blir tydligt i Showdown, är att detta visionära ledarskap kommit i skymundan under Gingrichs tid som talman. Detta har lämnat utrynm1e for Clinton att attackera Gingrich och republikanerna for att vara kamrerstyper som enbart ser till statistik och teknikaliteter. Samtidigt som han själv kunnat framställa sig som presidenten med en positiv framtidsbild. Clinton, som visat sig vare en mästare på att ta sig ur trängda lägen, har också lyckats blåsa upp skillnaderna mellan honom själv och republikanerna till gigantiska proportioner - for att på så sätt ra FR.EDR.IK ER.IXON: kongressmajoriteten att framstå som en samling extremister, medan han själv står for ett rimligt mittenalternativ. Tydligast blev detta under budgetstriden, då såväl kongressen som Vita huset var överens om att ökningstakten for sjukvårdsutgifterna måste dämpas och att den federala budgeten måste balanseras. Däremot vill man gå olika snabbt fram. Trots att skillnaderna i sak var mycket små målade demokraterna i kongressen och Vita huset upp de republikanska forslagen som dråpslag mot de fattiga och som forsök att sänka skatterna med hjälp av besparingar i sjukvården. En ny klassisk teori P olitik är inte vetenskap och vetenskap är inte politik. Dessa teser är, trots alla forsök att bevisa motsatsen, tämligen etablerade och har givetvis en ganska naturlig inverkan på hur dessa olika sfärer fungerar. Trots detta finns det ingen riktigt tydlig vattendelare mellan dem. Det gäller vetenskap allmänhet, men samhällsvetenskap synnerhet. Kontaktytorna finns och ömsesidiga forsök att styra varandra är ett vanligt forekommande inslag i de olika sfärernas tillvaror. Denna bild är väldigt tydlig om man tittar på den nationalekonomiska disciplinen - den självThe Crisis of Vision in Modern Economic Thought. Av Robert Heilbroner och Wiliam Milberg, Cambridge University Press, 1995. 40 SVENSK TID SKRIFT Bill Clinton vann utan tvivel slaget om opinionen i budgetstriden och fick republikerna att framstå i negativ dager efter att de stängt statsapparaten under några dagar, p g a frånvaron av en budgetöverenskommelse, och framhärdat sina besparingskrav. Men när det väl kanuner till politikens innehåll kan såväl presidenten som republikanerna i kongressen vara nöjda. Faktum är ju att Clinton varit betydligt mer framgångsrik vad gäller tillbakarullandet av staten än vad Ronald Reagan någonsin var. Så kanske är Bill Clinton ändå den bäste president republikanerna kan önska sig. utnämnda juvelkronan i samhällsvetenskapen. Ämnet titulerades inledningsvis politisk ekonanti (political economy) och det brukar i allmänhet framforas att ämnets vattenhål, resursknappheten, lägger grunden for en politiserad vetenskap. Det är därfor inte onaturligt att kända ekonomer som Friedrich von Hayek, Karl Marx, John Stuart Mill och Ludvig von Mises ofta argumenterat i ideologiska- och politiska ordalag. Kännetecknande för dessa ekona- försökt efterlikna den fysiska veten- makroekonomer. Perspektiven har mer är de tagit ett helhetsgrepp på skapen, med dess naturliga fallenhet blivit för smala och alltför många samhällsvetenskapen sm eko- för användande av kausala lagar. nonilska forskning. Studierna har inte slutat vid de traditionella gränserna utan de har fortsatt i ämnen som statsvetenskap, filosofi och sociologi. Det objektiva studiet av samhällsfenomen har i hög utsträckning förkastats och slutsatserna har haft nonnativa- och politiska inslag. Neoklassiskt paradigm Detta kännetecknar också den grupp av ekonomer som brukar kallas för klassiker. Förutom ovan nämnda Marx och Mill brukar vetenskapsmän, banbrytande för den nationalekononilska disciplinen, som Adam Snilth och David Riccardo sorteras till denna kategori. Ungefår ett sekel efter deras levnad kom nationaekonomin att bryta sig fram på nya områden, med nya vetenskapliga instrument. Med pwnjärer som Stanley Jevons, Carl Menger och Leon Walras anlades det neoklassiska paradigmet på ämnets studieobjekt. Vetenskapen blev mer klinisk och stängde en del portar till angränsande samhällsvetenskaper. Med detta paradigm - neoklassicismen - har nationalekonomin levt sedan dess. Vitt skilda teorier som Diskussionen om det neoklassiska paradigmets giltighet har emellertid stundtals varit ganska intensiv, men ofta resultatlös. Många nationalekonomer har avfärdat diskussionen med argument av typen att en riktig vetenskap inte ifrågasätter sma grundantaganden. Ännu en parallell till fysiken. På senare tid har man emellertid kunnat skönja vissa förändringar i diskussionsklimatet. Namnkunniga ekonomer som nobelpristagarna Ronald H. Coase och Douglass C. North har visat på anomalier i modellens applikationer och presenterat alternativa teorier. Dock inte alltid i strid med de ortodoxa nationalekonomiska modellerna. Andra ekonomer har ifrågasatt hela modellens grunder och efterfrågat andra lösningar. Två ekonomer som gett sig i kast med denna uppgift är nationalekonomerna Robert Heilbroner och Wiliam Milberg. I deras nyutkomna bok The Crisis of Vision in Modern Economic Thought undersöks den nationalekononilska historien. Som bokens titel förtäljer fåster Heilbroner och Milberg blicken på bristen av visioner i det nationalaspekter av samhället har utelämnats i de nationalekonomiska studierna. Resultatet av detta, menar författarna, är att nationalekonomin egentligen inte kan leva upp till den statusfyllda position den fatt samhällsliv och politik. Andra samhällsvetenskapliga discipliner bör istället konsulteras. Nationernas välstånd Det som Heilbroner och Milberg saknar är fårdigsnickrade samhällsteorier som innehåller uppfattningar om exempelvis moral och utveckling. Vidare pekar författarna på behovet av en analys av samhällets grunder och natur. Ekononu är inte, och skall inte vara, en introvert forn1 av matematik utan bör innefatta alla mänskliga samhällsinteraktioner. Klassiska ekonomer som Adam Snilth och Karl Marx hade sådana ingredienser i sin teorier. Men det finns inte idag. Det breda samhällsperspektivets sista penseldrag drogs i keynesianismens tidsålder. Trots denna teoris kliniska och neoklassiska drag fanns det, menar författarna, en mer grundläggande visJOn om samhället hos Keynes. En vision framförallt om att skapa ett natiokeynesianismen och monetarismen ekononilska tänkandet. nernas välstånd. Ett klassiskt tema har rymts inom dess domäner och Visionskrisen lokaliserar Heil- som idag lyser med sin frånvaro i de några allvarliga hot mot anslagets broner och Milberg just till de alltför nationalekononilska studierna. Det grunder har egentligen aldrig funnits. kliniska och introverta applikationer gäller alla skolbildningar som på Vetenskapen har med tiden allt mer som neoklassiska ekonomer syssel- senare tid sett dagens ljus inom komnlit att använda matematik som satts med under detta århundrade. disciplinen. Monetarismen, neokeypresentationsform och i hög grad Blickfanget är främst riktat mot nesianismen, postkeynesianismen, SVENSK TIDSKRIFT 41 teorin om rationella fOrväntningar - ja, you name it! En fråga som upptar forfattamas intresse är orsaken till denna utveckling. Varfor har ingen teori med grundläggande uppfattningar om samhället kunnat axla keynesianismens fallna mantel? Heilbroners och Milbergs svar på denna fråga är helt interndisciplinära. Enkelt uttryckt finns det mekanismer inom den nationalekonomiska vetenskapen som driver fram denna utveckling. Det gäller organisatoriska aspekter som hierarki och karriärmöjligheter. Men även aspekter om ämnets vetenskapliga grunder. detta avseende pekar forfattama främst på den vilja som finns bland ämnets utövare att hela tiden se forskningsobjekten med objektiva glasögon. Detta i syfte att uppnå vad man kallar for "scientific status". Egen klassisk teori Föga forvånande vänder sig forfattama mot denna utveckling. Istället fOr att ytterligare dyka ner i de kliniska neoklassiska studierna bör perspektiven vidgas. Den klassiska skolans paradigm bör åter praktiseras. Heilbroner och Milberg avslutar inte sina resonemang med detta utan går vidare och presenterar en egen klassisk teori om samhället med nationalekonomiska glasögon. Teorin bevandrar sig både på mikro- och 42 makroekonomiska plan. På mikroplanet forsöker forfattarna komma fram till en alternativ syn på ekonomi och samhälle än den som representeras av rational choice och marginalnyttoteorin. I de makroekonomiska falten ger de sig i kast med att forsöka upprätta Keynes konjunkturteori och en dynamisk syn på statens interventioner, som de uttrycker det. De avfardar forvisso en alltfor expansionistisk syn på staten, men en av deras huvudteser är att balansen mellan det privata och det statliga måste upprättas efter år av nyliberal propagandaspridning genom den monetaristiska skolan och teorin om rationella fOrväntningar. Heilbroners och Milbergs teori haltar i många avseenden. Många av bokens sidor koncentreras till att kritisera monetarismen och teorin om rationella forväntningar, ofta utan sakliga grunder. Däremot använder de mycket litet utrymme till att forklara varfor just deras teori skulle vara lämplig. De frågar sig aldrig varfor staten skulle vara bättre på att skapa ekonomiskt välstånd än den renodlade fria marknaden. I vissa avseenden finns det skäl att beakta Heilbroners och Milbergs resonemang. Nationalekonomi är ingen objektiv vetenskap. De fakta som iakttas måste tolkas och sättas in i ramar, och det kräver att tolkaren själv utgår från subjektiva uppSVENSK TIDSKR.IFT fattningar. Vidare har forfattarna en poäng i att det vore önskvärt om perspektiven kunde vidgas inom nationalekonomin. Marknaden är inte enbart ett rum for ekonomiska transaktioner, utan i lika hög grad en tummelplats for socioekonomiska interaktioner. Värt att beakta i detta fall är att det sedan några decennier tillbaka finns hållbara teoribildningar om detta, exempelvis public choice. Undvik fortsatt politisering Problemet med Heilbroners och Milbergs analys är att de avfardar den etablerade nationalekonomiska metoden i syfte att vinna gehör for sin egen konstruktivistiska teori. Det är de inte ensamma om. Om vi flyktigt tittar på situationen i Sverige ser vi ganska snart att en stor del av den ekonomkritik som framfors bygger på det enkla faktum att änmets grund inte möjliggör några större statliga utsvävningar. Felet med detta perspektiv är att forskaren väljer metod utifrån den slutsats han vill leonuna fram till. Vetenskapen blir däm1ed till for att legitimera olika personers åsikter. Att helt och hållet konm1a bort från detta är av flera orsaker en omöjlighet. Bland annat därfor att, som det tidigare påpekades, fakta tolkas subjektivt. Vad som däremot bör undvikas är att politisera vetenskapen ytterligare.