E n av de viktigaste insikterna i hur politik fungerar är att den skapar sin egen efterfrågan. Inget samband är for komplext, ingen frågeställning for apart, for att ambitiösa politiker ska kunna uppfinna ett skäl att ingripa. De forändringar som kommer i spären efter informationsteknikens snabba utveckling är därfor Gefundenes Fressen for de politiska entreprenörerna. Äntligen ett nytt område att sätta tänderna i, en ny och alldeles ofOrdärvad (digital) kontinent att lägga till rätta! Regeringen har därfor foga överraskande tillsatt ett särskilt IT-råd. Det är ju så man numera gör for att komma närmare "verkligheten": man avlönar en handfull kändisar elMARKU S U VELL är projekt/edare på Kreab. (markus.uvell@kreab.se) . 42 MARKUS UVELL: När Bill Gates möter Margareta Winberg ler andra proffstyckare for att ha åsikter om något godtyckligt ämne. Den här gången är det "ungdomarna" som ska komrna till tals. De representeras av fem ungdomar mellan 13 och 27 är som antas ha särskilt god formåga att skåda in i den digitala framtiden. Resultatet av Ungdomens IT-räds arbete presenterades for en tid sedan i en statlig utredning (SOU 1996:181) med den oändligt fyndiga titeln Mega-Byte (Den som inte fattar poängen tillhör antagligen en forlegad generation och representerar stagnation, hierarki och gammal trött industrialism. Bara så Ni vet...). Rapporten är positivt överraskande på ett sätt. Den handlar inte - som nästan hela den övriga politiska ITdebatten - om allt det osunda tekniken kan användas till. Ungdomens IT-råd ägnar inte våra skattepengar åt att varna for den barnporr, de bombrecept och den ner som använder internet och annan digital kommunikation. Vad de unga rapportfortattarna stället gör, är att de tecknar en i allt väsentligt optimistisk bild av informationsteknikens möjligheter. Sedan - och det är betydligt mindre positivt - ger de forslag på hur politiken kan "hjälpa till" for att allt ska bli ännu bättre. Varfor en p olitisk uppgift? Det finns flera, for SvT:s läsare välbekanta, skäl att vara skeptisk mot ett sådant synsätt. För det forsta kan man fråga sig om politiken verkligen behövs om dess uppgift ska vara att uppmuntra det som redan sker? Hade Microsoft varit ett än mer framgångsrikt foretag om det haft välmenande statliga utredare på sin sida? Hade Spray och andra WWWcowboys tjänat ännu större pengar om de haft lnes Uusmann i knät? För det andra finns anledning att allmänna omoral som antas vara hu- betvivla att politiken verkligen klarar vudsaklig sysselsättning for de miljo- av att göra korrekta bedömningar av SVEN S K TID SKRIFT vad som är "framtidens teknik" och inte. När jag gick i skolan - vilket i ITperspektiv var evigheter sedan - utsattes vi elever för den storsatsning skolorna, via den förutseende statens försorg, hade gjort på s k Compis-datorer. De ra som minns hur den tekniken fungerade vill nog helst glömma det. Det är just detta - korsningen mellan den naiva optimismen inför teknikens möjligheter och det reflexmässiga propagerandet för politiska "lösningar" - som gör rapporten svårbegriplig. Och inte så lite komisk. Det är lätt att förstå att politiker lockas att tycka till om IT. Men den kulturkrock som uppstår omöjliggör all rimlig diskussion. 90-talets anarkistiska "IT-hype" i en ofattbar kombination med 60-talets centralistiska regleringsiver. Bill Gates möter Margareta Winberg. Lenin i IT-åldern Rapportens idemässiga utgångspunkt är den populära villfarelsen att industriell verksamhet är något i grunden omodernt och onödigt, som inom kort kommer att tyna bort. Denna revolution beskrivs som mer dramatisk än industrialiseringen: "Idag står återigen Sverige inför en samhällsomvandling, den från industrisamhället till glokalsamhället. skillnaden på de två samhällsomvandlingarna är att det denna gång går avsevärt fortare - det kommer inte att ta hundra år- och att vi nu kanske kan se förändringarna tydligare." (Med "glokalsamhället" menas det samhälle där medborgama "tänker globalt men handlar lokalt".) Stormningen av industripalatsen ska ledas av de unga, eftersom "ungdomarna i dagens kvarleva av det dö- ende industrisamhället för länge sedan insett nödvändigheten av förändringar i samhället." Jag tror det är Marx som träffande påpekat att "Historiska fenomen inträffar alltid två gånger - den första gången som tragedi, den andra som fars". Nu börjar fas två. Nu är det dags för Lenin att träda in i IT-åldem: Industrialismen bär inom sig fröet till sin egen undergång, den är egentligen redan död, deklarerar IT-rådet. Vad som krävs är att den revolutionära förtruppen - ungdomarna - agerar utifrån sitt klassmedvetande och kastar det gamla styret över ända. När avantgardet brutit igenom musig ut för att utforska det okända. Rådet presenterar ett antal konkreta förslag på vad som bör göras. Dessa kan sammanfattas som "gamla lösningar på inbillade problem". Exakt vari det problematiska i de "problem" rådet identifierar egentligen består, är höljt i dunkel. De "lösningar" som föreslås är desto klarare: politiska ingrepp. Reagerar med ryggmärgen Rådet konstaterar t ex att den enorma informationsmängden på internet utgör ett omfattande "mediebrus". Och det är väl sant. Men det gäller även den information som förmedlas via andra kanaler. Också denna överstiger med bred marginal vad vi vanliga dödliga kan överblicka. Tänk all världens reklam, alla världens telefonsamtal, TV-program, radiosändningar, faxmeddelanden, brev, vykort etc. I stället för att ta fasta på det unika ren kommer massornas ögon att öpp- med intemet som kommunikationsnas. De kommer då att inse att industri är "av" och IT är "på", som det numera heter. I detta flammande revolutionära perspektiv blir verkligheten ointressant. Hur den "döende" industrin kan envisas med att öka sin produktivitet varje år behöver man förstås inte fundera på. Inte heller hur de hundratusentals svenskar som arbetar i tillverkande industri ska förvandlas till IT-gurus. Med denna digitala leninism i bagaget har regeringens utsända - Ungdomens "hypade" IT-råd - gett SVENSK TIDSKRIFT kanal - att den i sig själv erbjuder omfattande möjligheter att sortera, genomsöka, sålla och begränsa intaget av information - så reagerar rådet med ryggmärgen. Lösningen blir ett förslag om en "Public Service-domän" på internet! En sådan skulle syfta till att "vara ett stöd till allmänheten att sovra i informationsflödet". Detta samtidigt som det spontant och ständigt växer fram nya och mer sofistikerade sökmaskiner som sållar och strukturerar information. Samtidigt som möjligheterna att ra "skräddarsydd" infor- 43 mation fråninternetsnabbt ökar. Nu ska svenska myndigheter alltså konkurrera med Yahoo, Alta Vista, Meta Crawler och allt vad de heter? Lycka till. !T-folkbildare Ett annat "problem" rådet observerar är att alla inte har samma kunskap om och tillgång till IT. Att den stenhårda konkurrensen pressar priserna och i rasande takt sprider tekniken över landet har man uppenbarligen inte tagit intryck av. Inte heller parallellen med mobiltelefoner - som för tio år sedan var en statuspryl för direktörer och idag är en självklarhet för var och varannan tonåring. Nej, istället föreslår rådet att regeringen tar initiativ till en kader av "IT-folkbildare". Dessa ska utbildas inom ramen för arbetsmarknadspolitiken (sic!) och verka genom bl a skolor, föreningar och universitet. Allt medan vanligt folk installerar sina egna internetpaket och ger sig ut i cyberspace helt utan myndighetspersoner att hålla i handen. Rådet är också oroligt för att politikens grepp om IT-utbildningen är för svagt. Därför föreslår man - på fullaste allvar, säkert utan en tanke på den lätt östtyska formuleringen - att regeringen tar fram "ett nationellt program för pedagogisk förnyelse". Som en insats för att främja utvecklingen av nya smarta IT-lösningar (sådana som i och för sig dagligen 44 uppstår spontant medan utredarna filar på sina förslag) vill rådet inrätta en särskild "IT-akademi". Förutom att uppmuntra till allmän påhittighet ska denna akademi bl a sträva efter att "stärka en jämställd och järnlik IT- ''Nu ska svenska mylldigheter alltså konkurrera med Ya/zoo, A/ta Vista, 1\1/eta Cratuler och allt vad de heter? Lycka till. '' användning och IT-utveckling". Så där håller det på. På tusen och en punkter tycker sig rådet se "problem" som måste "åtgärdas". Och svaret är alltid detsamma: politik, politik och åter politik. Särskilt underhållande är iden om ett "datakörkort", som skulle utgöra en "allmän måttstock" på kunskaperna i IT- och datafrågor. Vad som egentligen motiverar ett sådant körkort är oklart, det övergripande syftet tycks vara att standardisera utbildningen på området. Den nyfikne kan från rådets hemsida (www.ungit.se) ra några exempel på frågor som skulle kunna ingå i ett sådant prov. Efter en snabb genomläsning kan jag konstatera att jag för egen del nog borde ha satsat på jordbruk eller någon enklare form av manuellt arbete. Jag lyckas nämligen SVENSK TIDSKRIFT varken göra kalkyler i Excel eller konstruera databasprogram för mina videokasetter därhemma. Jag är nog en dataidiot. Hoppas ingen skvallrar för min arbetsgivare. Problemet med det arbete Ungdomens IT-råd presterat är enkelt uttryckt att man överskattar såväl konsekvenserna av IT som sådan, som politikens möjligheter att reglera den nya tekniken. Det är naturligtvis inte så, som rå- det påstår, att IT innebär "en revolution som kommer att ra lika stora eller större återverkningar i samhället än vad övergången till industrisamhället en gång var". Ständigt mer effektiv informationsteknik innebär stora positiva förändringar - att kunna samla information, kommunicera, göra affärer etc över hela världen med ljusets hastighet är förstås alldeles utmärkt bra. Men det förändrar inte hela vår tillvaro. Samtidigt som rådet överdriver ."IT-revolutionen" är man skrämmande naiv i sitt sätt att se på politiken. Historien ger oss entydigt negativa erfarenheter av politiska försök att i detalj styra teknik- och samhällsutvecklingen. Oavsett om det gäller mer blygsamma projekt- som Compis-datorer, Teko-stöd och kommunala IT-satsningar - eller verkligt ambitiösa försök, likt de som nyligen avslutats i östra Europa.