JOHAN HJER TQVI ST: Bakom det ova la rummet H östen 1994 framstod president Bill Clinton som en pÃ¥ förhand slagen man. De neofundamentalistiska republikanerna under ledning av Newt Gingrich sopade banan med demokraterna i mellanvalen till kongressen. Genom majoritet i sÃ¥väl senaten som representanthuset kunde Gingrich diktera den politiska dagordningen. Att Clinton skulle förlora presidentvalet 1996 var närmast en självklarhet. TvÃ¥ Ã¥r senare var bilden starkt förändrad. Clinton var Ã¥tervald med en historiskt bred marginal. Republikanernas presidentkandidat Bob Dole gjorde en svag kampanj. Gingrich hade fatt se sin ställning kraftigt försvagad. Att republikanerna fortfarande bevarade en krympt majoritet i kongressen framstod som mindre bekymmersamt ur presidentens perspektiv. Han hade- vilket kanske var den vid sidan av Ã¥tervalet mest betydelsefulla landvinningen - lärt sig behärska kongressen och i hög grad neutralisera motstÃ¥ndarnas numerära övertag. En stor del av förtjänsten kan tillskrivas Clintons politiske rÃ¥dgivare, den politiske konsulten Dick Morris. Kort tid före presidentvalet 1996 tvingades Morris avgÃ¥ efter en affar med en lyxprostituerad, som främst tycks ha spelat rollen som Ã¥hörare, som Morris velat briljera inför. Om hans eget fall far vi inte veta sÃ¥ mycket i hans skildring av samarbetet med Clinton. Däremot sÃ¥ mycket mer om arbetet bakom Ã¥terupplivningen av Clinton och presidentvalskampanjen 1996. Gammal relation till Clinton Morris skapade sig en unik ställning som rÃ¥dgivare. Clinton gör själv i boken jämförelsen med Franklin Roosevelts högra hand Harry Hopkins (som ocksÃ¥ fick avgÃ¥ p g a kvinnoaffarer). Morris, som sedan 1970 arbetat som politisk konsult för främst reBehind the oval office - Winning the Presidency in the nineties, Dick Morris, Random House, 1997. 36 SVENSK T!DSKRIFT publikanska kongresskandidater och guvernörer, började sin Vita Huskarriär med begränsade opinionsundersökande uppdrag. Han hade dÃ¥ en gammal relation till Bill Clinton, som han hjälpt att bli guvernör i Arkansas. Närmast traditionsenligt motarbetades han länge av presidentens stora stab, som sÃ¥g sin position hotad av denne professionella utböling (som inte ens var demokrat, även om detta inte tycks ha varit nÃ¥gon av de tyngre invändningarna). Enligt Morris är en av Clintons svaga punkter överdriven lojalitet mot medarbetare. Följaktligen bemannades presidentens stab av samma rÃ¥dgivare som var medskyldiga till demokraternas svaga valinsats 1994. Den beskrivning vi far är Morris egen, även om den ofta bekräftas genom citat av makarna Clinton och andra källor. Det är inte säkert att de stabschefer - Leon Panetta, George Stephanopoulus, Harold lekes m fl - som fick sin ställning underminerad av Morris skulle beskriva maktspelet pÃ¥ samma sätt. Det tog ocksÃ¥ ett Ã¥r av "infighting" innan Morris, Clinton och staben fann en fungerande arbetsfördelning. I praktiken fungerade Dick Morris under större delen av 1996 som presidentens personliga rÃ¥dgivare, med direkt och daglig acces till Clinton. Det var presidenten som vidarebefordrade Morris fÃ¥rslag till medarbetarna, vilket gav dem en annan dignitet än om de kommit frÃ¥n konsultens mun. Morris insatser och speciella ställning fÃ¥rblev länge okänd fÃ¥r omvärlden och Washingtons grävande massmedier. Därefter blev uppmärksamheten desto större - t ex ett omslag pÃ¥ Time Magazine där Morris satt pÃ¥ presidentens axel och viskade i hans öra. FrÃ¥n underläge till överläge FramfÃ¥r allt kan Dick Morris peka pÃ¥ fakta under sin tid som rÃ¥dgivare. Mycket tack vare hans insatser vände Clinton ett tillsynes hopplöst underläge till kraftigt överläge. Han gick frÃ¥n hÃ¥glöshet och kvartalspolitik till offensiv med tydliga, lÃ¥ngsiktiga mÃ¥l (där ett - en bred uppgörelse om budgetbalans - infriats genom kongressbesluten sommaren 1997). Hur sÃ¥g dÃ¥ Morris-Clinton-receptet ut, som redan ett Ã¥r före presidentvalet skaffat den sittande presidenten - som det visade sig - ointaglig ställning i opinionen? Morris pekar främst pÃ¥ följande faktorer (till vilka rätteligen bör läggas den gynsarnma ekonomiska utvecklingen i USA). Kunskapsövertag-hela "Ã¥terupplivningen" av Clinton byggde pÃ¥ ständiga och omfattande opinionsundersökningar, som gav Morris överlägsen kunskap om väljamas uppfattning. Clinton är mycket beroende av detta slags underlag, framgÃ¥r av boken. Inte fÃ¥r att opportunistiskt välja en populär stÃ¥ndpunkt utan fÃ¥r att urskilja vilka argument som är effektiva när det gäller att pÃ¥verka opinionen i önskad riktning. Djup kunskap om väljarattityder fÃ¥ranledde Morris att starta marknadsfÃ¥ringen av presidenten via köpt TV-tid mycket tidigt. Dittills hade den etablerade kampanjvisdomen sagt att väljama snabbt glömmer och att dyr TV-tid därfÃ¥r borde sparas till slutspurten. När utmanaren Bob Dole drog igÃ¥ng sin TV-reklam hade Clintons budskap trummats in sedan ett och ett halvt Ã¥r och fÃ¥rtog mycket av den republikanska effekten. Morris visar samtidigt att konserverad gröt inte kan säljas med mördande reklam: aldrig sÃ¥ pÃ¥kostade kampanjer är bortkastade om det inte finns en grundläggande trovärdighet i budskapet. Övertygelse - inte plÃ¥nbok Denna intensiva fÃ¥rbearbetning var nödvändig ocksÃ¥ fÃ¥r att möta kritiken mot Clintons person (Whitewater, kvinnoaffÃ¥rer m m). Morris budord är att väljama anser att "framgÃ¥ngar i ämbetet väger tyngre än privata förhÃ¥llande". Den kraftiga uppgÃ¥ngen i Clintons popularitet kan ocksÃ¥ tolkas som att minskad arbetslöshet, bekämpning av brottsligheten och bättre studiefinansiering mer än väl uppvägde pÃ¥stÃ¥dda karaktärsbrister. SVENSK TIDSKRIFT Värdebaserade budskap - Morris hävdar att amerikanen röstar efter övertygelse, inte utifrÃ¥n den egna plÃ¥nboken fÃ¥rutsatt att nyttan av t ex offentliga insatser klart kan dokumenteras. Han tycks ha rätt sÃ¥tillvida att presidentens skatteförslag, som gynnade avdrag fÃ¥r speciella ändarnÃ¥l (högskolestudier, köp av det fÃ¥rsta egna hemmet etc) visade sig slÃ¥ ut republikanernas linje - generella skattesänkningar, som skulle ge mest i toppen. Försonliga budskap Positiva personliga budskap - Morris lyfte fram Clinton pÃ¥ ett personligt sätt i all opinionsbildning ("Hello, I'm Bill Clinton" blev en stilbildande introduktion). Clintons budskap och framträdanden skulle vara positiva, fÃ¥rsonliga och statsmannalika. Negativ reklam sparades fÃ¥r speciella, avgörande drÃ¥pslag (som när republikanernas löften om skattesänkning kontrasterades mot utmanarens faktiska insatser i kongressen, där han vid 900 tillfÃ¥llen röstat fÃ¥r skattehöjningar. "Bob Dole - 35 Ã¥r av höjda skatter"). Bill Clinton är förmodligen en av 1900-talets slugaste och skickligaste amerikanska politiker (läs gärna den uppmärksammade Primary Colours, Vintage 1996, som ger en helt osanktionerad bild av Clintons uppgÃ¥ng). Hans politiska handlag och Morris' strategiska tänkande skapade det redskap som Morris benämner "triangulation" - d v s presidenten som det tredje hörnet i spelet mellan minori- 37 tet och majoritet i kongressen. Den amerikanska forfattningen ger presidenten stor handlingsfrihet när det gäller att skapa majoriteter i viktiga frÃ¥gor. Clinton stod ofta mitt emellan en rigid demokratisk minoritet och en fundamentalistisk majoritet. Strategin blev att plocka de mest positiva inslagen frÃ¥n bÃ¥da lä- grens stÃ¥ndpunkter och lansera dem som presidentens linje (som naturligtvis var grundligt testad via opinionsundersökningar). FrÃ¥gor som sjukvÃ¥rdsreformen, socialforsäkringssystemet, minimilöner och budgetbalanseringen avgjordes genom att Clinton övergav demokraternas "rör inte den offentliga sektorn"-attityden och gick Newt Gingrich och Phil Grarnm till mötes. Rätt skött gav det Clinton ett övertag - han framstod som problernlösaren, kongressen fick spela pÃ¥ hans villkor, republikanerna fick nöja sig med partiella framgÃ¥ng- 38 ar. PÃ¥ omrÃ¥de efter omrÃ¥de avlövades republikanerna sitt övertag och hade infor president- och kongressvalen ''Glinton stod ofta mitt emellan en rigid demokratisk minoritet och en fut~damentalisÂ- tisk majoritet. Strategitl blev att plocka de mest positiva inslagen frÃ¥n bÃ¥da lägretzs stÃ¥ndpu11kter och lansera dem som presidentens linje. , , svÃ¥rt att peka pÃ¥ särskilt imponerande framgÃ¥ngar. Behind the Oval Office är ett spännande och högintressant samtidsdokument, som även har bäring pÃ¥ SVEN SK TIDSKRIFT svenska forhÃ¥llanden. SÃ¥ länge det stelbenta partiväsendet bestÃ¥r i Sverige lär rÃ¥dgivare av Dick Morris professionella slag inte ha nÃ¥gon marknad. Men visst är president Clintons slutsats intressant: när nu "small government" gäller bör offentliga insatser styras över frÃ¥n bidrag till avdrag- for pensioner, sjukforsäkring, högre studier, köp av bostad etc. SÃ¥ kan "generell välfärdspolitik" fOrenas med ökat enskilt ansvarstagande och lägre kostnader. Dick Morris, dÃ¥? Han ger intryck av att vara en ytterst kompetent besserwisser som säkert skapat mÃ¥nga fiender genom att a rätt. Om han kommer att behandlas pÃ¥ det sätt han forutskickat for sin uppdragsgivare - d v s att det viktigaste är vad man uträttar i ämbetet - lär han komma tillbaka till de stora politiska rÃ¥dgivaruppdragen. Annars lär han kunna forsörja sig som fOrfattare.