DEN LEVANDE SVENSKA LITTERATURHISTORIEN PJ ANDERS LINDER Göran Häggs Den svenska litteraturhistorien är enastående. Den är personlig, engagerad och lockar till dagar och veckor av läsning . urnanister har länge plågats av svårartade mindervärdeskomplex inför sina kolleger inom naturvetenskaperna. Tänk att som de ta leverera objektiva fakta och hårdkokt nytta! Följden har blivit ett större antal misslyckade försök att göra studiet av människans språk, gärningar och konstverk mera vetenskapligt. Ett tag mätte man det som mätas kunde och de att orden är bländverk och att det är humanioras särskilda vetenskapliga roll att utveckla intellektuella verktyg som låter oss nalkas mästerverk och tradition i syfte att avslöja, demaskera och bryta ned. Litteraturen är skuggspel och maktanspråk, en härskande elits försök att hålla läsare och allmänhet i schack. Krossa den skändliga! Eller dekonstruera henne åtminstone. A llt om ingenting Litteraturens bredd och must blir glaspärlespel; litteraturforskningen ett hermetiskt rum dit obehöriga ej äga tillträde. Viljan till vetenskap har naturligtvis inte varit fullständigt fruktlös. Marxisterna må befinna sig långt från de mäktiga berättelsernas förklarade ögonblick i sina utredningar av produktionsstrukturer och genomsnittliga dagliga kaloriintag, men de har gjort oss uppmärksamma på att böcker skrivs i sociala rum med materiella räknade hjälpverb hos Bellman och Ett annat sätt att skaffa sig vetenskap- förutsättningar. Postmodernismen adjektivattribut hos fosforisterna. Sedan kom man på att språkbruk och konst egentligen är återspeglingar av dolda maktförhållanden och andra utomlitterära fenomen, som i sin tur kan studeras, och kastade sig med liv och lust över marxism och feminism. Och på sistone har man gjort gällanPJ ANDERS LINDER är VD i Timbro. liga poäng har varit specialiseringen. Den är mindre heroisk och teorimedveten och bygger på att man lär sig mer och mer om mindre och mindre tills man vet allt om ingenting. På samma sätt som zoologen skaffar sig heltäckande insikter i gä- larnas funktion vid hyperventilation hos den blågröna slemjävlingen, utvecklar litteraturvetaren totalkunskap om färgsymboliken hos Örnulf Tigerstedt eller återklangen från Bakunin hos den tidige Ahlin. SVENSK TIDSKRIFT har i sina bästa stunder tuktat överdrivet gravallvar och gjort oss varse hur konstverk samspelar med varandra och hur de ständigt kan omtolkas i ljuset av nya erfarenheter och läsefrukter hos betraktaren. Men alldeles för mycket av modern humaniora ter sig ängsligt och irrelevant, genomsyrat av pedanteri eller politisk korrekthet, i avsaknad av kontakter med läsare utanför den trånga kollegiekretsen. Får utvecklingen fortsätta riskerar de humanis- 21 tiska vetenskaperna att dö sotdöden. Annorlunda är det i litteraturdocenten Göran Häggs kraftprov Den Svenska Litteraturhistorien (Wahlström & Widstrand, 1996). Skall man riva av tusen års prosa mellan två pärmar blir det klent med pedanterierna, och varken ängslan eller politisk korrekthet har nånsin varit Häggs melodi. Vad relevansen beträffar är den enastående, forutsatt att man har nå- gon sorts personligt forhållande till svensk litteratur. Här vimlar nämligen av omdömen och utlåtanden att forargas åt, instämma i eller på andra sätt ta ställning till. Här vilar inga halta objektiviteter. Berältandet som ord- och språkkonst Framställningen är dessutom ovanligt lärorik i så måtto att den inte bara anger forfattamarnn, verktitlar, summeringar av innehåll och spekulationer om vem som influerat vem på vilket sätt, utan att den också hjälper läsaren att upptäcka hur själva urverken är konstruerade, hur diktamas språk är beskaffade och hur de rar karaktärer och historier att röra sig. Sådant har man sällan sett speciellt mycket av i motsvarande verk. Uppläggningen är kronologisk och på ett sätt ganska traditionell. Inledande översikter om epokens väsen foljs av biografiska detaljer och redogörelser for tidens litterära scen. Det citeras tillräckligt flitigt for att man skall 1a en känsla for periodens idiom och temperament, men när Hägg sedan rundar av ett avsnitt med att tala 22 utforligare om själva verken avviker han från det traditionella genom att ingående diskutera ordforråd, grad av konkretion i berättandet, versmått, forfattarsynvinkel och dialogteknik. Man kommer knappast ihåg alltsammans när man så småningom kommer till sidan 664, men man har blivit uppmärksammad på berärtandet som ord- och språkkonst och stimulerats att fundera över saken vid framtida läsning. Framställningen berikas mycket av att Hägg har valt att ta med en rad genrer som ofta ratas i mer höglitterära exposeer, men som i själva verket ofta har väl så mycket av kraft, fantasi och läsglädje att erbjuda som den traditionella finlitteraturen. Psalmböckerna rar rejält med utrymme, och man kan inte annat än instämma i Häggs entusiastiska formuleringar om laddningen och skönheten i Swedberg/ Spegels och Wallins samlingar och den motsvarande inställsamheten och bleksiktigheten i vår nuvarande "fom1odat mer barn-, u-lands och miljövänliga omdiktrung". 1700-talets resenärer, lärdomsgiganter och dagboksforfattare finns också foreträdda, och man blir väl så lysten att läsa amiralen Tersmedens (1715-1797) memoarer som någon stapplande alexandrin. Att den levande prosan lika gärna kan dväljas utanfor skönlitteraturen som inom den är en annan viktig observation som görs av Hägg. På motsvarande sätt ger han under medeltiden stor plats åt landskapslaSV EN SK TJD SKR.IFT gama och under senare sekler åt visan, essän, humoresken, journalistiken, poplyriken och barnboken. Comelis Wreeswijk, Sven Stolpe, Tage Danielsson, Jolo, Ulf Lundeli och Astrid Lindgren rar alla rader av Hägg. Inte så många, utom vad gäller Lindgren. Men dock. Vad gäller omdömena är hans parnass befolkad av kända krafter. Högst sätts en liten krets av namn som Bellman, Fröding och Lagerlöf. Även Kellgren rar fina vitsord. Förvånansvärt vänligt skriver han om den forfarne versmakaren greve Snoilsky, medan gamla giganter som Levertin och Heidenstam rar veta att de levde: "Gemensam for de båda var den for en skald eller kultmjoumalist lite ovanliga egenskapen att ha svårigheter med elementär språkbehandling - syftning, ordböjning och dylikt." Geijer, Per Hallström och Pär Lagerkvist är några andra som rar utstå mer omild behandling än vanligt. Frustar fram superlativ De båda tydligaste uppskrivningarna forlärras ett par upphovsmän till halvt bortglömda minor classics. Den forsta är Emilie Flygare-Caden (1807- 1892), som tidigt lärde sig bemästra den längre prosaberättelsens teknik och komposition. Hennes Ett köpmanshus i skärgården är måhända vagt hågkommen från TV:s tonår, men vem läser numera Rosen på tistelön från 1842? Ja, åtminstone Göran Hägg, som fomiligen frustar fram superlativ. Och så en redaktör i min bekantskapskrets, som gav sig av till antikvariatet så fort han tagit del av frustandet. Den andra stora äreräddningen vederfars August Bondeson (1854- 1906), vars Skollärare John Chronschougs memoarer Hägg utnämner till "en av vår litteraturs mest fulländade romaner". Tillåt mig att misstänka att Hägg här inte uteslutande styrs av inornlitterära kriterier utan också av sitt engagemang för utbildningens kvalitet och allmänna tillgänglighet. Att mannen som skrivit förordet till en nyutgåva av Snörmakare Lekholm får en ide och som i Aftonbladet kontinuerligt gisslar "läromedlen" i dessa de sista dagamas svenska grundskola hyser stark sympati för folkbildaren och upplysningsmannen Chronschoug är inte ägnat att förvåna. Engagerande och festligt Självfallet rids några välbekanta häggska käpphästar även i denna bok: Inget är så tidsbundet som det eviga. Idyllen är fadd. Senaste gymnasiereformen är usel, Lars Ahlin har som ende författare hyllat den socialdemokratiska välfärdsstaten, nyliberalismen har nedrustat välfärdsstaten och Lars Gustafsson är opportunist. Ibland stämmer det (evigheten, idyllen). Ibland stämmer det· inte (nyliberalismen, Gustafsson). Men det är nästan alltid engagerande och festligt. Man känner hur Hägg skriver för en publik, hur han vill komrna läsare in på livet och ta skrattarna på sin sida. En sådan författare behöver offer. Tegners Frithicft saga blir ett: "Som nr XV Vikingabalk på pigg anapestvers: 'Nu han svävade kring på det ödsliga haf, han for vida som jagande falk; men för kämpar ombord skrev han lagar och rätt...' En svensk rövare bryter inte mot lagen. Han ägnar till och med sin fritid åt att tänka ut nya lagar och förordningar!" '' Skall man riva av tusen års prosa mellan två pärmar blir det klent med pedanterierna, och varken ängslan eller politisk korrekthet har nånsin varit Häggs melodi. ''Motsvarande öde drabbar Uppsalaskalden Ernst Björck. Att den stackars poeten avled redan vid trettio räcker inte för att han skall skonas av Hägg, som konstaterar att Björk var "upphovsman till den kanske mest typiska inledningsraden ur den akademiska senromantikens alstring: 'Rätt ofta står jagjublande på fjällen! ' Ju mer man begrundar detta märkliga påstående desto mer säger det om tidens estetik och poetiska verklighetsuppfattning. Redan att jubla på fjällen är en egendomlig klicheverksamhet, att göra det 'ofta' en förbluffande rutin, att med hänsyn till måttligheSVEN SK TIDSKRIFT tens och versrytmens krav ändå bara göra det 'rätt ofta' en tidstypisk försiktighet." Den Svenska Litteraturhistorien är skriven av en man som älskar böcker. Därom kan man inte ta miste. Här handlar det inte om likgiltiga dissektionsobjekt utan om skrifter att vörda och häckla, att glädjas åt, bli besviken på och ta på djupaste allvar. Några kommer att undra varför just Kjell Espmark, Stig Strömholm och Anderz Haming saknas ur vår samtid när alla andra är med. Några fler kommer att undra vart Henrik Bernhard Palmaer har tagit vägen. Nybörjaren riskerar att avskräckas av de namnkaskader som forsar över lä- saren, i varje fall när vi börjar närma oss vår egen tid. Dubbel glädje Den perfekte läsaren är den som kommer halvbra förberedd, utrustad med hyggligt omfattande men halvt sedimenterade kunskaper från ett bra gymnasium eller några kurser på ettoch tvåbetygsnivån. För då kan man nämligen läsa med dubbel glädje och njuta dels av igenkännandet, återupptäckandet, dels av den levande, entusisatiska prosan, som tydligt kommer från en lärarsjäl, som tycker att det här med ord och berättande och språklig klang är på tok för viktigt och för roligt för att ackompanjeras av eterdoft och vara förbehållet de invigdas sällskap. 23