LITEN VÄNSTER BLEV STOR KURT WICKMAN 1968-vänstern var numerärt sett en begränsad rörelse. Uppslutningen skedde främst i universitetsstäderna. Men denfick ändå ett stort genomslag i samhället. o A ret 1968 har kommit att ra en politisk laddning, som inget annat enskilt år under hela efterkrigstiden. Det är inte alldeles kristallklart varfor. Att det var frågan om en vänsterpolitik som dessforinnan inte funnits i Sverige - eller Europa, fOr den delen- står väl klart. Politiken bars upp av en rekordstor kår av studenter. De kom att gå in i flera olika traditionella former for vänsterpolitik. Detta behandlas ofta av 1968-nostalgiker som det väsentliga i "1968"- sannolikt utan grund. Det mest sterila och samtidigt mest traditionella var en kommunistisk politik, som studentvänstern själv uppfattade som ny och banbrytande maoism. Men maoismen var inget KUR. T WICKMAN är Fil dr och Ilatiorw/ekorlom. 4 annat än bakåtblickande stalinism och den kom också att självdö i inåtblickande fraktionsstrider. Om detta hade blivit resultatet av "1968" hade begreppet knappast överlevt år 1970 - och därefter känts ungefar lika fräscht som dagens KFML Göteborg Godå, de finns fortfarande och ser fortfarande framåt mot det stora stalinistiska inbördeskriget i Sverige). Under sin absoluta höjdpunkt fick denna rörelse 0.4 procent av röstema i ett allmänt val. Detta trots att man fick ungefar samma exponering i media 1970 som ny demokrati 1991. Facket tog över studentvänsterns kritik Det nya låg i stället vid sidan av en sekteristisk studentvänster. De friska inslagen fanns där och kan blottläggas. De låg i en kritik av foråldrade strukturer av maktutövning i olika delar av samhället. Man pekade t ex på att det bristfilliga tillvaratagandet gen forsärmade effektiviteten i företagen. Någon ny form av "medbestämmande" borde prövas, blev slutsatsen. Men den tanken utvecklades egentligen aldrig mer än till just kritik. Under 1970-talet kom denna kritik i stället att helt tas över av fackforerringarna-som uppfattade sig själva som "moderniseringens" representant, utan att inse att de utgjorde den största delen av problemet. I sin kritik kände LO uppenbarligen vinden i ryggen så starkt, att man på allvar lanseraJe ett program for att ta över det svenska näringslivet. Man avsåg helt enkelt att ersätta fåretagsledningarna med fackliga kon'llTlitteer och foretagens direktörer med ombudsmän från fackföreningarna. Denna politiska framstöt slogs tillbaka och visade sig i stort sett sakna stöd i samhället. I stället övergick fackföreningarna till ett svagare reservprogram, nämligen att utveckla den "ekonomiska demokratin" i foav de anställdas initiativformåga troli- retagen. Men det var i stort sett ett SVENSK TIDSKRIFT destruktivt program. Man ville ge fackforeningarnas ombudsmän möjligheter att dela tantiem med foretagets traditionella ledning. Men vad man faktiskt skulle åstadkomma med sitt program for ekonomisk demokrati var något annat, nämligen att bryta ned den nödvändiga hierarki i foretagen som ger dem en unik formåga att smidigt lösa konflikter mellan olika grupper anställda. Illa utvecklad analys För det andra fanns det en kritik mot den svenska korporativismen. Den bottnade i en delvis illa utvecklad ekonomisk analys - trots närvaron av många ekonomer i 1968-rörelsen var uppfattningen om hur en marknadsekonanti fungerar knappt utvecklad alls. Man betraktade storforetagen med den största skepsis och beskrev dem i allmänhet som "monopol" eller med det ännu mer kryptiska begreppet "storfinans". Den kommunistiske ledaren C-H Hermansson hade skrivit en uppmärksammad bok där detta begrepp särskilt lanserades. Samtidigt uppfattade man staten som den stora problemlösaren. Det var den goda kraft som kunde bromsa storforetagen och hjälpa de anställda i deras "kamp mot storfinansen". Här borde således finnas mycket tydliga rågångar uppdragna. Upptäckten att de forväntade rå- gångarna i själva verket var mycket suddiga gråzoner satte sinnen i brand. Det blev ett framträdande tema i 1968-kritiken av svensk politik att beskriva samarbetet mellan stat och storforetag som ett stort svek mot det mytomspunna begreppet "folket". "Blandekonomin" började beskrivas som "blindekonomin". Företagarna stod definitionsmässigt på andra sidan, men uppfattningen blev nu att också socialdemokraterna hade lierat sig med dem. Kritiken framfordes överallt, inte minst i den populärkultur som utvecklades. En ofta spelad sång innehöll omkvädet "staten och kapitalet, de sitter i samma båt". Distanseringen från det korporativa systemet togs - kanske paradoxalt - framfor allt upp hos arbetsgivarna. 1991 forklarade SAF unisont ett "uppbrott från korporatismen" och valde därefter inte in egna representanter i de "partssammansatta organen", som hade blivit kodordet for den moderna svenska korporativismen. Paradoxen upplöses väl enklast av att framfor allt fackforeningarna under 1970- och 1980-talen utnyttjade sådana partssammansatta organ for att mycket markant flytta fram sina politiska positioner. I stället for att kvävas i slutna rum, blev det av praktiska skäl en fordel for arbetsgivarna att flytta ut motsättningarna i det öppna. Mer marxism i vetenskaperna För det tredje gick kritiken mot universiteten och utbildningssystemet. Det fanns en aktiv - men i realiteten död - linje som gick ut på att introducera mer marxism i samhällsvetenskapernas kursplaner. Det skedde ganska allmänt, men denna våg gick efterhand tillbaka. Den djupare ström SVENSK TIDSKRIFT som drev vågrörelsen handlade om något annat. Det var en stark kritik av samhällsvetenskaperna så som de tillämpades i slutet av 1960-talet. Grundtanken var att de egentligen saknade vetenskaplig hållbarhet och mest gav uttryck for en ideologisk hållning. Allmänt sett var argumentet att ett kapitalistiskt samhälle producerar kapitalistiska samhällsvetenskaper. Deras resultat har inget "tidlöst" värde utanfor detta - till skillnad från exempelvis naturvetenskaper och språkvetenskap. Delar av denna skepsis har uppenbarligen vandrat över till det allmänna medvetandet över tiden. När den socialdemokratiske chefen for Konjunkturinstitutet, Bo Ringholm på Ams eller LO-ekonomerna ställer en ekonomisk prognos infor ett val, drabbas de ofta av återklanger från 1968 års kritik av samhällsvetenskaperna. Allmänheten uppfattar prognoserna som partsinlagor, avsedda att forbättra socialdemokraternas resultat i det kommande valet. Det är på sätt och vis en egendomlighet, att det långsiktigt innovativa i 1968 års djupare kritik allra bäst kunde tas till vara inom näringslivet. Det är i och for sig kanske inte en svårighet, då foretagen normalt representerar den mest flexibla och forändringsbenägna institutionen i ett samhälle. Marknadsekonomins konkurrens garanterar att det måste vara på detta sätt. Men det är en egendomlighet ur det dåvarande perspektivet. Man uppfattade då inte foretagen som dys nam.iska och öppna for alla typer av utveckling, utan snarast som Kafkaliknande slott - hotfulla och omöjliga att påverka eller ens anpassa sig till. Brett genomslag i samhället Det rent politiska vänsterelementet i "1968" var det kanske mest ödeläggande och det som har kommit att skynuna nästan allt annat i den fortsatta värderingen. Det är visserligen sant, att de marxistiska studenterna var ra. Och det är sant, att de ofta grep tillbaka på och idealiserade den mest motbjudande kommunistiska traditionen, den som utformades av kommunister i maktposition - Lenin, Stalin och Mao Tse-tung. Men det är också sant att det marxistiska elementet fick ett mycket brett genomslag i samhällsdebatten. Alla politiska partier påverkades i någon utsträckning. Den svenska politiken drevs åt vänster. Folkpartiets ungdomsforhund uttalade ända upp i sin styrelse forståelse eller sympati for marxismen. Inom centerns ungdomsforhund framträdde en tongivande radikal riktning som - med en viss distanserad humor- kom att kallas "Asa-Nisse-marxismen". Medlenm1ar i dessa organisationer kom att bli flitiga deltagare i demonstrationståg som organiserades av studentstalinister, Clarte eller Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna. Påverkan på det dåvarande högerpartiet är direkt synlig: man bytte nanm till Moderata samlingspartiet. Det blev under åren efter 1968 be- 6 svärande och politiskt stigmatiserande att forknippas med "höger". I stället markerade man en modererande politik - med större hänsyn till andra synpunkter, sådana som kom från vänster - genom nanmbytet. ''Det blev ett framträdande tema 1968-kritiken av svensk politik att beskriva samarbetet mellan stat och storföretag som ett stort svek mot det mytomspunna begreppet Jolkef. 1 Blandekonomin J började beskrivas som 1 blindekonomin J. ''De egentliga vänsterpartierna var naturligt nog ännu mer öppna for på- verkan från "1968". VPK radikaliserades och antog ett nytt partiprogram som direkt uttalade sig for inbördeskriget som politisk metod - eller som det hette i den romantiserande beskrivningen: man blev på nytt "ett revolutionärt parti". Med detta svarade man på 1968-kritiken om att ha forsotfats och blivit "revisionister", d v s anpassat sig till det kapitalistiska samhället och tappat forändringsviljan. Men det räckte inte alltid. På flera håll forlorade man ändå ungdomsforeningar till 1968 års stalinister. Ett sådant större exempel var MarxistLeninistiska Kampforbundet, en övergångsorganisation som bröt med SVENSK TIDSKR.IFT VPK for att ansluta sig till KFML. Uppenbarligen tillhörde Gudrun Schyman denna organisation - då fraktionsstrider inom vänsterpartier är något av det mest intensiva som alls forekommer i det politiska livet är det minst sagt egendomligt att hon inte upptäckte konflikten. Också de socialdemokratiska studentforeningarna på universitetsorterna tunnade ut sina forbindelser med moderpartiet. De blev helt enkelt alltmer öppna for 1968 års ideer, i vilka socialdemokraterna uppfattades som det kapitalistiska samhällets svekfulla forvaltare. studentforeningen Laboremus i Uppsala upplöstes. Anna-Greta Leijon är ett exempel på en socialdemokratisk student vid denna tid. I sin självbiografi berättar hon att den nya marxist-leninistiska rörelsen utövade en mycket stark lockelse. Hon övervägde länge att ansluta sig. Vänsterkandidaten Palme Socialdemokratin påverkades väsentligt. Det har sagts att 1968 års mycket starka socialdemokratiska val ska forstås som ett väljarnas "farväl" till Tage Erlander. Det ligger kanske nå- got i det. Men viktigare är att man lyckades fånga upp de radikala stämningar som med viss kraft utgick från studentpolitiken. I denna process på- verkades partiets själ. Radikalt. Vid Tage Erlanders avgång steg socialdemokraternas vänsterorientering till ytan. För forsta gången kom vänstern inom partiet att kunna utse sin kandidat - Olof Palme - till partiets < m m en ordforande. Traditionen hos socialdemokraterna hade annars varit att välja en representant for partiets hö- ger till ordforande. Men vänstern inom partiet hade stärkts så mycket under 1960-talets andra hälft att alla alternativa kandidater från partiets mitten och höger framstod som svaga i jämforelse med Palme. Palme kom att sitta i sexton år och grundligt forändra det socialdemokratiska partiet. Ideologiskt och organisatoriskt kom socialdemokratin att fast knytas till ett politiskt vänsterprojekt. När Ingvar Carlsson och senare Göran Persson efterträdde Palme fick de ledningen över ett parti som var cementerat på vänsterflanken. Varken Ingvar Carlsson eller Göran Persson tillhör denna riktning inom partiet, men satt i stor utsträckning fast i den politiska organisation Palme hade lämnat i arv. Maktfrågan i centrum Vänstern inom socialdemokratin var uttalat socialistisk i den meningen, att man framfor allt ställde maktfrågan i centrum. Staten skulle användas for att blockera roretagamas inflytande över samhället, och efterhand skulle det privata näringslivets äganderätt upphävas - tillgångarna skulle överforas till statligt eller kollektivt ägande. Delar av den opinion som upparbetats inom studentvänstern kunde tas över i olika avsiktsforklaringar från socialdemokraterna. Palme markerade denna brygga genom att själv gå in i studentvänsterns sarnn1anhållande fråga - protesterna mot Vietnamkriget. Han uppträdde i en demonstration i Stockholm sida vid sida med Nordvietnams sovjetambassadör och karaktäriserade vid ett annat tillfålle den amerikanska statsledningen som "satans mördare". Frågan om makten över näringslivet ställdes från början av 1970-talet av LO. Villy Bergström skrev på uppdrag en bok om kapitalbildning och medinflytande. De centrala slutsatserna i denna bok pekade på att ett större inflytande från de anställda över foretagens styrning skulle ge en långsiktigt bättre ställning for alla anställda. Dessa slutsatser forvaltades av LO:s vänster, där Rudolf Meidner var ett ledande namn, och utvecklades till tanken om löntagarfonder. Genom ett sinnrikt arrangemang, där man utnyttjade instrumentet om centrala avtal och statens beskattningsmakt, skulle kapitalet foras över till de anställda. Det lätt ironiska i hela arrangemanget var att man skulle operera på en av kapitalismens mest centrala scener, aktiebörsen. Genom att utnyttja en av kapitalismens mest värderade institutioner skulle hela överflyttningen av beslutsmakten till LO ra ett klart drag av legalitet - man gjorde bara vad kapitalisterna normalt gjorde, d v s drog in "övervinster" och placerade tillbaka dem i löntagarnas namn som ägarandelar. Hela tanken byggde också på en marxistisk ekonomisk tanke: övervinsterna hade arbetats samman av arbetarna, varfor man egentligen bara ställde anspråk på vad som i vaiJe moralisk analys var arbetarnas egna SVENSK TIDSKRIFT resurser. Den allmänna politiken under Palme-epoken blev aktivistisk. Det är i princip denna period som skiljer ut Sverige från hela den övriga utvecklingen i Västvärlden. Både fore och efter Palme-epoken foljde Sverige den allmänna trenden i Västvärlden. Även om epoken hade skapat så många problem, är det lätt att uppfatta Carlsson- och Persson-regeringarna som avvikande. Men de representerar troligen en normalisering av politiken. Världspolitisk hybris Utrikespolitiken under Palme-epoken siktade till ett ledarskap for tredje världens övervägande socialistiska (eller kommunistiska) stater. Det var ett slags världspolitisk hybris, som dock sökte kapitalisera på forhållandet att majoriteten av u-länderna sedan 1960-talet alltmer lutade i socialistisk riktning. Man övertog 1968- demoniseringen av USA och forstå- elsen for de kommunistiska staterna. Det hela kokades samman till en utrikespolitisk soppa, som inte skilde mellan det demokratiska USA och det diktatoriska Sovjetunionen. I forvånande stor omfattning kom Sovjetunionen att ges favörer i utrikespolitiken. Den innebar en brytning med en lång svensk utrikespolitisk tradition, som forst på 1990-talet gick tillbaka till den långa linjen. På hemmaplan blev politiken aktivistisk. Det var från början av 1970- talet som de riktigt stora ekonomiskpolitiska åtgärdspaketen började dug- 7 00 ga tätt. Olof Palmes valspråk "politik är att vilja" avslöjade en voluntaristisk hållning till den ekonomiska politiken. Detta var en direktimport från 1968-ideologin, som hade foljt den maoistiska parollen "att sätta potanken att arbetarna i ett framtida samhälle skulle vara befriade från alienation, fortryck och ekonomisk exploatering. Det var ett gammalkommunistiskt recept, något uppiffat med modern psykologisk och sociologisk litiken främst". Varje problem var till analys. Kanske ska man- eller möjlisin karaktär ett politiskt problem, och gen inte - ursäkta studenterna for att kunde lösas med politiska medel. de inte forstod att arbetslägren eller Även äkta ekonomiska problem koncentrationslägren alltid ligger i transformerades till politiska. Den utopins praktiska genornforande. självklara foljdfrågan till 1968-ideolo- Palme-ideologerna övertog dock gin och till Olof Palme - "men om grundstrukturen i tankegången, men man inte kan det man vill" - blev såg lösningen redan mera kortsiktigt. obesvarad hängande i luften. En mycket stor expansion av den foPolitiken styrdes in på snart sagt religgande välfärdsstaten skulle ge varje område, och skattetrycket sköt utopiska resultat, som inte låg alltfor genom taket. Mycket välfungerande långt borta från vad studentkommusvenska marknader reglerades sönder i politiskt styrningsnit - livsmedelssubventioner foljdes av bostadssubventioner som foljdes av varvsstöd som foljdes av prisstopp och hyresstopp som foljdes av Stålverk 80 osv. Det fortsatte i all oändlighet. Det fanns i stort sett inga begränsningar for vad man skulle eller borde göra - det var bara dålig politisk fantasi som satte gränserna. Hela denna måttlösa politisering av samhällslivet kom att beskrivas som en "demokratisering", trots att det snarare var långtgående krav på att inordna sig i ett välfärdsstatens Utopia - med risk for politisk mobbing av grupper i samhället som valde att ställa sig vid sidan om. Samhällsutopin kanske kan uppfattas som en urvattnad eller moderniserad variant av 1968-kommunismens klasslösa samhälle. Man drevs här av 8 nismen foreställde sig. Utsatta for minoritetsfortryck Den samhällsuppfattning som bar fram 1968-vänstern var att den större delen av befolkningen var utsatt for ett fortryck från en minoritet. Det var en central uppgift att avlägsna detta fortryck. Också denna samhällsanalys vandrade in i Palme-ideologin i lätt forändrad forn1. Begreppet "svaga grupper" och ett antal andra uttryck med samma innebörd kom att dominera Olof Palmes framställningar. Efterhand utkristalliserade det sig en samhällsbild som var snarlik 1968-vänsterns. Palme-ideologin beskrev ett samhälle som bestod av en tredjedel välbeställd och välintegrerad medelklass och två tredjedelar på olika sätt "svaga" grupper. Den politiska uppgiften var således mycket stor - att rädda två treSVENSK T ID SKR. IFT djedelar av samhällets medborgare. Kanske bör det tilläggas, att denna del av Palme-ideologin i allra högsta grad lever vidare i det politiska tänkandet, och i dag inte bara hos politikens vänster. I sin tur kom detta att ställa mycket preciserade uppgifter på den politiska formågan. I en omfattande reforrnrörelse började ett antal hinder avlägsnas for det politiska beslutsfattandet. Redan 1974 fick Sverige världens formodligen sämsta grundlag - en sådan som kodifierade välfärdsstatens mest tomma paroller. I den ingick t ex "rätten till arbete", eller "rätten till bostad". Det direkt meningslösa i sådan lagstiftning framgår väl av frågan: vem ska en arbetslös stämma for brott mot grundlagen? Men sådana invändningar restes aldrig. Välfärdsutopin hade vandrat in i grundlagen och givits en stabil rättslig grund. Den foljdes av en större inre refornuörelse i departementens sätt att arbeta. Stora politiska beslut hade traditionellt foregåtts av stora utredningar. Dessa utredningar kallade nonnalt sakkunniga till sig utan att > < 00 snegla på politisk korrekthet. Och de rekryter. Man skulle också bana väg arbetade ofta utan tidspress får att sä- får och identifiera hinder får den akkra ett fullt genomtänkt resultat. Men det var nu historia. Allt detta innebar nu en broms på den aktivistiska politiken. En politik med mycket stora uppgifter måste understödjas av ett regelsystem och en miljö, där det politiska beslutsfattandet är lätt. De tidigare stora utredningarna ersattes av snabbutredningar, där expertisen normalt begränsade sig till en tillfålligt sammansatt grupp av politiker. Det blev t ex tydligt, att landets ledande ekonomer inte längre dök upp i utredningarna, annat än i särskilda undantagsfall. I stället kom en rad nya befattningar att växa fram på departementen. Den mest innovativa var att olika departement bötjade innehålla "politiskt sakkunniga", den svenska välfärdsstatens svar på kommunismens politiska kommissarier. Dessa politiskt sakkunniga var påfallande ofta rekryterade från den socialdemokratiska ungdomsvänster som hade mött 1968-ideologin i studentstäderna. Och uppgiften var inte bara propativistiska politiken. Således: den socialdemokratiska vänstern var öppen får det ideologiska inflytandet från 1968 års politiska tänkande. Och denna vänster tog över - och omformade det socialdemokratiska partiet från slutet av 1960-talet. Denna vänster hade metoder som i vissa väsentliga avseenden avvek från 1968-ideologin - det viktigaste i detta sammanhang var att man aldrig ifrågasatte den allmänna demokratin. Men i långa avsnitt sammanfåll synpunkterna. Intellektuellt haveri Det kan synas egendomligt att en samhällsföreteelse som återkommer så pass ofta i samhällsdebatten - som "1968" ju gör - var så isolerad som den faktiskt var. I en viss mening var 68-vänstern naturligtvis ett intellektuellt haveri bland en del av den intellektuella ungdomen i Sverige. Det hjälper här knappast att hänvisa till att samma sak uppträdde i andra västländer. I 1968-ideologin fanns en förstå- gandistisk får dessa Palme-ideologins else får Lenin, Stalin och Mao TseSVENSK TIDSKRIFT tung. För att inte tala om andra, minst lika brutala despoter i maktställning: Enver Hoxha i Albanien, Kim Il Sung i Nordkorea och Ho Chi Minh i Nordvietnam. Så sent som i mitten av 1970-talet fårsvarade 1968-gurun Jan Myrdal kommunisten Pol Pots direkta folkmord i Kambodja - med eldunderstöd från Palme-vänstern, i detta fall Birgitta Dahl, sedermera minister får diverse departement och till sist också talman i riksdagen. Ty ett intellektuellt haveri är ett intellektuellt haveri, oberoende om man har sällskap på fården eller inte. Vissa delar av det demokratiska Sveriges ungdom - och det var inte bara ungdomar, äldre docenter och professorer drog sig inte heller - såg faktiskt u-landsdiktaturer inte bara som "förståeliga", utan behandlade dem som förebilder också får att reformera det politiska systemet i Sverige. studenter är normalt dåliga politiker. Men de kan ändå påverka politik och samhälle i betydande utsträckmng. 9 < tn 00