USA-DEBATTENS FALLANDE STJARNOR CARL JOHAN LJUNGBERG Tecken tyder på att svenska borgerliga opinionsbildare under senare år har varit imponerade av neokonservativa ideer och metoder. Men är det verkligen den typ av maktorienterad, ideopolitik som "neos" företräder som är bäst ägnad att ändra på bristerna i Sverige? D en som i dag besöker Washingtons republikanska think tanks möter en värld där man bryder sig över hur den senaste skattelagen skall verka, en värld där man upprörs å yrkets vägnar över presidentens senaste expertutnämning eller forargas över någon kungjord utrikespolitisk framstöt. En värld där fintliga assistenter ilar över tjocka heltäckningsmattor, Isen klirrar i cocktailglas, unga policyskapande stjärnor tänker ut medlepotenta stickord och livet fortgår i en pseudointim korseld av högnivåbekantskaper, illa dolda maktambitioner och ett ständigt lurpassande på vilka maktbärare som står i tur att falla härnäst. Denna lätt overkliga think tankvärld levererar mga marknadsCARL JOHAN LJUNGBERG har en PhD i statsvetenskap från The Catholic University of America och är verksam som ko11sult . produkter i vanlig memng. Den avger däremot en kanonad av symboliska manifestationer, mentalt riktade attacker och forsvarsstrider med politiska fortecken, vilka bildar ett skugglikt bakgrundsspel till den verkliga maktens steg. Angår dessa händelser fler än en snäv krets - en krets som sannolikt mest utgörs av aspiranter på samma symbolaktörers priser, belöningar och positioner? Eller möter vi bara ett prov på evig upprepning. Professor Bourdieu, en av de större genomskådarna av fafånga sedan La Rochefoucauld, skulle nog från sin parisiska sociologhorisont forgust iaktta verksamheten. Bidrog till debatten De forsta av dessa think tanks uppstod på 1970-talet for att i ett vänstrigt ideklimat ge råg i ryggen till filosofiskt aningslösa och pragmatiska högerpolitiker. gången behövdes verkligen träigt Den dessa institut. Och när de kom, gjorde det skillnad. Debatten fick en annan ton, SVENSK TIDSKRIFT kraven på underbyggda forslag ökade. Åsikter om frihet, privata initiativ och familjevärden som varit bannlysta i decennier började tas på allvar igen. Dåtidens think tanks hade två fordelar, vilka nu har glömts bort. Dels hade de inte så mycket pengar. Bristen på pengar gjorde att verksamheten till en början blev påtagligt seriös, och att makthungriga opportunister hölls borta. Dels hade de ett forråd av nya akademiska reflexioner och ny teori som de kunde fora ut till omvärlden. Sedan dess har åtminstone tre forändringar skett. För det forsta har pengarna övergått från att vara en bristvara till att bli en självklarhet. Uppmärksamheten har enligt känd logik skapat ett ökat tillflöde av donations- och stiftelsemedel, vilket lett till att instituten kunnat utvidga sin verksamhet, anställa fler medarbetare och göra sig ännu mer synliga i debatt och medier. Den plötsliga rikedomen har - vem vet - 23 rentav korrmilt som en chock fcir många styrelser i dessa institut. För det andra har tillflödet av nya ideer och kvalitativ reflexion (relativt sett) strypts. Detta är en utveckling som instituten knappast själva har rått över. Och fcir det tredje har instituten böljat att locka till sig den sortens personer som först höll sig borta - opportunister, lycksökare, sådana Heritage Foundation, där bland annat en privat jättedonation gjorde styrelsen yr i mössan. Ledningen lärde hur man skulle vädja till dem som hade pengar, och stötte på motsvarande sätt bort folk som hade något med tyngd att säga men inte primärt strävade efter att synas i medierna. Jämte den antydda utvecklingen skedde en idemässig förskjutning i som hävdar att "mediet är bud- det republikanska lägret. Förändskapet". Skildringen kan tyckas ringen (ofta pådriven av folk som cynisk, men är sannolikt hållen i underkant. ingick i Reagan-adm.inistrationen) går ut på att modernisera den åskådpolitikens gängse syn på angelägna uppgifter och aktuella prioriteter fcir givna. Den distans som ges via en tränad fonnåga att se dagskraven i ett större, kalla det humanistiskt eller historiskt sammanhang, lyckas de däremot inte tillägna sig. Och de föraktar till och med många som har sådan distans och bekämpar dem aktivt, istället fcir att ta dem i sin tjänst. Maktfixering Allt detta gör neos stil ryckig, lynnig, patetisk och original.itetsjäktande. ning som USAs republikaner före- Långt rrilndre än att utgöra en bas fcir Mässing och kristall Kombinationen av dessa tre förändringar har varit ytterst olycklig. Instituten bygger sig allt högre boningar, med allt tjockare mattor och med allt mer mässing och kristall i entreerna. De anordnar journalistpartyn och inrättar märkliga tjänster, pseudoprofessurer och projektledarskap i en aldrig sinande ström. Effekten har ur den långsiktiga samhällsanalysens synvinkel varit direkt beklämmande. Bristen på tradition och hävd i verksamheten - vid första påseendet kanske en tillgång - har efterhand lett till styrlöshet och upphävd verklighetsträder så att partiets kandidater kan fa ett bredare stöd. Men avsikten är inte enbart att modifiera de tidigare ideerna. Många av de neokonservativa är tidigare vänsteraktivister som söker nya, mer lukrativa arenor att verka på. Och de styrelser som förvaltar institutens medel har alltför ofta tubbats att släppa fram dessa "neos", möjligen i ytlig förtjusning över att tro sig bidra till något "nytt". Vad är det då som är fel med de neokonservativa? Det oroande är inte vad de tycker i enskilda sakfrågor, utan deras grundinställning. Deras mål är inte att nå verklig klarhet i de långsiktiga politisk-filosofiska frå- kontakt. gorna utan snarare att skaffa sig en Utvecklingen förebådades när direkt kontaktyta till politiska och American Enterprise Institute gjordes om av en ytterst fintlig chef som medvetet böljade fraterrilsera med akaderrilska och mediala kändisar, fcir att ge mer glans åt sin verksamhet. Något motsvarande hände v.id 24 adrrllnistrativa makthavare. Deras mål är att själva utöva politik. "Neos" suddar därmed ut gränsen mellan fritt tänkande och politik - till uppenbar skada fcir bäggedera. Det som gör processen så störande är att neos tar SVENSK TIO S KRIFT välkommen eftertanke om maktens utövning och gränser blir neos därför en aspirantgrupp till politiska poster och ämbeten, och i den mån de inte når dessa utgör de en egen maktgrupp med massmedier och ideinstitut som sina instrument. Ständigt belyses det hur fixerade neos är vid den politiska makten. Även om de kan vara starkt kritiska till offentliga program och åtgärder, spränger deras fantasi inte själva tanken att skapande och förändring är något som arbetar med politiska, adrrllnistrativa och mediala redskap. Men också synen på demokratin bär hos flertalet neos spår av att ha fonnats i politiserande snarare än genuint akaderrilska rrllljöer. Medan den traditionsbejakande högern ser folkstyret som villkorligt och beroende av sin moraliska värderingsram, absoluterar neos med fa undantag demokratin som den högsta politiska fonnen. Man yrkar även på att den sprids till länder med verkligt eller forment "auktoritära" styresskick. Neos ansluter sig därmed snarare till den problematiska linje i amerikansk historia som har W oodrow Wilson och F D Roosevelt som portalfigurer, än till den republikanska syn som betonar att USA bör göra sitt namn till ett fciredöme, inte primärt ingripa och omforma andra länder. Som professor Paul Gottfried skrev: "Medan vänstern söker påskynda det administrativt terapeutiska övertagandet av det amerikanska samhället genom att avskaffa diskriminering och öva omfcirdelning, anser högern fcir sin del att inrikesreforn1erna redan drivits långt nog och söker i stället exportera till andra länder sin egen uppdaterade form av amerikansk demokrati". Majoritetsstyret som högsta princip Medan tidigare konservativa exempelvis vände sig mot kommunismen därfor att den strider mot västerländsk frihet och mänsklig värdighet, sätter de neokonservativa mot den avdöda kommunismen majoritetsstyret som högsta princip och fcirbiser den värld av traditioner, länge upparbetade vanor och underfcirstådd etik som är avgörande fcir om ett fritt och mångfaldigt samhälle skall bestå. De neokonservativas i grunden politiserade jacobinskt ensidiga betoning av det civila i viss form, skymmer deras blick fcir det mångforgrenade samspel mellan familjer och självstyrande grupper som utgör ett fritt samhälle. Gary Dorrien som i en diger studie härom året forsökte karaktärisera neos framhöll deras starka beroende av sin bakgrund inom den sekteristiska vänstern. Som "Trotskys barnbarn" lägger de oerhörd vikt vid att fran1kalla och vinna polemiker. Detta skänker dem uppmärksamhet och rykte. De söker inte långsiktig klarhet om samhället och kulturens grundfrågor. Allt far sin betydelse genom sin politiska användbarhet på relativt kort sikt. ''Medan tidigare konservativa exempelvis vände sig mot kommunismen däiför att den strider mot västerländsk frihet och mänsklig värdighet, sätter de neokonservativa mot den avdöda kommunismen majoritetsstyret som högsta princip och förbiser den värld av traditioner, länge upparbetade vanor och undeiförstådd etik som är avgörande för om ett fritt och mångfaldigt satnhälle skall bestå. ''Neos har gjort sig kända fcir hårda angrepp på USAs välfardssystem. Deras intresse fcir socialpolitik är väl belagt och har getts mycket plats i de neokonservativa tidskrifterna. Men SVE NS K TID SKRIFT deras mål är snarare att rädda välfardspolitiken genom att forändra den, inte att återge familjer och oberoende grupper en självklar roll som välfardens forsta garant. Ungefar som Bengt Westerberg i Sverige. Vård och omsorg tillhör enligt neos statens åtaganden. Detta skiljer neos från andra amerikanska kritiker av offentlig välfard som Allan Carlson, George Gilder och Charles Murray. Det är ironiskt att en av neos mest envisa teman genom åren har varit angreppen på den så kallade "nya klassen". Med det menar neos de 1960-talets vänsteraktivister, som sedan de övergett hoppet att på radikal väg forändra Amerika trätt i offentlig tjänst och påbörjat en egen form av "lång marsch genom institutionerna". Den "nya klassen" sägs vara homogen och vilja ersätta Amerikas syn på frihet och fritt näringsliv med korporativism, och diskret väva in sådana värderingar i amerikansk vardag infcir ögonen på en häpen elit av faretagsledare som inte fattar vad som håller på att ske. Här kommer neos in i bilden, som tolkare och leverantörer av motvapen men också som icke ovilliga kandidater till den "nya klassens" maktpositioner. Det tydliga neokonservativa intresset fcir kvardröjande marxistiska taktikfrågor, liksom deras nyläsning av Machiavelli i medveten polemik mot USAs gängse idealism och dess tabu vad gäller mål och medel, bör även noteras. De neokonservativa har lärt sig att tala maktens språk. De siktar på cen- 25 trala, mediebelysta och vitala poster. 1994 beräknade den nämnde Paul Gottfried att de neokonservativa forfogade över donationsmedel i storleksordningen 30 miljoner dollar, vilket säkert är en fOrsiktig uppskattning. Enorma sponsorsatsningar på män som Allan Bloom (Leo Strausselev och litteraturvetare), Dinesh d'Souza (utbildningskritiker) och Francis Fukuyama (neohegelian som gjort sig känd for tesen om "historiens slut") har bidragit till att plantera in de neokonservativas åsikter i debatten. Inte oväntat har dessa personer hälsats med välvilja av gamla fränder också i vänsterliberala mediefora, oavsett argumentens tyngd. ~örstrött historieintresse Kanske viktigast är neos omdöme om historia, värdemedvetande och framtid. "De neokonservativa är ofta smarta men sällan visa", har Russeli Kirk träffande sagt. I grunden osäkra, vacklande och benägna att folja lagens idemode erbjuder de ett forvirrande skådespel där en och annan historisk, framstegskritisk tanke ibland kan tas upp, men dock sällan sätter djupare intryck. Neos tycks allmänt forstrött intressera sig for den kunskap som historien ger. I sin hektiska Iver att tävla om nuets positioner och inmuta framtidsalternativ är de offer for modern villfarelse att VI bokstavligen reser från det forflutnas brister till en framtid i lycka och överflöd. 26 En neokonservativ som Michael Novak har sedan han övergett sin tidigare religiöst rosseuanska samhällskritik närmast blivit extremt ensidig i sin tro på den rena kapitalismen och dess (enligt honom självklara) allierade demokratin. Han skapar slående vändningar om hur kapitalismen skall befria från onytta och upphäva fordomar, men saknar den balanserade helhetssyn som är de traditionellt konservativas egendom. Befria sig kan man inte genom att glönuna historien. De neokonservativa glömmer eller tränger bort detta enkla faktum. Men tecken tyder på att deras makt att fortrolla håller på att ta slut, och att de börjar tas for de lyckosökare som de egentligen är. ~artig påverkan Tecken tyder på att svenska borgerliga opinionsbildare under senare år varit imponerade av neokonservativa ideer och metoder. Centrala drag i Timbros verksamhet, i moderaternas programarbete och i Svensk Tidskrifts redaktionella forändring nyligen ger belägg for detta. Innan man befäster denna påverkan från neos ytterligare är det skäl att begrunda, om det verkligen är den typ av maktorienterad, ideopolitisk strid som neos driver som är bäst ägnad att ändra på det som brister i Sverige och som kan tillvarata möjligheterna i svensk debatt. SVEN S K TIDSKR.IFT Jämlikheten eliminerar just det som tiden värderar och efterfrågar, det lilla extra som öppnar eller stänger dörrar. Den bortser från personlighet och individualitet. Det blir extra tydligt när facket ger sig in i rättviseaktioner för skådespelare. skådespelaren står ju på scenen med sin person, personligheten är hans instrument. Hans kropp och hans uttryck är hans. Det finns ingen rättvisa som gör den ene lika bra som den andre. Riksteatern sa upp sju skådespelare och två regissörer på grund av sänkta statsbidrag, och teaterförbundet gjorde sak av uppsägningarna och drev fallet ända till AD. Teaterförbundet sa ingenting om att dessa nio hade jazzen i blodet, ingenting om utstrålning, talang, personlig röst eller scennärvaro. Allt teaterförbundet förde fram var tjänstetidens längd och företrädesrätten till återanställning. Grymmare mot individen kan ingen dom vara än detta försvar för antalet tjänsteår. Det outtalade, det som inte sägs, blir extra hörbart för att det smyger sig bakom sanningen om jaget, för att det indirekt förvandlar dessa skådespelare till dussinmänniskor utan särskilda egna kvaliteter och då spelar det de gör ingen roll. Det som försvaras är deras rätt att lyfta lön. Facket driver folk framför sig i skock. Det är otidsenligt. Fack~t är otidsenligt. Helena Riviere