ALLA DESSA SKINNSKALLAR LENA LILJEROTH Är skinnskallarna ett tecken på fascismens och nazismens återkomst? Eller är de bara ett uttryck för förvirring i en tid då ideologier tappar mark. ila dessa skinnskallar, var kommer de ifrån? I Stockholm finns ungefar tusen. I Göteborg med omnejd några hundra, liksom i Skåne, Värmland, Dalsland. Men det finns knappast en svensk - eller europeisk - stad utan skinnskallar. De forsta skinnskallarna dök upp i 1960-talets England. Mot mitten av 70-talet växte sig rörelsen starkare och tog alltmer intryck av extremhögern, framfor allt National Front. Bara ett par år senare visade sig de forsta skinnskallarna i Sverige. Vid den tiden betraktades de närmast som ett pittoreskt inslag i stadsbilden och beskrevs t o m i turistbroschyrer tillsammans med punkarna. Då handlade det mer om klädstil, musik och utseende och precis som i England var det framfor allt arbetarklassungdomar, som drogs till denna nya subkultur. Konfrontationerna med andra grupper och hatet mot invandrare kom senare. Skinnskalle är sällan något man "blir" efter långt och moget övervägande. De flesta inspireras av kompisar och tar klivet från ena dagen till den andra, genom att raka av LENA LILJEROTH-ADELSOHN är joruna/ist och ordförande i Stiftelsen Fryshuset. I höstas utkom hon med boke11 Skitmskallar på Gedins förlag. allt hår på huvudet, köpa eller låna Doc Martenskängor, bombeljacka, ett par vita hängslen och kavla upp jeansen nedtill. De som blir kvar i gänget tatuerar så småningom in vikingasymboler, en svensk flagga, ormar eller dödskallar. Ett bevis for att man menar allvar. Det som forenar skinnskallar behöver inte vara mer än uppfattningen att "samhället är skevt". De fritidsaktiviteter som erbjuds upplevs som töntiga; man vill vara med om något "häftigt", man vill ha en tillhörighet. Och det rar man som skinnskalle. Men skinnskallen som i dag skrämmer vettet ur människor på gatan, var fonnedligen i tioårsåldern en tyst, blyg kille som satt längst bak i klassrummet. Han var knappast med i fotbollsklubben, hockeylaget eller scouterna. Han spelade heller inte amatörteater eller p1ano. Och hans skolbetyg var troligen ytterst medelmåttiga. Han var en ensam kille nted växande självforakt. Trasiga hemforhållanden Många av dem som blir skinheads har blivit mobbade som barn, och en klar majoritet har levt utan sin pappa eller haft vad vi slarvigt kallar for "trasiga" hemforhållanden. Däremot inte alla. I gängen återfinns numera även söner - och döttrar - rill lärare, poliser, journalister och SVENSK TIDSKR.IFT 15 politiker; etablerade medborgare som inte forstår vad som pågår. Vad som hänt är att främlingsrädslan och segregationen har ökat. skinnskallarna är den synliga toppen på isberget. De unga 14-15-åringar som nu söker sig till den här "kulturen" kommer huvudsakligen från fororterna, där de påstår sig bli snudd på forfoljda, därfor att de är just svenskar. Ett slags omvänd rasism. Och har de inte en stark familj bakom sig, vuxna som engagerar sig och ser till att de inte dräller ute på stan, riskerar de att hamna i klorna på olika gäng. I det fallet är det ingen skillnad mellan svenskar och invandrarungdomar. I båda grupperna finns också ett intresse av att bygga upp myter och skräckhistorier om "dom andra". Främlingsfientligheten är med andra ord ömsesidig. Helene Lööw, som är historiker och expert på nationalsocialistiska och rasistiska rörelser, beskriver i essän Wir sind wieder da, många skinnskallars och rasisters känsla av att vara omgivna av en fientligt sinnad omvärld och berövade vad de uppfattar som sina självklara rättigheter. De rycker sig vara omgivna av "svartskallar" och runt omkring dem, på bussar, tunnelbanor och i området där de bor talas språk som de inte forstår. De upplever sitt land som invaderat. På Fryshuset har skinnskallar funnits sedan mitten av 1980-talet. Skälet till att de en gång hamnade där var ett gemensamt önskemål från polisen och ski1mskallarna själva om en lokal. Tidigare hade man hängt ute på stan med bråk och fylleri som foljd. Men att hitta en lokal for den här gruppen var sannerligen inte lätt. Lösningen blev till slut ett par byggbaracker, som ställdes upp utanfor Fryshuset. Skinnskallarna flyttade in och alla drog en lättnadens suck; polisen, politikerna, allmänheten. Och bråken på stan minskade. Kontakterna mellan å ena sidan skinnskallarna och å andra sidan de övriga ungdomar som regelbundet besöker "Frysen" for att spela basket, åka skateboard, repa med rockbandet eller gå någon projektutbildning, har väl inte varit särskilt omfattande men några större konflikter har heller inte uppstått mellan dessa grupper inom huset. I själva verket har Fryshuset varit en av de ta platser där invandrarungdomar och skinnskallar kunnat mötas. Ett slags frizon. Jag tycker att det finns skäl att fundera över de starka reaktioner som Fryshusets engagemang bland skinnskallarna har väckt. Sornliga politiker och journalister har tävlat om vem som hårdast kunnat fordöma verksamheten. På Expressens kultursida skrev man t ex om min bok Skinnskallar (Gedins) som kom ut i höstas: "Man undrar hur en normalbegåvad svensk journalist så ensidigt kan göra sig till redskap for våldets och barbariets intressen". Det här är intressant. Ska fenomenet tigas ihjäl? l boken finns inget stöd for vare s1g rasistiska eller antidemokratiska åsikter. Däremot har jag låtit ett antal skinnskallar berätta om. sig själva, om sina val, sina värderingar och forhoppningar. För att kunna nå en dialog med de här killarna är det nödvändigt att forstå varfor de valt att tillhöra en så beryktad och avskydd grupp. Grunden i allt forändringsarbete ligger i att kunna lyssna, inte bara prata själv. 16 SVENSK TIDSKR.IFT < o m Vl I m m z Jag tror knappast att mina samtal i bokform skulle locka fler att ansluta sig till denna subkultur. Däremot är det belagt att kvällstidningarnas kittlande och smaskiga reportage kring rasism och främlingsfientlighet fonnått åtskilliga vilsna, identitetssökande ungdomar att raka huvudet och skaffa kängor. För tänk så praktiskt, en sympatisörer som tillhör grupper kring de organiserade aktivisterna, och slutligen oorganiserade konsumenter av ideologin, dvs individer utan kontakter med vare sig organisationer, aktivister eller sympatisörgrupper som härbärgerar rasistiska åsikter men som forsöker tillägna sig den rasideologiska subkulturens livsstil, kläder, symboler identitet och en uppsättning åsikter så där serverade på fat. och musik. Det är framför allt i denna tredje grupp, bland För en skinnskalle är tillvaron i allmänhet målad i svart konsumenterna, som vi hittar skinnskallarna. och vitt. Den består av gott och ont. Rätt och fel. Inte av Hon uppskattar den rasideologiska och extremt nyanser och dialektik. Ofta känner sig skinnskallen nationalistiska undergroundkulturen i Sverige till 500-600 missförstådd, motarbetad och utestängd. Flertalet irriteras personer, med en aktiv kärna på omkring 50 personer. över att slentrianmässigt stämplas som nazister och hyser Fler är de inte, men skulle man tro delar av media så är ett starkt misstroende mot media, som man menar bidrar denna rörelse oerhört omfattande. till nidbilden. Hjältekultur Många skinnskallar omfattar, utan att kanske inse det, Per-Albins vision om det trygga folkhemmet. Hetare än många andra bär de på drömmen om ett välmående rike, ett land med stolta traditioner och en rik historia. Därav vurmandet för vikingar, Engelbrekt, Gustaf II Adolf och Karl XII. Namnet Sverige väckte då respekt och stolthet, menar skinnskallarna, och en del av den respekten och stoltheten spillde över på dess medborgare. I själva verket finns en väl utvecklad hjälte- och martyrkult inom de flesta "rasideologiska grupper". Tillbaka till Helene Lööw: "Historiska exempel tjänar en sorts mytologiskt syfte for att legitimera det politiska budskapet", skriver hon. "I historien söks exempel på vad som uppfattas som genuint, sunt och riktigt. Karl XII har i detta sarnnunhang blivit något av en symbol fOr svenska nationalsocialistiska, extremnationalistiska och högerextremistiska grupper. Redan under 1930-talet firades Karl XII av nationella och nationalsocialistiska grupper på många orter i landet." Däremot gör Helene Lööw en distinktion mellan "riktiga" rasister och skinnskallar. Hon talar om tre olika skikt, dels aktivister med ett dokumenterat långt forflutet inom nationalsocialistiska eller rasistiska grupper, dels Rasistisk musik Men trots sm starka nationalism känner sig en svensk skinnskalle mer befryndad med en italiensk eller spansk skinnskalle, än med andra svenskar. Logiken är inte glasklar i den här gruppen. Många av dem har internationella kontakter och den som reser till London eller Prag for att lyssna på ett skinnskalleband behöver sällan boka hotellrum i forväg. Man hittar alltid någon annan skinnskalle att bo hos. Musiken i skinnskallekretsar kan handla om allt från att supa och ha skoj till kampen för den vita rasens överlevnad. Låten "Utsugarna" med svenska Division S är ett typiskt exempel på s k vit-makt-musik: Ser du någon framtid i vårat land. Tror du att du klarar dig på egen hand. Men du vi är en död generation. Det jobbas på dig för att bevara tron. Du sitter där och litar på politiker som är så tröga . Dom lovar dig allt och mer ändå. Men när tiden kommer så säger dom vadå, vadå? Dom suger ut, dom vill ha mer Dom tar ju allt fast du inte ser. SVENSK TIDSKR.IFT 17 < IJ z Vad är det för fel på varenda mänska ser dom inte det hemska? Du jobbar för att föda en turk någonstans Får du något tillbaka, å inte en chans. Du sliter ju för Jan ryggen av dig Så kommer dom sen och vill ha mer av dig, fy Jan. I genren finns betydligt grövre texter än just denna, inte minst antisem..itiska. Den nationalistiska och rasistiska musikproduktionen har ökat kraftigt under senare år och Sverige ligger i täten. Här produceras och exporteras mycket musik. Tekniken har blivit billigare och kunnandet ökat hos de enskilda musikerna. O intresserade av sanningen Emerich Roth, överlevande från ett av nazisternas utrotningsläger, har efter sin pensionering rest runt till skolor i Sverige for att berätta sin historia och bidra till att forhindra att rasismen får fotfäste. Emerich talar om hatet och självhatet. - Hatarna är inte intresserade av sanningen, säger han. De är i stället rädda for den, så rädda att de måste forneka den. Att se hur verkligheten ser ut betyder for dessa fornekare att de måste erkänna sitt eget mänskliga misslyckande. De tvingas inse att de byggt sitt eget liv på hat och lögner. Hatet fungerar som en drog, som ett hjälpmedel att bedöva sitt självförakt. Att hatet yttrar sig olika forändrar inte dess karaktär. Den intellektuelle hataren, som är medialt begåvad, ser ut som vem som helst av oss. Han klär sig nornult och behöver inte raka av sig håret. - Han kan avreagera sig sitt självforakt genom sin verbala förmåga. Han talar, ofta verserat och välfonnulerat, i stället for att slåss. Med den ickeintellektuelle, av media inte uppmärksammade, är det annorlunda. Emerich Roth beskriver hur denne måste dra på sig en uniform, klä ut sig i hakkors och marschkängor. Han gapar och svär, super sig full och går ut på gatorna for att avreagera sig sitt inneboende hat. Egentligen är han feg, men döljer sig feghet genom att uppträda i grupp. - Deras extrema behov av att väcka uppmärksamhet är egentligen det försummade, misshandlade barnets rop på hjälp. Deras handlingar, gatuslagsmål och övergrepp är ett sätt att hämnas en kärlekslös barndom. Hellre ökänd än okänd, bättre någon man ser, än någon som lever i obemärkthet. - I Sverige finns inte så många rasister, hävdar han. Däremot många forsummade barn. I nfor hösten 1995 beslöt politikerna Stockholms stadshus att sätta av pengar och resurser for att aktivera framfor allt de yngre skinnskallarna. Skälet var g1vetv1s att erbJuda alternativ till att supa eller hänga på stan och ställa till bråk. Aktiviteterna omfattade sporter som innebandy och fotboll men även diskussionskvällar och studiebesök. Arbetet fungerade väl, inte någon enda incident kunde rapporteras. Men av symboliska skäl ansåg flera partier att det var omöjligt att via skatten finansiera en verksamhet for individer som många ansåg vara rasister. Poliskommissarie Hans Hyllander, numer pensionär men tidigare chef for Norrmalmspolisen i Stockholm, är en av dem som under hösten arbetat med skinnskallarna i baracken vid Fryshuset. -Jag har varit polis i många år och ser många likheter mellan den här gruppen och 1950- och 60-talets raggare, som etablissemanget inte heller ville kännas vid. Raggarna var störande, de drack hårt, de uppträdde stökigt på stan, de körde runt, runt med sina bilar med musiken på högsta volym. Och i raggarmusiken fanns mycket råheter och fulheter, precis som det i dag gör i skinnskallarnas musik. - Men de hade bilarna att samlas kring och det skiljer dem från skinsen, som ju egentligen inte har någonting. Som ung polis forsökte Hans Hyllander ta kontakt med 18 SVENS K TID SKRI FT < o r z raggarna. Kollegorna fuös åt honom och undrade om han fårsökte vara "social" när han med jämna mellanrum for ut till platser, där han visste att de brukade träffas. Syftet var fårstås att fårsöka ra igång en dialog, i stället får ständig konfrontation. Samrna recept praktiserar han i dag på skinnskallarna. ' ' skinnskallar i gemen misstror etablissemanget. De misstror politiker, media, mynd(l!_hctcr, vuxna, ja hela demokratin. ' ' - Men det finns också skillnader, konstaterar han. Raggarna var ofta kvalificerade yrkesmän och i dag har många av dem egna fåretag. Det fanns ingen yttre fiende, man samlades kring ett intresse, bilen. Och musiken, kvinnorna och spriten fårstås. - Raggarna fårstod nödvändigheten av att fårsölja sig. Men på den tiden fanns det å andra sidan jobb. l dag är det inte så. Och vem vill anställa en skinnskalle? skinnskallevärlden erbjuder ingen framtid, konstaterar Hans Hyllander, och de som inte fåre 20-25-årsåldern lämnat sina gamla kamrater blir ofta fårlorare. - De flesta hyllar arbetslinjen, men många är trots allt beroende av socialbidrag. Och eftersom de har svårt att ra jobb och sällan är särskilt studiemotiverade, så blir a-kassa och stöd från socialen deras räddning. skinnskallar gemen misstror etablissemanget. De misstror politiker, media, myndigheter, vuxna, ja hela demokratin. - De måste haft dåliga vuxna fårebilder, menar han. Alltfår många svaga vuxna som haft svårt att ge kärlek och sätta gränser. Det finns mgen annan fårklaring. Deras provokativa agerande, hur de slänger upp kängorna på bordet, rapandet, svordomarna, inställningen att allt är skit, är får mig ett rop på hjälp. Vilka värden sätter då en grupp som skinnskallar högst? - Rättvisa, svarar Hans Hyllander utan att behöva fundera särskilt länge. - De accepterar straff får dumheter som de gjort, men de accepterar inte orättvisor. De tycker att de blir annorlunda - och orättvist - behandlade enbart på grund av sitt utseende, något som de numer har gemensamt med många invandrarungdomar. Han oroar sig får den tilltagande, mentala, brutaliseringen i samhället, den brutalisering som ibland går under namnet frihet. Låt knarkarna knarka ihjäl sig om de "vill", låt alkoholisterna supa ihjäl sig om de "vill", låt buset ta kål på varandra, låt invandrarna bo och göra som de vill i egna områden och strunta i skinnskallarna. Kör ut dem i kylan. Denna brutalisering hotar även respekten och ödmjukheten oss "vanliga" människor emellan. För vem är värd att bry sig om? Hans, du är respekterad av de skinnskallar du möter. Varför? - Det behöver inte vara mer än att jag vågat närnu mig dem, prata med dem, utan att vara rädd. Men också att lyssna och visa att man är en vanlig människa med hull och hår, med hjärta och lungor. Raggare och skinnskallar. Likheter och skillnader. Den som en gång blivit raggare fårblir på sitt sätt raggare hela livet, även om nyrekryteringen upphört. Gruppen kommer med andra ord att dö ut. Samrna väg vandrar fårmodligen så småningom även skinnskallarna. Jag vill däremot påstå att grupper SVENSK TID S KRIFT 19 < o r o z som t ex skinnskallar alltid kommer att finnas, i någon form. De hade funnits bland oss även om Sverige inte skulle haft en enda invandrare. Hatet, eller självhatet, hade då riktats mot någon annan grupp, mot handikappade, slipssnobbar, göteborgare/stockholmare eller supportrar till en annan fotbollsklubb än den egna. skinnskallarna är ett socialt problem, och ett ordningsproblem. Däremot utgör de egentligen inte någon fara for den politiska demokratin. Inte ännu, kan man tillägga. Men om "vi andra" väljer att göra skinnskallen till syndabock, då riskerar vi att spela de riktiga rasisterna och politiska extremisterna i händerna. Därfor menar vi på Fryshuset att man måste sträva efter en dialog, en relation. Även med den här gruppen. För om de tillåts bilda en avskuren sekt kan de bli verkligt farliga. Infor hot som rasism reagerar vi starkt känslomässigt. Det är inte så märkligt. Men när fornuftet slutar råda är det illa. På somliga skolor forekommer ibland rasistiska flygblad och liknande propaganda. Vad händer då? Jo, inte sällan reagerar skolledning och lärare med hysteri. Lokalradion hör av sig, man samlas till protestmöten och fackeltåg. Men det löser inga problem. De rättroende riskerar i stället att drunka i sina egna applåder, rasisterna blir snarast upplivade och invandrarna fonnedligen ännu oroligare. Låt i stället eleverna själva testa fakta, dela upp dem i arbetsgrupper och låt dem upptäcka vad som är sant och vad som är osant. I Mtonbladet (7/1-96) skrev Hennan Lindqvist en krönika med rubriken "Sverige kan bli ett land med rasproblem": "De ungdomar som kallar sig nazister i dag är oftast barn med svåra hernforhållanden. De är de mest utstötta, som inte hör hemma någonstans. De är rädda for allting, i synnerhet for det som är främmande och okänt, invandrare t ex. Få av dem har läst och forstått Hitlers ideologiska tankar. De sväljer nazismen som en paketlösning som tillfredsställer deras största behov, att bli sedda, känna gemenskap. Deras aggressioner kanaliseras i gemensamma våldsaktioner. Samhällets och massmedias fordömanden stärker deras känsla av utanforskap samtidigt som de blir starkare tillsammans inom gruppen. Blockeringen är total." För egen del kan jag bara instänuna. Är vi verkligen så dåliga, vi vuxna, på att visa kärlek och respekt- och att lyssna - att en så hatisk och våldsinriktad ideologi som nazismen kan vinna gehör hos unga människor? Sanningen är att civilisationen är skör, den måste ständigt vårdas, skötas om, hållas vid liv. Varje ny generation måste lära sig demokrati och respekt for andra. Det samhälle som nu växer fram kräver dessutom människor med formåga att fungera i en alltmer internationaliserad värld. Förverkliga sig själva I dag är så mycket möjligt. Man tar lite här, lite där. Smörgåsbordet är stort. Alla kan naturligtvis inte göra vad som helst, men de flesta tvingas ändå planera sin väg genom livet på egen hand. Få har behov av de färdiga lösningar och den livshållning som kyrkan, olika folkrörelser eller de politiska partierna tidigare erbjöd. Den generation som nu växer upp möts inte på sanuna sätt som tidigare generationer av kravet att de ska bidra till familjen, kollektivet eller samhället. De ska i stället forverkliga sig själva. Men de behöver vägledning in i vuxenvärlden och ta känna att de är delaktiga. Det gäller även skinnskallar. Demokratin måste visa musklerna, har flera sagt på senare tid. Men demokratin vinner inte, i vare sig respekt eller styrka, av att vi minskar den for somliga personer 20 SVE NSK TIOSKRIFT < o m r I m m z eller gmpper, genom att forbjuda symboler eller åsikter. Ungdomsproblem, som skinnskallar, löser vi inte med fler professionella socialarbetare eller uniformsforbud. Här hjälper bara större civilt engagemang. Förlorad sverigebild På sitt sätt är förmodligen skinnskallarna ett bmtalt uttryck for en förlorad sverigebild. På kort tid har mycket förändrats, alla har inte fatt det bättre. skinnskallarnas frustration och rotlöshet delas fårn1odligen av många. Det blir naturligt att söka en förklaring till det som är "åt helvete" och lätt att hitta den i en av de mest uppenbara förändringar, som har ägt rum under senare år. Hade vi inte haft invandrarna skulle man hittat på något annat, frustrationen fanns där redan. Begreppet mångkulturell används med andakt av den upplysta eliten. Men hos många andra finns en rädsla for att det svenska ska urvattnas och försvinna. Vad är det då att vara "svensk"? Räcker det med att tala svenska? Att folja svensk lag? Att vara fadd i Sverige? Att bara känna sig svensk? Att vara svensk medborgare, utan att kanske kunna tala språket särskilt bra? En stor del av frustrationen kan lösas med kommunikation. Vi behöver mer av dialog och samtal, av umgänge som låser upp, mer av en ton som är direkt och öppen. Inte fler stängda dörrar och hopsnörpta munnar. SVENSK TIDSKRIFT 21 < o z