et kom ett brev till Rosenbad: "Hej statsministern! Min pappa är arbetslös. Varfor Ia.r inte dom som har varit arbetslösa längst jobb forst? Det är så det borde vara for det är det som är rättvisa..." Så skrev elvaårige Daniel till Göran Persson. Med det brevet hamnade han på forsta sidan i DN, fick ett uppslag i Aftonbladet, en sida i Expressen, tid i morgonprogrammet i TV 2, planerades in i kommande TV-program, fick en notis i SvD, och en stort uppslagen uppfoljare i DN dagen därpå om hur han beviljades ett sarnn1anträffande med statsministern sent på eftermiddagen. Ett nödvändigt möte i ett viktigt politiskt ärende kunde klämmas in med kort varsel. Nåväl. Det finns två tankar i den här killens brev som borde ha diskuterats i pressen om nu pressen väljer att göra så stor sak av det. Den ena är 34 HELENA RIVIERE: Historien om Daniel och statsministern rättvisetanken, man står i kö och expedieras i tur och ordning. Den andra är innebörden av de två små orden ra och ge i arbetssarnnunhang. Men någon sådan diskussion forekom inte. Vad pressen gjorde var att vidarebefordra en vanforeställning och dänned i praktiken ge den sitt stöd. Pressen sanktionerade Daniels barnsliga uppfattning om rättvisa genom att återge den som vilken sanning som helst. Där uppstår en särskild problematik. Har pressen något ansvar att fora allmänheten till rätta när allmänheten är ute och far? Kan inte pressen smälla upp en gullighet utan att kommentera själva innehållet? En elvaåring, herregud, man kan väl inte fora en seriös arbetsmarknadspolitisk diskussion med en elvaåring? Ja, nu visade det sig att Daniels pappa hade ungefår sarnnu uppfattning om det rimliga i att den som väntat länge skulle ffi hjälp forst. Som när man väntar på barnavårdscentralen ungefär. Och i själva verket har vi hört tusentals repliker genom åren där vuxna människor kräver att staten ska ge dem jobb, att staten ska se till att de far jobb, som om det gällde utdelning av flytvästar i någon SVENSK TIDSKRIFT räddningsaktion. I själva verket vet vi att oroväckande många, till synes vuxna, går omkring med felaktiga foreställningar om arbetslösheten som någonting som regeringen fixar bara den vill. Ska man vara noga fanns det alltså skäl att diskutera. Men pressen teg och samtyckte. Gulligt-med-enkille-som-vill-hjälpa-si n-pappaperspektivet dominerade. Visst. Pressen speglar verkligheten, men bidrar också till att formulera verkligheten genom sitt val av bilder. Oskulden och odjuret I och med att killen hade fatt så stor publicitet gjorde statministern den riktiga bedömningen att han var tvungen att möta denne hjälte. Pressen frambringade alltså mötet. Pressen hade kanske rent av tänkt sig ungefår det här scenariot. Oskulden och odjuret, typ. Med si och så mycket tryck kan pressen ra ut den de vill på arenan, i det här fallet den som bäst och mest auktoritativt skulle kUima tillrättafora ett barn, och, i och for sig, beröva honom barnatron. Men allt statsministern far ur sig är att "regeringen inte kan bestänm1a vilka personer som ska anställas hos enskilda arbetsgivare." Hela den pedagogiska uppbyggnaden uteblir. Han går direkt på en sakkunskap vilande på statsfinansiella koder och begrepp fast sammanhangen inte kan vara självklara ens får vuxna demonstranter. Utan rim och reson Nämligen följande: att allt jobb inte bedrivs i statlig regi. Att vi har en del privata företag vid sidan av staten också. Att den som söker ett jobb i ett enskilt företag måste kunna tillfåra ett värde som inte bara betalar lönen utan som därtill ökar på värdet av hela företaget. Att företag bara har råd att anställa folk som kan dra in pengar. Att det offentliga inte heller har råd att anställa folk i största allmänhet, får att ge dem jobb. Att det alltså inte fanns någon rim och som ska anställas hos enskilda arbetsgivare" och Daniel skulle ha lärt sig att alla pengar inte låg i samma påse, reson i Daniels tanke om ett att vi har privat ägande och kanske opersonligt och automatiskt kö- system. Att jobb inte delas ut i tur och ordning, utan jobb är någonting man erövrar själv genom att vara bra och till och med bättre än andra som också tävlar om just det jobbet. Att det i Daniels pappas fall handlade om vad han hade att erbjuda på marknaden ifråga om kunskaper, kompetens, vilja, energi m m. Därefter kunde statsministern ha kommit med sin slutreplik som klargör gränslinjen mellan en liberal och en socialistisk stat: att "regeringen inte kan bestänm1a vilka personer SVE N S K TID SKRIF T till och med att friheten att bedriva enskild verksamhet brukar räknas till de omistliga rättigheterna. Mjuka upp arbetsrätten Därpå kunde statsministern ha tillagt någonting som han faktiskt kan bestämma över, nämligen: att regeringen kunde göra hindren får en arbetslös att hitta en arbetsgivare mindre höga genom att slopa skatten på vissa lågkvalificerade gänstejobb, och genom att mjuka upp arbetsrätten. Exempelvis. Men så blev det alltså inte. 35