CIGARETTER, BILARo OCH VIDEOVALD SVEND DAHL Till raden av "ismer" Ledande politiker Lämnat efter sig menar många nu att det är dags att Lägga "Clintonismen". New Jersey höll en annars I mycket populär och nationellt känd guvernör - Christine Todd Whitman - på att bli bortröstad, eftersom motståndaren lovade lägre bilförsäkringspremier. I Virginia vann republikanen James Gilmore guvernörsvalet med tor marginal eftersom han lovade att avskaffa delstatens bilskatt. Och i Washington är den stora sakfrågan varken krisen i pensionssystemet eller utvidgningen av NATO, utan vad man skall göra för att förrundra landets 14-åringar från att börja röka. Mina politiskt engagerade vänner skrattar naturligtvis åt mig när jag på- pekar att debattklimatet kanske är ett tecken på att skillnaden mellan republikaner och demokrater i amerikansk politik håller på att suddas ut. SVEND DAHL är frilansskribet·tt och City u11ivers itelels Cap ito/iumslipendiat i Washi11gton DC. Med det kalla kriget vunnet, budgeten balanserad och en högkonjunktur som inte visar några tecken på att avta, kan politiken handla om småsaker. Ja, hur skall man annars förklara att bilförsäkringspremierna kan bli den viktigaste valfrågan eller att en ny skatt på cigaretter förmodligen kommer att bli en stor fråga i höstens kongressval. Små skillnader i sakfrågorna Men, invänder mina vänner inom republikanerna, den politik som demokraterna står för är väsensskild från republikanernas. Demokraterna är fortfarande "tax-and-spend-liberals", som egentligen skulle vilja ha det som i Sverige, förklarar de. Saken är bara den att det är vårt att hitta några viktiga sakfrågor där partierna står långt ifrån varandra. Mycket tyder helt enkelt på att det inte skulle spela någon större roll om det satt en demokrat på Newt Gingrichs plats som talman i representanthuset. Det är en rejäl förändring. Så sent SVENSK TIDSKR.IFT som för sex år sedan, när Bill Clinton valdes till president lovade han nya stora statliga projekt, inte minst ett sjukvårdssystem av europeisk modell. Men Clintons sjukvårdsideer kom inte längre än till kongressen, och republikanerna vann det påföljande kongressvalet tack vare missnöje med Clinton. Republikanernas främsta krav, en balanserad budget, hamnade snabbt överst på Clintons agenda. Presidenten och kongressen kunde därefter tillsammans reformera välfärdssystemet. Och i januari 1997 förklarade Clinton att den stora statens tid var förbi. Clinton har blivit en demokratisk president, som i flera centrala frågor låter och agerar som en republikan. Självklart har det varit svårt att acceptera för en del demokrater. Men, trots att demokraternas ledare i kongressen, Dick Gephardt, ibland försöker låta som en ga1ru11aldags liberal, tyder det mesta faktiskt på att Clinton har förändrat sitt parti. Två tredjedelar av demokraterna i kongressen rös- 25 tade for uppgörelsen som resulterade i en balanserad budget. Ingen demokrat vill idag höja skatterna, ra vill se nya stora utgiftsprogram och alla vill se en budget i balans. Och republikanerna håller forstås med. En politisk kommentator, Mark Shields, konstaterade faktiskt for ett tag sedan halvt på skämt, halvt på allvar, att republikanerna behöver en presidentkandidat som håller med om partiets politik, tilltalar kvinnliga väljare och gör sig bra på TV, men att Bill Clinton tyvärr är forhindrad av konstitutionen från att kandidera en tredje gång. C lintonism Det är svårt att tänka sig dagens politiska situation utan republikanernas valseger 1994 och deras krav på en balanserad budget. Men om man bortser från budgeten är det Bill Clinton som format den nya politiska dagordningen. I januari, precis innan all rapportering om presidenten började handla om sex, publicerade tidskriften US News & World Report en artikel om hur Clinton forändrat amerikansk politik. Vi har vant oss vid termerna "thatcheristn" och "reaganism", men finns det en "clintonism"? Ja, det var i varje fall vad artikeln mynnade ut i, och den har redan blivit den dorninerande iden i amerikansk politik. Budgetdisciplin är självklart en viktig del, liksom frihandel. Men "clintonismen" handlar också om ett nytt forhållningssätt till socialpolitik. Man 26 avfärdar demokraternas traditionella tro på stora federala program inom socialpolitiken, och forespråkar istället decentralisering. Det handlar emellertid långtifrån om att, som en del konservativa, helt avvisa den federala statsmakten. Istället ser Clinton nya uppgifter for staten. Utbildningspolitiken är t ex ett så- dant område, där både presidenten och många republikaner vill ge den federala statsmakten nya uppgifter. Men "clintonismens" kännetecken är ändå "rnikropolitiken", eller "cigarett-och-bil-politik". Trots att många, inte minst journalister, avfärdade Clintons alla forslag som obetydliga småsaker, var de om man skall tro Dick Morris, Clintons politiske strateg under 1995 och 1996, den kanske viktigaste faktorn bakom valsegern 1996. När Clinton pratade om våld i TV, tobaksrökning och kvaliteten i de offentliga skolorna, kände väljarna helt enkelt att deras vardagsproblem for en gångs skull togs på allvar i Washington. Republikanerna forsöker självklart ta efter Clinton. Majoritetsledaren i representanthuset Dick Armey talar om att forbättra kvaliteten i skolorna och -ja, det är sant - nya och bättre bilforsäkringar. Talmannen N ewt Gingrich, som bara for några år sedan kallade sig själv for "revolutionär" nöjer sig idag med att prata om vattenkvaliteten i USA:s floder och forbättringar i vården for diabetessjuka. Nu har skillnaden mellan republiSVENSK TIDSKRIFT kaner och demokrater aldrig varit särskilt stor, i varje fall inte om man järnfor med skillnaderna mellan borgerliga och socialistiska partier i Europa. Amerikansk politik har i grunden varit en strid mellan världens två mest marknadsliberala partier. Och de skillnader som funnits har till stor del handlat om annat än ekonomi, t ex utrikespolitik och livsstilsfrågor. Trots att frågor som kvotering och rätten till abort fortfarande resulterar i hårda debatter, tyder det mesta på att skillnaderna idag är ännu mindre än tidigare. Inga ideologiska strider De amerikanska politiker som gör karriär under de kommande åren kan nog inte räkna med några uppslitande ideologiska strider. Snarare lär de ra se det som sin uppgift att ge medborgarna ett gott liv, utan for mycket cigarettrök, och valuta for skattepengarna. Med andra ord kan vi se fram emot fler valrörelser som handlar om bilforsäkringspremier. Så nog är det ett tidens tecken att en gammal vänsterliberal, den forre guvernören Kalifornien Jerry Brown lämnat demokraterna, eftersom han tycker att de svikit sina ideal, samtidigt som en framgångsrik borgmästare, som bekämpat brottsligheten och gjord livskvalitet till sitt slagord, New Yorks Rudy Giuliani, börjat dyka upp på listan över möjliga presidentkandidater.