LITTERATUR MATS FÄLT: BöCKER ATT BOJKOTTA D et är en grannlaga uppgift att informera om fransk litteratur i dessa den internationella symboldiplomatins dagar. Tids nog lär det dock återigen gå att köpa franska produkter utan att behöva riskera offentlig utskällning. Marknaden for fransk litteratur är även våra inköp forutan ganska stor med 131 miljoner fransktalande i världen. Franskan är världens nionde språk. På Haiti talas en inhemsk variant men endast nio procent av befolkningen kan läsa och skriva språket. Det och att franska är obligatoriskt i skolorna i Bolivia och Costa Rica, men frivilligt i belgiska Flandern, kan man läsa sig till i Atlas de La Langue Francaise (Bordas) som samrnanställts av Phillipe Roussillon. Boken innehåller en noggrann genomgång av språkets ställning i världen - inte minst i Afrika - franskans starkaste bastion. För att något mildra de aktuella motsättningarna kan det vara klokt att fortsätta med en bok som tydligt visar att våra länder trots allt inte är så olika. Det självklara valet for denna uppgift är den nyutkomna Le droit du travail de A aZ pour L'enterprise de 1 a49 salaires (Editions Dalain) av Patrick Burne! som består av 1.500 sidor om arbetsrättslagstiftning. Efter denna mycket pedagogiska genomgång torde de flesta illussionerna om latinskt lynne och söderns charm ha lämnat läsaren. Inte bara politiska pamfletter Samtidigt är forvisso bokens och litteraturens ställning en annan i Frankrike än i Sverige. Alla läser inte men många gör det och än fler känner att de borde. De flesta ledande politiker med ambitioner har publicerat sig - och då inte bara i form av politiska pamfletter. Ett aktuellt exempel på detta forhållande är parlamentets vänstergaullistiske talman Phillipe Seguin. Han har tidigare bl a producerat en stridsskrift mot Maastrichtfordraget, tillsammans med Marie-France Garaud - tidigare nära medarbetare till Jacques Chirac, och en uppskattad biografi om kejsar Napoleon III, Louis-Napoleon le Grand (Grasset). Hans senaste bidrag till det politiska biblioteket heter 240 dans unJauteuil. Le saga des presidents de L'assembLee (Seuil). På knappt 1.100 sidor berättar Seguin om sina fåreträdare i talmansstolen - inklusive en viss revolutionär monarkist vid namn Francois-Henri de Virieu som SVENSK TiDSKRIFT 341 innehade posten en enda dag år 1790. Seguins mest centrala slutsats av genomgången är att talmännen spelat en viktig positiv roll i orostider - något han själv gärna vill göra igen. Ett av landets politiska monument porträtteras av sin politiske efterföljare i Jean-Antoine Giansilys Pinay L'independant (Denoel). Antoine Pinay avled 107 år gammal i december 1994. Han var bl a mannen bakom den nya francen och konseljpresident 1952. Hans något längre karriär som finansminister under de Gaulle var mer lyckosam. Pinay blev efter att ha lämnat den politiska scenen 1960 med tiden en mycket respekterad, om än väl skeptisk, politisk kommentator. En något mer dramatisk händelse var publiceringen av Jean Montaldos senaste uppgörelse med Mitterand och den omfattande korruptionen inom socialistpartiet. I boken Rendez l'argent (Albin l Michel) redogör han noggrant för åtminstone 20 års mutor och vänskapskorruption inom presidentens parti. Denna och tidigare böckers stora fram- l gångar har gjort det möjligt för Montaldo att för~ust deklarera att han är "den ende l fransman som på ett lagligt sätt blivit rik l tack vare korruption". För den som vill veta allt och mer därhar även våren bjudit på intressanta nyheter. Presidentens like originelle som genialiske medarbetare Jacques Attalis Verbatim II - 1986-99 (Fayard) är ett exempel - en guldgruva av skvaller från maktens cirklar med avslöjande citat, ofta ursprungligen yttrade i förtroende. Den kritik som mötte den första delen av utgivningen har dock fatt författaren att vara något mer försiktig den hä-r gången, vilket man som läsare kan beklaga men samtidigt hysa stor förståelse för. Gott omdöme är inte en av herr Attalis mer framträdande egenskaper. Franska revolutionen Ett annat är Edith Boccaras Mitterand en toutes lettres (Belfond) - en uppslagsbok med presidentens samlade tankar från övertagandet av socialistpartiet 1971 till de sista månaderna i Elyseepalatset. Här kan man t ex följa hans tänkandes utveckling när det gäller synen på marxismen och Europa - det senare ett av de fa teman som han drivit konsekvent under sin karriär. Boccara äger som arkivarie på den politiska veckotidningen Le Point stora kunskaper i ämnet. En annan författare som imponerar i kraft av sina kunskaper är historikern Francois Furet. Han har bl a skrivit ett antal mycket uppmärksamn1ade böcker om den franska revolutionen, senast Dictionnaire critique de la Revo/utio11 Francais (Flammerion, 1988). I boken ifrågasätter han många av de myter som omger dessa omvälvningarnas år. till om Europas kanske mest utstuderade Hans ifrågasättande av kommunismen machiavelliske politiker efter kriget, den ledde till en brytning redan 1956, efter nyligen avgångne Francois M.itterand, 1 den sovjetiska invasionen av Ungern. I 342 SVENSK TiDSKRIFf boken Le passe d'une illusion (Laffont, Calmann-Levy) forsöker han forklara hur en så destruktiv ideologi kunnat fångsla, både bildligt och bokstavligt, så många. Furet väjer inte for långtgående jämforelser mellan nazism och kommunism. Stalin fick ofta syndernas fOrlåtelse for att hans trupper krossat Hitler. Hade Hitler fatt detsamma om Tyskland krossat kommunismen? Furet tror att foraktet for det borgerliga samhället, som inte minst i Frankrike alls inte varit en känsla som bara fi.mnits i vänsterkretsar, är en viktig forklaring till kommunismens framgångar. Det ansågs länge som i praktiken omöjligt att både vara höger och antifascist. Odiplomatiskt språk Liksom många andra länder Västeuropa präglas den franska debatten om invandringen av tabun och blockeringar. Det finns saker man alls helst inte bör tala om. En modig man som inte riktigt forstått detta är Jean de Boishue, statssekreterare med ansvar for högre utbildning. Hans bok Banlieu, mon amour (La table ronde) har blivit hårt angripen av bl a organisationen SOS Rasism. Boishue använder ett odiplomatiskt språk men tar samtidigt upp många av de centrala problemen i de franska storstädernas forslummade fororter. Han kritiserar den moderna kulturens avarter och bristen på ansvarstagande och ifrågasätter de ofta självutnämnda gruppforeträdarnas demagogJ.. Huruvida den nyvalde presidenten kommer att kunna göra något åt nationens problem ter sig alltmer tveksamt for ''Liksom i många andra länder i Västeuropa präglas denfranska debatten om invandringen av tabun och blockeringar. Det finns saker man alls helst inte bör tala om '' den som foljer regeringen Juppes öden och äventyr. Hur han kom till maktpyraInidens topp kan däremot journalisten Christine Clerc i detalj redogöra for i sin Journal ir1time de Jacques Chirac (Albin Michel). Läsaren far folja vad som delvis var en ganska ensam ökenvandring under åren mellan högerns segerval i mars 1993 och den egna revanchen i maj 1995. Med hjälp av en blandning av verkliga citat och egna slutsatser tecknas en mycket levande bild av Chiracs envisa kamp for politisk överlevnad. Myter och politik Frankrikes svar på Sören Holmberg, skribenten, forfattaren, analytikern och intervjuaren Alain Duhamel, har också begåvat läsekretsen med en ny volym. Årets tema är myter och politik och avhandlas i La politique imaginaire. Les mythes politiques francais (Flammarion). Som alla forfattarens böcker är den mycket systematiskt organiserad. SVENSK TlDSKRIFT 343 l ll Presidentmaktens ställning är ett av de problem som bekymrar Duhamel. Samtidigt som ämbetets betydelse ibland blivit skrämmande stor har presidentens handlingsfrihet 'tidvis varit alltfor begränsad av yttre faktorer. En lösning kan enligt forfattaren vara att forkorta de idag sjuåriga mandatperioderna. Huvudproblemet i Frankrike är enligt honom den kris som plågat ekonomin under två decennier. Den påverkar politiken och skapar en känsla av oro, forvirring och rastlöshet. Icke-fundamentalistisk politik En av fransk litteraturs starka sidor är de verk som skildrar situationen i de tidigare kolonierna - i forsta hand ländenn i Nordafrika. Ett exempel som tangerar denna kategori är general Pierre-Martin Gallois Le soleil d'Allah aveugle I'Occident (L'Age d'honm1e). Den tidigare kärnvapenteoretikern hävdar i boken att USA gör sitt bästa for att behålla sin ställning som ensam supernnkt - bl a genom att redan idag anpassa sitt agerande, t ex i Bosnien, till ett kommande fundamentalistiskt maktövertagande i Arabvärlden. Gallois anser att USAs politik möter litet motstånd i Europa - en forklaring är Tysklands roll som landets nära allierade. Själv forordar han en betydligt mer aktiv anti-fundamentalirisk politik. Till den mer exotiska avdelningen kan Charles Najmans Haiti, Dieu seul me voit (Balland) räknas. Enligt forfattaren ställs många av de värderingar på huvudet i det haitiska samhället - en franskspråkig smältdegel av olika afrikanska stammar. Slaveriets efterbörd är en svårkontrollerad strävan efter befrielse och frälsning. Längtan tillbaka till Afrika speglas av voodomystiken, vilken i sin tur är ett hinder for landets utveckling. Haiti har splittrats mellan en liten fortryckande överklass och ett fattigt och passiviserat folk. Kapten Raddock och flaskan För den som vill ägna sig åt den mycket franska, och belgiska, kulturyttringen serier av hög kvalitet rekommenderas studien Tillfin et /'a/cool (Editions Chapitre 12) av Bertrand Boulin. Denna bok om Tintin och kapten Haddocks relation till flaskan kan dock vara svår att fa tag på. De som ansvarar for seriens skapares kvarlåtenskap, stiftelsen Moulinsart SA, har nämligen låtit forbjuda vidare distribution, bok~ns kvalieeeter till trots. Avslutningsvis kan noteras att Ghislaine Ottenheimer i början av juli mottog Le prix Demoeratie for sin bok LA Machine Balladur (Plon). Utmärkelsen går till den journalist som skrivit årets bästa politiska verk. Man far hoppas att boken forblir aktuell längre än dess huvudperson. 344 SVENSK TIDSKRIFT