vända sig till. Det forefaller vara likadant i Sverige. Men kanske det inte handlar om partier utan snarare om generationer. Vilka blir den tredje vågens forsta politikergeneration. Blir det femtio- eller sextiotalisterna? Föm1odligen handlar det om vilken generation som vågar ge mer makt, och samtidigt mer ansvar, till medborgarna. Och vilka av fyrtiotalisterna vågar ta steget? Suifingsupplevelser Tredje vågen far inte bara bli elitens egen intellektuella hjärngympa. Flera hela generationer måste formås lämna industrisamhället. Eller som boken slutar - "Like the generation ofthe revolutionary dead, we have a destiny to create." Då kan tredje vågen möjligen erbjuda surfingupplevelser - inte bara via Internet. SVEND DAHL: LIBERAL KRIS I flera länder i Västeuropa brottas de liberala partierna med allvarliga problem i form av sviktande väljarunderlag. Bland partierna med problem återfinns såväl de tyska fridemokratema, FDP, som folkpartiet liberalerna. FDP har fallit ur flertalet delstatsparlament och lyckades endast med nöd och näppe klara sig kvar i forhundsdagen vid valet forra året. Lika illa har det ännu inte gått for folkpartiet, även om man nu har en rad forlustval bakom sig, och inte Liberal stagnatiotJ, av Johan Ernestam och Andreas Bergh, Timbro 1995. ''Kunskapsexplosio nen kommer även påverka miljön. Tojjlers påpekar att vansinnet med att frakta olika råvaror runt jordklotet i mångt och mycket är en brist på kunskap att förvandla lokala råvaror till användbara substitut. '' att forglömma ett Europaparlamentsval där man hamnade farligt nära fyraprocentspärren. Denna, de liberala partiernas kris äger paradoxalt nog rum i en tid då den normala uppfattningen är att liberalismen har segrat; en tid då man inte utan anledning kan instänm1a i Fukuyamas påstående om att det idag inte finns något övergripande idesystem som kan utmana de liberala ideerna. Emellertid tycks det forhålla sig så att denna utveckling är en viktig orsak till de liberala partiernas kris; För om alla är liberaler, vad skall då liberalerna göra? Om samtliga partier är mer eller mindre SVENSK TIDSKRIFT 353 liberala kan de dessutom rubricera sina forslag som liberala, vilket ställer det traditionellt liberala partiet infor ytterligare problem; Vi är riktiga liberaler, inte konvertiter, men vilka åsikter är liberala på riktigt? Folkpartiet har fOrsökt finna lösningen på dessa två dilemman genom att dels söka konfrontation med både moderater och socialdemokrater (vem minns inte affischerna om for mycket (s) och (m) i politiken), dels genom att definiera den verkligt liberala åsikten som den for tillfåilet intagna partiståndpunkten. Dagsländeverk Att vara pragmatisk i det politiska spelet är inte alltid fel, om man strävar efter att forverkliga sitt program. Snarare torde det vara så att den som dogmatiskt håller fast vid sin ideologiska ståndpunkt knappast kommer att nå framgång. Däremot hjälper pragmatism foga när den ideologiska basen är att karakterisera som ett dagsländeverk. I en sådan situation leder pragmatismen istället till att bilden av partiet blir så otydlig att knappast någon, kanske inte ens de egna partiaktivisterna, vet vad det är for ett program som skall forverkligas. I boken Liberal Stagnation ger sig ett antal yngre folkpartister och den socialdemokratiske idedebattören Stig-Björn Ljunggren i kast med partiets problem och lösningar på dessa. Utan tvekan kan man instämma i många av de kloka synpunkter som framfors i boken. Detta gäller exempelvis Jesper Strömbäcks bild av ett liberalt samhälle. I mina ögon sätter Strömbäck i sitt bidrag fingret på den for såväl folkpartiet som moderaterna, viktiga punkten - behovet av en positiv vision, i stället for att som idag definiera sin ståndpunkt utifrån socialdemokraternas politik. Likaså finns det hos ett par skribenter tydliga ambitioner att diskutera välfärdspolitikens utformning samt ett avståndstagande från tendenserna att bli ett sekteristiskt parti med endast for dagen politiskt korrekta åsikter på dagordningen. Sammantaget blir dock intrycket att skribenterna inte kommer särskilt mycket längre på vägen mot problemets lösning. Visserligen är de eniga om behovet av ideologisk fornyelse. Men oformågan att omsätta denna tanke till konkreta fOrslag är slående. Till sist faller de, allt som oftast, platt till marken och konstaterar att folkpartiet även fortsättningsvis skall stå med ett ben till höger och ett till vänster, eller om man vill vara elak, vingla fram och tillbaka och inte riktigt veta vad man vill. Folkpartiet behövs Jag delar knappast den uppfattning som vissa debattörer framfort, att det vore lika bra om folkpartiet forsvann och uppgick i moderaterna. Tvärtom känner jag i vissa frågor, exempelvis invandring och statens neutralitet i fråga om individens val av livsstil, stor sympati for folkpartiet. Något som foranleder mig att hoppas att folkpartiet klarar av att reda ut sin nuvarande 354 SVENSK TIDSKRIFT kris - for svensk politik vore trots allt betydligt fattigare utan ett liberalt parti. Däremot behöver svensk politik knappast ett parti som utger sig for att vara liberalt, men som tycks uppleva det som sin främsta roll att positionera sig gentemot moderater och socialdemokrater, i stället for att fora en tydlig liberal politik. Tre vägar Som Cecilia Malmström visar i sitt bidrag kan folkpartiet i den nuvarande situationen välja mellan tre vägar. För det forsta att fortsätta som inget hänt, vilket torde leda till att partiet utraderades. För det andra att bli en verklig tredje kraft, som kan tänka sig att ingå i koalition med såväl socialdemokrater som övriga borgerliga partier. Denna strategi, som prö- vats av tyska FDP, torde leda till att partiet överlever, men som en aktör balanserande på fyraprocentspärren. För det tredje att forsöka göra liberalismen till en viktig och självklar kraft i svensk politik. Att välja den sistnämnda strategin, ter ·sig definitivt som det mest tilltalande. Som forebild skulle man kunna välja de danska liberalerna i Venstre som lyckats etablera l sig som ett parti som samlar en femtedel av väljarna. Om man valde denna väg skulle man säkerligen kunna attrahera en rad liberala krafter ur moderaterna, då detta parti i allt högre utsträckning l kommit att betona sitt konservativa idearv. Folkpartiet skulle mycket väl kunna bli det parti som sanliar de väljare som är for marknadsekonomi, men vill rösta på ett parti som även betonar sociala frågor. Parentetiskt bör påpekas att jag med detta inte menar att folkpartiet nödvändigtvis måste forsvara dagens välfärdssystem. Men det är ändå ett faktum att den huvudsakliga konkurrenten om de aktuella väljama - moderaterna - saknar socialpolitisk profil. Att det är möjligt for folkpartiet att inta denna roll visar inte minst Bengt W esterbergs framgångar i valet 1985. Men for att detta skall lyckas krävs atc man reder ut vad man egentligen menar med liberalism. Förhoppningsvis kan den intressanta uppsats om moderna socialliberala ideer, som Ulf Öfverberg bidrar med, hjälpa till i strävan att hitta tillbaka till den liberala ideologin. Vilken som är den mest sannolika strategin for folkpartiet är dock for tidigt att sia om. En sak är dock säker; partiledarbytet har knappast inneburit någon ideologisk fornyelse. Inte heller har det inneburit några opinionsmässiga framgångar, snarare tvärtom. Detta bådar inte gått for folkpartiet och den svenska liberalismen. ''Svensk politik vore trots allt betydligtfattigare utan ett liberalt parti. Däremot behöver svensk politik knappast ett parti som utger sig för att vara liberalt, men som tycks uppleva det som sin främsta roll att positionera sig gentemot moderater och socialdemokrater, i ställetför att föra en tydlig liberal politik '' SVENSK T!DSKRIFr 355