett exempel innebär det att en handikappad person, som under "equality of income" skulle få lika mycket i disponibel inkomst som en frisk person, under "equality of capabilities" får mer i disponibel inkomst, om vi antar att inga effektivitetsproblem och inga övriga olikheter foreligger. tal ställen i CAF och FTC fattigdomens problematik, och jag tror inte att det finns anledning att betvivla hans genuina engagemang härvidlag. Men Friedman bedömer statligt orkestrerade forsök till omfordelning, i alla fall i stor skala, som kontraproduktiva. De foder osunt bidragsberoende, de reducerar friheten for dem som beskattas och de hämmar den ekonomiska utvecklingen - och dessa effekter missgynnar svaga grupper. Friedman bedömer istället att en relativt fri marknadsekonomi ger upphov till en absolut forbättrad levnadsstandard for de allra flesta, åtminstone på sikt (en syn som bl a får stöd av mig i artikeln Economic Freedom and Equality: Friends ofFoes? i ett komn1ande nummer av tidskriften Public Choice). Sen drar delvis andra slutsatser och har en aningen mer raffinerad analys, som bl a visar att fattigdom är mycket mer än ett inkomstfenomen; i ett av sina stora Detta for att hans formåga att om- verk, lnequality Reexamined (1992), vandla inkomster for att forverkliga olika livsmål är lägre än for en frisk person. skillnader i faktabedömningar Även om de principiella etiska synsätten hos Friedman och Sen de facto påminner om varandra, har de ändå ganska olika rekomn1endationer när det gäller vilken ekonomisk och social politik som skall foras. Detta beror, enligt min bedömning, huvudsakligen på skillnader i faktabedömningar. Friedman betonar på ett flerso skriver han istället att formågan att forverkliga livsmål måste beaktas. Han forklarar fattigdom i rika länder med att relativt låga inkomster ger absolut låga fom1ågor, på grund av dålig tillgång till exempelvis hälsovård och utbildning samt på grund av brottslighet. Sen gör här en delvis annorlunda faktabedömning än Friedman: for att fattiga skall ra det bättre krävs enligt den forres bedömning mer av offentliga insatser. Arets nobelpristagare i ekonomi, SVENSK TIDSKRIFT Amartya Sen, har gjort sig känd som en kunnig och engagerad analytiker av fattigdomens orsaker och lösningar, medan hans foregångare Milton Friedman snarast har komnut att associeras med ett hårdhudat fOrsvar av en otyglad kapitalism. Detta är emellertid en snedvriden bild av hur dessa två ekonomer forhåller sig till varandra i fråga om etisk syn. Som jag har forsökt påvisa har båda som en av flera målsättningar att de fattiga skall få det bättre, och båda accepterar vissa statlig insatser for att nå detta mål. Deras tonvikt när det gäller policyrekommendationer skiljer sig forvisso åt en del, med Friedman som mer skeptisk till större och generella offentliga program, men det finns goda skäl att betrakta denna skillnad primärt, om än inte uteslutande, som ett resultat av olika faktabedömningar om effekterna av en relativt fri marknadsekonomi for de sämst ställda över tiden. Etiska kvalitetsegenskaper Det fOrefaller därfor svårt att gradera Friedman och Sen på något fundamentalt annorlunda sätt i fråga om deras etiska kvalitetsegenskaper. Detta forhållande tror jag dessutom gäller många som står på olika sidor i politiken: man drivs i allmänhet att inta ståndpunkter man tror befrämjar det goda, men oenigheten ligger ofta inte i vad som ses som gott utan i skilda bedömningar om hur detta bäst uppnås. En insikt värd att bära med sig, kanske.