tröttnade på
I
rörelse. Det är så Widar
Andersson vill uppfattas.
Som på bilden i riksdagskatalogen: Framåtlutad,
på väg ut ur bildkanten. På
hugget. På gång. Aktiv. Villig att se
och lära. Och lära ut. Inte nödvändigtvis att predika. Men något
ditåt. Få igång debatten. Opinionsbildare.
Detta "I rörelse" får inte
missuppfattas som "I rörelsen". En
del av rörelsen, förvisso. Men - bildligt talat: Längst fram, i ytterspår och
lite vid sidan om, svettig av att streta
på och kämpa i ibland besvärliga
motlut och på trånga stigar, snarare
än trygg i klungan längs den utstakade vägen.
Det är så vi känner honom efter
sex år i riksdagen: Ständigt oppositionell.
CHRISTER ISAKS SON är författare
och frilansjournalist.
En medveten position? Utstuderat?
Delvis, kanske, svarar partikamrater som anklagar honom för effektsökeri och publicitet. Men de är inte
särskilt många. De flesta tycker om
honom och säger att han är lätt att
umgås med. De som stimuleras av
honom säger: Han tycker verkligen
så. Och: Hans socialdemokrati är
ingen mix, inget hopkok.
Vilde? På väg att bli en politisk
vilde? Inte alls. Inget kan förmodSVENSK TIDSKR.IFT
CHRISTER I SAKSSON:
räkmackan
ligen vara mer fel. Han är socialdemokrat. Och även om han svarar
att frågan om han vill bli statsråd är
hypotetisk och att han inte kan ta
ställning förrän han far frågan osv...
behövs bara en följdfråga för att han
ska medge: Visst, alla drömmer väl
om landslaget.
Det är ett mått på förankringen.
Det finns andra mått, som till det
yttre kan tyckas motstridiga: Som att
vara ideologiskt på kant med dem i
klungan, bevararna som tror på
myten om och nyttan av en oövervinnerlig socialdemokrati och ser
politiska utmaningar som hot mot
egna intressen. Som att ha svårt för
att på torgmöte efter torgmöte
okritiskt framhålla det egna partiet.
Gillade underläget
En bruksgrabb som i en mening från
början var i underläge (ett ord som
här mer betyder i opposition); det var
ju brukspatronerna som bestämde
hemmavid. Men det trycket har han
för länge sedan skakat av sig. Så pass
37
 att han i dag tryggt kan säga att i hans
miljö var socialdemokrater och
moderater rätt lika. De litade på
varandra, andra partier togs inte på
allvar och var inte mycket värda i
Olshammar. Han gillade underläget,
det sporrade honom: Nioårig grundskola var inte lika mycket värt som
gymnasiet. Stommen i SSU Örebro
var i underläge mot radikala offensivare med hjältar som Marx och
Mao. Ädelfors folkhögskola
underläge mot universitetet. Självforvaltargänget inom SSU, som ville
ge folk mer att säga till om, alltid i
underläge mot höjdare som Jan Nygren, Mona Sahlin och Margot Wallström. Hasselakollektivet, behängt
med myter om tuffa behandlingsmetoder, i underläge mot den etablerade narkomanvården och det
flummiga sjuttiotalet.
Eget ansvar
På Hassela insåg han att han passade
som hand i handske bland entreprenörer och nyskapare som slogs for
en ide, som kämpade, som stod vid
sidan om det etablerade. Precis som
de som idag startar egna daghem,
friskolor och gör något eget. Att ta
eget ansvar är själva nerven i
arbetarrörelsens historia, om än ett
ideologiskt villospår i den moderna
socialdemokratin.
Det är positionen underläge
(opposition och kamp) han längtar
tillbaka till och som är orsaken till att
38
han lämnar riksdagen efter nästa val.
Frivilligt. Han vill inte glida omkring
på en räkmacka (Widar Anderssons
eget uttryck) resten av livet - även
om han trivs som riksdagsledamot
och känner sig priviligerad. Han vill
inte leva på sitt rykte som fornyare.
DEN EVIGE FÖRNYAREN.
W idar Andersson, 41, som parodi på
Widar Andersson, 21. Med risk for
institutionalisering långt fore 81.
Längtan efter att vara i rörelse sitter
måhända i generna: Farfars far organiserade arbetare for hundra år sedan.
För sonsonens son blir det lite
Hasselakollektiv igen, där han är
ordforande, kanske ska han starta en
friskola (två av hans fyra barn går i
friskola i Falun), han vill hålla på med
opinionsbildning och politik, naturligtvis.
En reflektion: Widar Andersson
och Mona Sahlin bör uppfattas som
politiska kusiner. Förenande är ursprunget: Bägge från s-adel, partielit
och apparaten. skillnaden är forhållandet till räkmackan... Mona
Sahlin, Stockholm, nära gräddan, det
fina regeringskansliet och partihögkvarteret på Sveavägen. Hon sadlade
räckmackan och red längs den utstakade banan tills hon stöp i majanäsen. Widar Andersson forsöker att
inte se åt räkmackan.
Widar Anderssons mest centrala
politiska å ikt?
Möjligtvis att staten har for mycket
makt, är for dominant gentemot
SVENSK TIDSKRIFT
konununer och människor. Oavsett
vad det gäller.
Det kommer från Per Albin-generationen som valde (naturligt då) den
starka staten, parlan1entarismen, samarbete och samverkan, i stället for
hård klasspolitik.
Så i början av sjuttiotalet, när tillväxten började avta, kom nästa for
staten fordelaktiga ställningstagande.
Enligt Widar Andersson ett omedvetet och mer påtvingat val, men
omfattande alla politiska partier:
Offentlig sektor fick växa, så att hela
nettoökningen av arbetstillfallen kom
där, devalveringar och upplåning
räddade staten.
Nu står vi vid nästa val.
Och Persson och Åsbrink låter i
retoriken som att det fortfarande är
sjuttiotal: Staten. Nu ska staten gå
med överskott.
Vänstern fjättrad vid staten
Och W idar Andersson? Han säger att
staten är viktig. Men staten tycker vi
bara om när den ger oss goda saker.
Och det är lite si och så med det nu.
Det är - tyvärr - en vänsterhållning
idag att fjättra sig vid staten. Ett mer
vinnande projekt är nationen. Som
vår kulturella plats på jorden. Men
nya maktcentra är internationella.
Och lokala.
Framtiden: EU och Hasselakollektivet.
Mer än statens möjligheter att fixa
en hygglig a-kassa och arbetsrätt.