NATOMEDLEMSKAP MED ELLER UTAN NATOMEDLEMSKAP? NILS ANDREN Ett svenskt Natomedlemskap ter sig idag mer sannolikt än vad ett E U-medlemskap gjorde för mindre än tio år sedan. är Sverige gjorde sitt säkerhetspolitiska rollval 1948-49, deklarerade Östen Unden tesen "Allianspolitiken foder neutraliteten". "Den svenska neutralitetspolitiken skall bära orubblighetens prägel", supplerade Olof Palme ett par årtionden senare. Under det kalla krigets isigaste år var kraven på neutralitetspolitisk renlärighet obönhörliga. De ledande politikernas utsagor om den svenska neutralitetspolitiken under de senaste femtio åren har präglats av principfast, nästintill monolitisk orubblighet. Tage Erlander beskrev den i sitt Metalltal 1961 på ett sätt som låg den pennanenta neutraliteten, enligt den schweiziska modellen, mycket nära. En påtaglig uppluckring av den NILS ANDREN är professor emeritus i statskutlskap. kompromisslösa attityden kom forst efter 1989 års europeiska revolutioner, när blocksystem och terrorbalans rasat. diskutera olika säkerhetspolitiska lösningar. Till och med den säkerhetspolitiska överideologin under det kalla kriget, alliansfrihet och neuI början av 1990-talet kunde Carl tralitet, kan ställas under kritisk Bildt konstatera att neutralitetspolitiken tillhörde ett skede som ligger bakom oss. Riksdagen gjorde 1992 handlingsfrihet till den nya norn1en. Den militära alliansfriheten skulle möjliggöra val av neutralitet vid ett krig i vårt närområde. Vi kunde noga taget även ha erinrat oss den senare så dogmatiske Östen Undens ord 1936: "En neutralitetspolitik är inte någon formel som gäller får evärdliga tid utan hänsyn till utvecklingen i övrigt". Tillåtet med öppen debatt Under många år handlade den kritiska säkerhetspolitiska debatten endast om hur väl eller hur dåligt neutralitetspolitikens stränga trovärdighetskrav uppfylldes av politikens aktörer och debattörer. Numera är det tillåtet och möjligt att öppet SVENSK TIDSKR.IFT debatt, utan att omedelbart väcka magistrala förebråelser får irrlärighet. Som en gång Tage Erlander mot Jarl Hjalmarson, då denne kritiserat Nikita Chrusjtjov, och Olof Palme mot Carl Bildt, som fårklarades vara en säkerhetsrisk sedan han berättat i Förenta staterna om ubåtsskyddskommissionens arbete. Om man vill vara mycket högtidlig kan man säga att en öppnare debatten om säkerhetspolitikens heligaste principer är en framgång får den svenska yttrandefriheten och demokratin. Mera realistiskt får att inte säga cyniskt är det ett uttryck får att modet ökar då faran minskar. Det finns många självklara orsaker till att debatten kring säkerhetspolitiken har blivit både friare och mindre tillspetsad. Världen har förändrats, den europeiska blockkonfron- 13 z > o z > tationen är slut eller åtminstone suspenderad. Nato har med sina supplement NACC (North Atlantic Cooperation Council) och PFF (Partnerskap for fred) fatt en ny inriktning, som en väpnad variant av OSSE (organisationen for säkerhet och fred i Europa). Därtill domineras den svenska scenen av nya aktörer. Svensk återförsäkringspolitik En ytterligare faktor är den kritiska diskussionen om myt och verklighet kring den svenska neutraliteten och säkerhetspolitiken. Wilhelm Agrell hade 1991 i Den stora lögnen noterat att officerare från det neutrala Sverige under 1950-talet minsann hade samtalat med officerare i Nato. Sverige hade således, mycket forsiktigt, bedrivit ett slags "återforsäkringspolitik", att falla tillbaka på om det karskt självtillräckliga, den alliansfria neutraliteten inte skulle hålla. "Avslöjandet" trumpetades ut av nyhetstörstiga medier som ett neutralitetspolitiskt svek. Neutralitetspolitikkommissionen konstaterade dock tre år senare att dessa samtal inte varit komprometterande for neutralitetspolitiken. Däremot hade en i grunden realpolitisk säkerhetspolitik inte marknadsforts med demokratisk öppenhet. Vilket, då det hände, kanske var säkerhetspolitiskt klokt. Viktigast är dock att episoden bekräftade att Sverige, trots sin höga alliansfria svansforing, kände behovet av Nato for sin säkerhet. Allt detta är välkänd samtids- 14 historia. Historikerdialogen om hur Sveriges agerande bör bedömas kommer säkert att fortsätta och länge fårgas av frågans politiska och moraliska laddning. Det är en rimlig formodarr att framtida analyser kommer att konstatera att Sveriges säkerhetspolitik präglades av två potentiellt oforenliga mål. Det ena var att hålla Sverige utanfor krig och att som ett medel härfor driva en utåt och inåt trovärdig neutralitetspolitik, det andra att handla i enlighet med Per Albin Hanssons ord från 1938, på tröskeln till andra världskriget; "Om det kommer en situation då vi inte kan hålla oss utanfor, måste vi se till att konuna på rätta sidan." Liksom under andra världskriget hade den officiella attityden - den säkerhetspolitiska överideologin om alliansfrihet och neutralitet - uppenbarligen en indoktrinerande effekt inte bara på det svenska folket utan också på många av dess politiska ledare. Neutraliteten proklamerades mindre som en pragmatisk nödvändighet och lämplighet än som en inte bara ideologisk utan också moralisk princip. Utrikespolitiskt innebar detta vissa fordelar, dock inte av ett direkt, säkerhetspolitiskt slag. Däremot gynnades, särskilt under Palmeeran, Sveriges ställning i relation till de många nya staterna i den Tredje världen och därmed också dess ambition att spela en framträdande roll i FN och andra internationella organisationer. Därav den kraftiga reaktionen från dem som kände sig lurade, när den statsmannamässiga SVENSK TID SKRIFT pragmatismen avslöjades eller bekräftades. De lät sig inte tröstas av foreställningen att det var klokheten som tillåtits modifiera den absurda principfastheten. Sveriges behov av Nato, också under den strikta neutralitetspolitikens skede, är väl belagt också på andra sätt. Om Sverige angripits av Sovjetunionen, skulle neutraliteten ha krossats. Hjälp hade då utan några folkrättsliga restriktioner kunnat komma utifrån, dvs från Natoländerna. Natoofficerare har länge betraktat Sverige som en reell Natomedlem. Herman Kahn lugnade både svenskar och finländare med att taktlöst konstatera: "Ni är alla under kärnvapenparaplyet". Sovjetunionen var medvetet om att det strategiska läget utpekade det som den sannolika angriparen i ett östersjöscenario. Att den samtidigt uttryckte respekt fOr den svenska alliansfria neutralitetspolitiken kunde glädja besökande svenska statsmän, men lurade dem forhoppningsvis inte. D örrspringa öppen Infor den senaste tidens diskussioner om Sverige och Nato kan det vara nyttigt att erinra sig den historiska verklighet som ligger bakom oss. Ser man enbart till denna, är det traditionella motståndet mot Nato egentligen forbryllande. Ibland verkar det faktiskt som om också socialdemokrater lämnar en liten springa öppen i dörren till Nato. De kan åtminstone medge att dagens Nato inte är detsanu11a som det Nato som z > o z > Sverige både skydde och skyddades av under det kalla kriget. Under den kyliga forsommaren har dock utrikesministern och forsvarsministern i en gemensam DN-artikel åter slagit igen dörren mot Nato, med en tydligt hörbar, ritualmässig smäll. Av den efterfoljande debatten att döma fyllde den väl sin uppgift att höras. Frågan är dock om smällen var någonting mer än en ljudsensation. En blick på den politiska verkligheten måste leda till misstanken att dörren till Nato kanske bara är igenskjuten men inte fast reglad. Envar kan inse vad denna verklighet innebär. Sverige bedriver sedan flera år ett nära samarbete med Nato. säkerhetspolitiken har fatt nya riktpunkter. I ett kort perspektiv, möjligen men inte säkert upp till ett tiotal år, domineras den inte längre av de historiskt välkända hoten från öst och av konfrontationen mellan maktblock. Problemen finns på näm1are håll. Vi har återuppäckt Östersjön. Det gäller att så snart som möjligt stabilisera den nya östersjöstrukturen och att ge den en plats i det nya europeiska säkerhetssystemet. Det sker i flera former. Aktiv östersjöpolitik Dels genom en aktiv östersjöpolitik, i vilken östersjörådet och bistånd till de frigjorda staterna, särskilt de baltiska republikerna, spelar en viktig roll. Målet är att stärka deras ömtåliga ställning på gränsen till den gamla imperiemakten Ryssland (Sovjetunionen). Ett av instrumenten härfor är den demokratiska stabiliseringen av själva imperiemakten. Sverige deltar i denna bl a genom sin medverkan i östersjörådet. Även om de svenska politiska och ekonomiska insatserna är begränsade ökar insikten '' Under den kyliga försommaren har dock utrikesministern och försvarsministern i en gemensam DN-artikel åter slagit tgen dörren mot Nato, med en tydligt hörbar, ritualmässig smäll. Av den efteiföijande debatten att döma fyllde den väl sin uppgift att höras. Frågan är dock om smällen var någonting mer än en ijudsensation. ' ' om att Östersjön är vår viktigaste säkerhetspolitiska arena. Också här kormner Nato in i bilden. Statsminister Göran Persson har öppet visat forståelse for de baltiska republikernas önskan om stöd från väst genom medlemskap i Nato. Det officiella ryska motståndet mot paktens utsträckning mot öst visar hur svårt det är att forena de båda nämnda baltiska målen. Det kan endast tolkas som uttryck for bestående imperialistiska ambitioner hos en stor del av det ryska folket. De styrandens hänsyn härtill kan ses både SVENSK T!DSKRIFT som ett hot och som ett uttryck for en spirande rysk demokrati. Dels en europapolitik med svenskt engagemang som medlem av EU, som observatör i VEU, som "partner for fred" med Nato och med styrkor under Natobefa.I i Bosnien. Vi har, helt pragmatiskt, vuxit in i det europeiska säkerhetssystemet, i ett öppet samarbete med både västeuropa och Nato. Det paradoxala Ryssland, som inte vill att små grannar skall ansluta sig till Nato, medverkar självt i NACC, PFF och i Natooperationen IFOR i Bosnien. Sveriges Natopolitik är ett led 1 dess medverkan i en europeisk, fredsbevarande och, till slut, fredsframtvingande säkerhetspolitik. Rätt utnyttjad bör den ge positiva spin-off effekter for forsvarsmakten. Genom PFF-samarbetet och Bosnienuppdraget lär sig svenska forband att uppträda i samverkan med Natoforband, på Natos villkor. Inövad formåga att operera tillsammans med Natoforband kan i en framtida hotsituation av traditionell karaktär, hot från öster, öka den reella handlingsfriheten genom att ytterligare reducera de ofta påtalade nackdelarna av ickeforberedd hjälp till ett angripet Sverige. Motstånd i samverkan med Nato mot ett angrepp kan på så sätt bli en mer realistisk option än tidigare. Den nya handlingsfriheten infor yttre angreppshot har, med eller utan medveten avsikt, uppstått men for den formella, militära alliansfriheten. Genom Rysslands anknytning till 15 z o z både NACC och PFF uppfyller det nuvarande svenska samarbetet med Nato också det av socialdemokraterna ofta upprepade kravet att Sverige endast skall ge sig in i säkerhetspolitiska kombinationer där både USA och Ryssland deltar (som PFF och IFOR). Ny militär kompetens Inom ramen for samarbetet med Nato vinner Sverige under stor öppenhet en ny militär kompetens. Den borde säkerhetspolitiskt ge långt större fordelar än de som kunde uppnås genom 1950- och 60-talens diskreta "återforsäkringspolitik". Dagens svenska Natosamarbete kan därfor också säkerhetspolitiskt på sikt fungera som en klok försiktighetsåtgärd. Ännu är risken for en ny splittring i Europa inte undanröjd och ännu ruvar fruktan for ett Ryssland, vars framtid och avsikter också efter Jeltsins valseger sommaren 1996 ter sig ovissa. Det gäller alltjämt att inte utmana björnen, ens om han sover eller är försvagad. Men hur stor är vissheten om att han forblir ofarlig, om man blott är tillräckligt varlig? Historiens lärdom är att man inte alltid vågar tro på hans goda sinnelag. Det politiska förnuftet vann stora, omedelbara segrar när muren foll och Sovjerväldet upplöstes. Men sedan dess har vi både i Bosnien och i Kaukasus och på många andra håll i världen praktiskt taget dagligen ratt lära oss den grymma läxan att gränslinjen mellan förnuftigt samforstånd och barbarisk 16 brutalitet kan vara tunnare än hårfin. säkerhetspolitiskt ser det ut som en paradox att Sveriges allt mera omfattande integration i Natos fredsframtvingande verksamhet sker under ihärdigt avvisande av medlemskap i Nato. Varfor skulle vi inte kunna vara medlemmar i klubben när vi ändå deltar i dess for närvarande viktigaste verksamhet? Det liknar den bristande öppenhet som Sverige visade under det kalla krigets dagar. Då kunde emellertid diskretionen forklaras på säkerhetspolitiska grunder. Föreställningen att v1 genom att avv1sa medlemskap i Nato skulle kunna minska de regionala motsättningarna i Nordeuropa ansågs vara ett viktigt neutralitetsskäl under det kalla kriget. Det kan vara värt att komma ihåg att det formulerades utifrån en militär styrkeposition i ett krigstrött Europa. Vi vill gärna tro att vår forsiktighet underlättade Finlands ställning fram till Stalins död. Efteråt kan man fråga sig om det i övrigt hade någon påtaglig effekt. Och har samma ursäkt någon större trovärdighet i avspänningens Europa? Paradoxens förklaring ligger nog både på den inrikespolitiska och på den utrikespolitiska arenan. Den hittillsvarande säkerhetspolitiken uppfattas av en bred opinion som fullföljandet av en mer än hundraårig, framgångsrik tradition. medvetande härom har våra säkerhetspolitiska ledare inte gjort ett utrikespolitiskt ställningstagande utan en inrikespolitisk markering. Den SVEN SK TID SKRIFT hårda linjen mot Natomedlemskap blir i så fall ett hänsynstagande till de många som alltjämt är oförstående inför de säkerhetspolitiska forändringarna i vår omvärld. Socialdemokraterna måste rimligen vara särskilt känsliga for denna opinion. Den är stark både inom det egna partiet och inom stödpartiet centern. Därtill är den officiell politik inom partier till vänster, som skulle kunna fresta socialdemokrater till avfall. Det taktiska problemet liknar det som rådde i liknande tidigare situationer, särskilt i relation till kriget i Vietnam och till EG/ EUfrågan. En partilednings främsta uppgift är alltid att hålla samman partiet. För partiet kan därfor fordelar i det inrikespolitiska maktspelet uppväga eventuella nackdelar av att Sverige utan ett reellt medlemskap far allt mindre inflytande på beslut som påverkar landet. Såsom vi länge, men inte längre, även tyckte i forhållande till EG (EU). Medlemskap i Sveriges intresse Alternativet till ett sådant taktikspel vore att gå ut till folket och forklara varfor samarbetet med Nato är nödvändigt, varfor dettas yttersta konsekvens bör bli fullt medlemskap och varfor medlemskapet ligger i Sveriges intresse. Ett medlemskap skulle därtill ge en ny arena åt dem som älskar att visa upp Sverige och sig själva på världens politiska scener. På den utrikespolitiska arenan är z > o z > Sveriges problem detsamma som om vår egen snabbt ökande svaghet? EV-Europas och Natos, att avväga Borde vi inte inse att vi relativt sett sina åtgärder på ett sätt som stöder blir mindre och mindre, liksom vår och inte stör den demokratiska förmåga att av egen kraft verka avprocessen i Ryssland. skräckande? Kan vi inom överskådlig tid ra en sådan styrka? Eller måste vi, Ensam stark? som huvuddelen av Europa, komSverige står även inför den oroande, plettera egenstyrka med lånestyrka? obesvarade säkerhetspolitiska avvägningsfrågan om detta kan ske utan Bmn-röd nationalism risker för nationella säkerhetsbehov. Vilken styrka behöver Sverige för att kunna uppträda som en respekterad part i olika strategiska fora? Och vilken styrka krävs för våra egna grundläggande trygghetsbehov? Är det för en liten stat, med en stor men politiskt instabil granne, tryggare att låtsas vara stark nog att stå ensam än att stärka sitt bräckliga skydd genom att aktivt medverka i demokratiernas försvarsallians, Nato? Borde inte det kalla krigets erfarenheter ha lärt oss att avskräckning minskar krigsrisker? Och har inte både den vikande ekonomin och de senaste årens försvarsutveckling gjort oss medvetna en situation där Finland helt emanciperat sig från beroendet av Sovjetunionen/Ryssland och där Natomedlemskap står på dagordningen runt omkring Östersjön, är det svårt att se hur vårt eget agerande skulle kunna avgöra eller ens märkbart påverka de regionala spänningsförhållandena. Inför folkomröstningen 1994 spekulerades det över konsekvenserna av ett utfall där Finland men inte Sverige röstade in sig i den europeiska unionen. Även om det inte har omedelbar aktualitet, kan vi så småningom behöva göra sanuna tankeexperiment när det gäller Nato. SVENSK TIDSKR.IFT Tills vidare nöjer vi oss med att vara med att vara faktiska deltagare i dagens viktigaste Natoverksamhet. Däremot har vi ställt oss utanför den alltjämt existerande försvarsallians som ligger i politisk malpåse. Ingen vågar dock utesluta att den någon gång i framtiden på nytt f'ar en fiende att avskräcka. Den brun-röda nationalismen Ryssland håller farhågorna vid liv. Vi håller oss demonstrativt utanför detta historiska Nato. Efter hand växer vi nog ändå helt in i Nato på sanuna sätt som vi gjort i den europeiska integrationens institutioner. Då, om inte förr, borde också den utrikespolitiska och den inrikespolitiska rationaliteten av det formella utanförskapet tas upp till slutlig prövning. Det är svårt att spå, i synnerhet om framtiden. Ändå dristar jag mig mot bakgrunden av de senaste årens debatt, påstå att ett svenskt Natomedlemskap idag ter sig mer sannolikt än vad EV-medlemskapet gjorde för mindre än tio år sedan. 17 z > o z >