J~RL HJALI\JARSONS ATERUPPRATTELSE CAR.L BILDT Jarl Hjalmarson genomskådade tidigare än nästan alla andra sovjetimperiets grymheter och han försvarade, rifta ensam och i strid med det socialdemokratiska etablissemanget, de värden och principer som de västliga demokratierna bygger på. Att han framställdes som en opålitlig och ansvarslös politiker av den dåvarande regeringen är en skamfläck för socialdemokratin. Artikeln bygger på ett anförande av Carl Bildt införJarl Hjalmarson Stiftelsen torsdagen den 15 juni 1995, (Framfört av Margaretha af Ugglas i Carl Bildts frånvaro). J ar! Hjalmarson var högerledare ~ Centraleuropa - alla stormakter ville från 1950 till augusti 1961 - från ju ha intressesfärer. Det sades att vi utbrottet av Koreakriget till uppfor- borde forstå att Stalins och Chrusgevs andet av Berlinmuren, om vi ser på despoti såg ut som den gjorde i Ryssland dessa elva år från utrikespolitisk syn- - det landet hade ju aldrig varit någon punkt. demokrati, och vi ntåste acceptera den Det var en tid som ställde stora krav på ryska traditionen så som vi accepterade de ledande politikerna i det alliansfria den amerikanska. Och det gjordes gälSverige. !ande att Sveriges regering borde stå En klar blick for vad konflikten mellan främmande "både for borgerlig storkapiöst och väst ytterst gällde. Ett klart språk talism och for kommunism". infor svenska folket om vad som stod på För dem som tänkte på detta sätt fanns spel, så att inte vår egen alliansfria politik det en synd som var värre än alla andra: spårade ur i neutralistiska kålsuparteorier Att hävda att det sovjetiska systemet på och i allehanda önsketänkande om det sikt var dömt till undergång, och att det imperium som blivit vår granne på andra ryska folket, likaväl som de baltiska och sidan Östersjön. polska folken, kunde återta sin frihet. Att Jarl Hjalmarson hade att ständigt hävda att målet om ett fritt Europa kunde bemöta de starka krafter i svensk politik forverkligas, om visionen hölls levande i och kulturliv som ville betrakta de båda de länder där den fritt kunde uttryckas. stonnaktslägren som likställda parter. Det Idag inser de flesta att det sovjetiska påstods vara naturligt att Stalin och systemet var en så i grunden absurd konChmsgev ville ha kommunistregimer i struktion, att dess långsiktiga överlevnad CAR.L BILDT är oniföratlde i moderata samlit~gspartiet. bara kunde säkras om regimen lyckades utsläcka människornas hopp om något bättre. SVENSK TIDSKRIFT 301 Det i sin tur krävde att Sovjet förmådde pressa den fria världen, och inte minst imperiets grannländer, att dämpa de kritiska rösterna och i stället visa respekt för världskonmmnismens ledare - givetvis utan att dessa själva skulle behöva lägga band på sina speciella metoder att föra den s.k. "ideologiska kampen" i den fria världen. "Vad som är vårt är vårt, vad som är ert är förhandlingsbart." Expansionism i denna mening låg i det sovjetiska systemets natur. Om expansionismen skulle ta sig militära uttryck var däremot en lämplighetsfråga som berodde på styrkeförhållandena och på grannländernas beredvillighet att anpassa sig till dem. Rosenröda förhoppningar Men detta var inga allmänt omfattade insikter under det kalla krigets decennier, allra minst i Sverige. Icke utan skicklighet lyckades Sovjet utnyttja de attityder som ibland byggde på traditionella föreställningar om intelligent "realpolitik", ibland på rosenröda förhoppningar om Sovjet som den socialistiska drömmens förverkligande. Jarl Hjalmarson genomskådade från början detta spel och sökte med all kraft förhindra att Sverige föll för frestelsen att medverka i det. Han ansåg att en alliansfri politik bäst tillgodosåg Sveriges intressen, givet det politiskt-strategiska läget i vårt närområde. Men han såg inget skäl för vår utrikesledning att vara mindre tydlig än man var i andra västdemokratier när det gällde att offentligen företräda de värden som är grunden för vår kultur och vårt sätt att leva. På sikt fanns det skäl för optimism. Den dag Sovjet visade intresse för en verklig avspänning mellan öst och väst, kunde detta tas tillvara för att söka påskynda de processer i de östliga samhällena som långsamt men säkert undergrävde det sovjetiska systemet. De kommunistiska ledarnas behov av tillgång till västlig teknologi, västliga kunskaper och västliga krediter kunde användas för att förn1å dem till att öppna fönster i järnridån. Om folken i öst fick möjlighet att skaffa sig självständiga kunskaper och egna intryck av västvärlden, skulle det på sikt döma sovjetsystemet till undergång - även om de konmmnistiska ledarna inte själva begrep det. Men det förutsatte att man hade detta mål i klart sikte och beslutsamt drev de krav som steg för steg skulle tvinga Kreml att myndigförklara folken bakom järnridån. Imperie på fall Än mer grundläggande var ett par andra saker. Man borde inte låta avspänningspolitiken förvandlas till ett medel för de sovjetiska ledarna att bli legitimerade inför sina egna som moraliskt och politiskt jämställda med västliga ledare. Och inte heller fick man låta avspänningen bli ett propagandastycke för ensidig västlig nedrustning, politiskt eller militärt. Idag vet vi att en sådan självmedveten och målmedveten västlig avspänningspolitik fick det sovjetiska imperiet på fall i fredliga fornler snabbare än kanske någon hade vågat hoppas under 1980-talet. Men redan långt tidigare, i slutet av 302 SVENSK TIDSKRIFT JARL HJALMARSONS ... 1940-talet och början på 1950-talet, medan Jarl Hjalmarson ännu var i början på sin gärning i högerpartiets ledning, hade en sådan västlig strategi skisserats av diplomaten och Rysslandskännaren George Kennan, som då gjorde sin stora insats i amerikansk utrikespolitik. Hans mästerliga artiklar i Foreign A.lfairs 1947 och 1951, som lästes världen över, bars upp av en visserligen långsiktig, men alldeles beslutsam optimism. Kennan räknade med en utdragen, uppehållande strid, som skulle ta ett eller flera decennier for att fullbordas, men som ändå till sist skulle tillåta folken bakom järnridån att skaka av sig de onaturliga regimer som påtvingats dem. Uppenbarligen var Kennan övertygad om att hans egen generation en dag skulle fa möta ett nytt Ryssland och en rad åter fria folk i Baltikum och Centraleuropa. Jarl Hjalmarson bars av sanm1.a vision att befria Europa från konmmnismens hot och kapprustningens bördor. Men det stod honom dyrt att driva dessa långsiktiga tankar i den utsatta rollen som högerledare. Detta var ju en tid när många andra politiker frestades av de vinster som i ett land som Sverige, med våra l begränsade erfarenheter av den sovjetiska verkligheten, fanns att hämta genom en mjukare hållning. I de omprövningar av vår efterkrigshistoria som trängt sig på efter 1989 har än så länge ingen samlad belysning givits av socialdemokraternas syn på det sovjetiska systemet, på lämplig svensk politik gentemot Sovjet, och på hanteringen av samrådet med oppositionen. ''Taktiken var alltså klar; de som ville ställa Sovjet till svars för grova övergrepp skulle utmålas som krigsfarliga militarister. '' Mitt intryck är emellertid att man kan urskilja tre huvudströmningar inom socialdemokratin. En riktning - med R.ickard Sandler, Karl Ward och Ragnar Casparsson som mest kända nanm- hade betydande förståelse for behovet av klara markeringar från det alliansfria Sverige av var vi i grunden hörde hemma i striden mellan öst och väst. En annan riktning, med all sannolikhet den dominerande, var besluten att fora kampen mot den inhemska kommunismen på arbetsplatserna och i fackföreningsrörelsen. Men man ville också gärna tro på Sovjetsystemets "civilisatoriska framsteg" och "välståndsskapande förmåga". Inte heller var man fränmunde for att sköta delar av utrikespolitiken så att man tillvaratog olika taktiska syften på henmuplan. En tredje riktning, slutligen, hade genuina illusioner om förhållandena i Sovjet. Man fann det naturligt att uppmana ockuperade grannfolk att acceptera sin ställning som sovjetrepubliker. Man såg gärna att partiet utnytl:jade regeringsSVENSK TIDSKR.IFT 303 maktens auktoritet till att bannlysa opponenter som hade annan mening. Som vi alla vet dröjde det till hösten 1959 innan en större attack sattes in mot Jarl Hjalmarson. Men nyligen har vi fatt veta att de inrikespolitiska kalkylerna var fardiga och fomuuerade långt tidigare. En doktorsavhandling i statskunskap vid Stockholms universitet av Michael Karlsson, som publicerades for ett par veckor sedan, blottlägger de inrikespolitiska övervägandena under Catalinaaffaren 1952. Vad tvistefrågan den gången gällde mellan regeringen å ena sidan, Jarl Hjalmarson och Bertil Ohlin å den andra var om Sovjets nedskjutningar av DC 3:an och Catalinan skulle foras upp av Sverige i FN. Unden ansåg att Sverige i så fall skulle "skandalisera" Sovjet på ett sätt som västmakterna säkert skulle utnyttja. Hjalmarson och Ohlin fann däremot att Sovjet borde ställas internationellt till svars for sina handlingar som ett nyttigt memento for framtiden, och att FN skulle bli meningslöst om man lät sig lamslås av kalkyler om hur andra kunde tänkas dra nytta av Sveriges självständiga ståndpunkt. Undens hållning foranledde Svenska Dagbladet att den 12 augusti kräva hans avgång. Detta var fem veckor fore 1952 års riksdagsval, och högerpartiets ledning insåg naturligtvis riskerna i att en närstå- ende tidning reste ett sådant krav. Det kunde lätt utnyt~as for att kasta tvivel om partiets hållning till den alliansfria politiken i allmänhet, medan tvistefrågan gällde hur Sverige bäst hävdade sina intressen mot Sovjet i en enskild fråga . Därfor besvarade Jar! Hjalmarson Erlanders angrepp endast med att hänvisa till att högerpartiet inte bestämde över Svenska Dagbladet - ett nog så sant påstående. Saken forsvann därmed från valrörelsens centrum. Men infor den avslutande partiledardebatten i radio den 8 september fick Erlander ett brev från Hjalmar Mehr, suppleant i partistyrelsen och socialdemokraternas ledare i Stockholms stad, som sade sig tala for hela valledningen i huvudstaden när han presenterade sina taktiska ideer infor slutspurten i valkampanJen. Mehr ville att Erlander skulle utnyttja debatten om utrikespolitiken till att tvinga oppositionsledarna att "tömma bägaren i botten" genom att ta avstånd från tidigare uttalanden om utrikespolitiken. Enligt Mehr måste Erlander "suggerera fram for två miljoner lyssnare en känsla av att folkpartiet och högern ändock tidigare varit opålitliga". Mehr framhöll att han visste "hur oroliga folk - inte minst kvinnorna och de gantia - är for kriget". Det vore också värdeftillt om det "parentetiskt kunde blandas in" att det kanske skulle bli två- årig värnplikt om Sverige "släppte neutralitetslinjen". Enligt Mehr vore det en allvarlig brist om Erlander inte untyttjade dessa trumfkort i partiledardebatten. 304 SVENSK TIDSKR!Ff -- AR.L HJALMARSONS .. Taktiken var alltså klar; de som ville ställa Sovjet till svars for grova övergrepp skulle utmålas som krigsfarliga militarister. Nu foljde Erlander inte alls Mehrs råd denna gång. Men Mehrs framstöt har betydande intresse som ett forebud om den inrikes utrikespolitik som forst senare skulle slå ut i full blom i Sverige. Det skedde som sagt på sommaren och hösten 1959 under den s.k. Hjalmarsonaffären. Det var då regeringen beslöt att underkänna Jarl Hjalmarson som högerpartiets fareträdare bland parlamentarikerna i den svenska FN-delegationen, sedan Hjalmarson riktat kraftig kritik mot regeringens inbjudan till Chrustjev att avlägga officiellt besök i Sverige och Chrus~ev med kort kort varsel inställt besöket. Regeringens beslut ledde till starka kontroverser om vad som var innebörden i den svenska alliansfria politiken. De motsatta synsätten konfronterades i en dramatisk interpellationsdebatt i riksdagens andra kammare den 24 november 1959. En central fråga i den debatten kom i ett nytt ljus for bara något år sedan, när landshövding Gunnarssons neutralitetspolitikkommission lade fram sitt betänkande om Sveriges forberedelser att ta emot militär hjälp från väst. Kommissionen noterade att Erlander i sitt interpellationssvar hävdade, att "forberedelser och överläggningar for militär samverkan med medlenmur av en stormaktsallians" var helt oforenliga med den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. Kommissionen konstaterade att den själv kunnat fastställa att det i själva verket gjorts ett antal sådana forberedelser och forekommit ett antal överläggningar om samverkan under Erlanders överinseende. Erlander hade foljaktligen givit "en medvetet felaktig bild" av vad som forekommit i sitt interpellationssvar. Samtidigt framgick det av kommissionens redogörelse att regeringen tidigare använt andra formuleringar när den beskrivit vilket slags västsamverkan som var oforenlig med svensk utrikespolitik. De fommleringarna hade inte stridit mot vår faktiska politik, eftersom de bara uteslutit mycket långtgående former, såsom gemensamma stabsforhandlingar och gemensanmu forsvarsplaner, alltså sådant som enligt kommissionens undersökningar heller aldrig forekom. Kommissionen hade ingen anledning att närmare dryfta skälen till att Erlander just hösten 1959 i kontroversen med Hjalmarson valde att for forsta gången vilseleda riksdagen i en så central fråga. en när vi idag ser tillM baka på Jarl Hjalmarsons roll i svensk utrikespolitik, kan den frågan inte undvikas. Och vi måste också fråga oss varfor dessa militärpolitiska frågor över huvud drogs in i en debatt som gällde lämpligheten i att bjuda in Chrustjev till Sverige. En del av svaret fick vi i själva verket redan for femton år sen. Då gavs for forsta gången inblick i regeringens takSVENSK TIDSKRIFT 305 tiska överväganden under Hjalmarsonaffären genom Björn von Sydows doktorsavhanclling med den intressanta titeln Kan vi lita på politikerna? Offentlig och intern politik i socialdemokraternas ledning 1955-60. von Sydow pånunner om att när Sovjet den 19 juli inställde Chrusljevs besök, så skedde det bland annat under åberopande av att svenska regeringen inte motverkat den kritik mot besöket som Hjalmarson och Ohlin framfört och som fatt stöd även av några socialdemokratiska pressorgan. Fel strid von Sydow visar att det var Unden som. den 27 juli fick regeringen med på att Hjalmarson, som norninerats av sitt parti till FN-delegationen, skulle uteslutas. Unden ansåg sig också oförhindrad att omgående, utan samråd med högerpartiet, erbjuda en annan högerriksdagsman FN-uppdraget i partiordförandens ställe! Vidare klargör von Sydow att varken Torsten Nilsson eller Sven Andersson var närvarande när dessa beslut togs. När besluten blev offentliga i september, visade det sig att den socialdemokratiska pressen inte slöt upp bakom regeringen så som partiledningen hoppats och att det blev högern som tog hem de första dagarnas debatt. I början av november gjorde partiledningen enligt von Sydow bedömningen att man förde fel strid när debatten gällde Chrusljevs besök och Hjalmarsons uteslutning ur FN-delegationen. Inför interpellationsdebatten den 24 november ville man därför föra debatten så "hårt" att Hjalmarson icke skulle bli acceptabel som regeringsledamot i fortsättningen. Så långt von Sydow. Men vad skulle regeringens "hårda" uppläggning innebära? Uppenbarligen hade Erlander och hans rådgivare kommit fram till att det skulle bli svårt att övertyga svenska folket om nödvändigheten att brännmärka Hjalmarson för att han kritiserat Chrusljev-besöket. Den naturliga motfrågan var ju: kunde det verkligen vara en central del i svensk alliansfri utrikespolitik att upplåta Sverige som talartribun åt en diktator som just dragit igång en ny Berlin-kris, som just fört en förtalskampanj mot K.A. Fagerholm och hans socialdemokrater i Finland så att hans regering tvingats avgå, och som just riktat de grövsta smädelser mot Rysslands största författare, Boris Pasternak, när Svenska akademien gett honom Nobelpriset Den utväg som Erlander och hans rådgivare valde blev därför att försöka föra över tvistefrågan till det militärpolitiska planet. Det skedde på två sätt. Värsta försyndelsen För det första lyfte man fram som en av Hjalmarsons värsta försyndelser, som nu till sist gjort slut på regeringens tålamod med honom, ett förslag som han påstods ha lagt fram 1952 om att "Sverige i samarbete med atlandpaktsländerna skulle befästa den danska ön Bornholm". Detta var inte alls vad Hjalmarson föreslagit, men i ett trängt läge tog man till vad man kunde hitta på. För det andra slog man fast som en grundprincip i svensk säkerhetspolitik, att 306 SVENSK TIDSKRI FT ._ JARL HJALMARSONS ... forberedelser for samverkan med medlenmlar av en militärallians var uteslutna. Detta var visserligen osant, men det behövdes for att man skulle kunna stämpla några uttalanden av Hjalmarson om vikten att forbereda bistånd västerifrån som ansvarslösa avvikelser från gällande linje. Man noterar att inget av dessa konstgrepp återfanns i Undens utkast till interpellationssvar. De tillkom alltså i det inrikespolitiska soppköket. Man kan inte heller undgå att förvånas över våghalsigheten i båda leden i denna uppläggninge av angreppet på Hjalmarson.Vad fOrst gäller tesen om Hjalmarsons äventyrliga Bomholmsförslag kunde ju var och en kontrollera i riksdagsprotokollen vad Hjalmarson faktiskt sagt om Bomholm vid det återapade tillfållet, i 1952 års utrikesdebatt. Man skulle då upptäcka att Hjalmarson, efter att ha pekat på Bomholms betydelse for forsvaret av Skåne, framförde följande forslag: "Skulle det under sådana forhållanden inte vara naturligt, att den svenska regeringen toge kontakt med den danska fOr att se efter, vilka ansträngningar som kunna och böra göras for att fa de svenska intressena tillgodosedda, då Danmark ordnar forsvaret av denna sin ö?" l en intervju kort efteråt förtydligade han sin tanke med dessa ord: "Är det någon som tror, att det verkligen skulle vara ett avsteg från alliansfrihetens princip, om vi träffar en överenskommelse med danskarna, som gör det möjligt for dem att på fordelaktiga villkor lägga ut materielbeställningar i Sverige, avsedda for Bomholms försvar? Det är åtgärder av detta slag saken gäller och ingenting annat." Erlander och hans medarbetare hade naturligtvis dessa fakta klara for sig. Ändå vågade de sig på att under replikväxlingen med Hjalmarson gå ännu ett stycke längre än i det forberedda interpellationssvaret. Nu påstods Hjalmarsons inlägg 1952 ha varit ett forslag som dels måste "underställas Atlandpaktens kommando i Paris", dels innebar att Sverige "utsträckte det svenska forsvaret till Bornholm". D et finns vantolkningar som är så sanslösa att de på något sätt far sitt eget liv. Det är bara att konstatera att myten om Jarl Hjalmarsons Bomholmsäventyr inte bara överlevde Hjalmarsons egna påpekanden om fakta i målet under interpellationsdebatten, utan än idag frodas på många håll. Även det andra ledet i Erlanders uppläggning av angreppet på Hjalmarson - tesen om omöjligheten av forberedelser for samverkan med väst - drevs mycket långt. Erlander återkom till saken två gånger under den fortsatta riksdagsdebatten for att ytterligare skärpa innebörden i sitt forberedda interpellationssvar. Först krävde han ett klart besked av Hjalmarson att "vi inte skall göra någonting som innebär en militär förberedelse, inte vidta någon åtgärd som kan dra på oss misstankar om att ta kontakter med atlantpaktsstatema". Sedan efterlyste han SVENSK TIDSKRIFT 307 på nytt en verkligt allvarlig deklaration av tens aktivism. Vi är varken köpare av Hjalmarson att denne avrådde från "varje stormaktspolitik eller säljare av någon form av forberedelse till militär sam- sådan. Vår statsminister är mgen verkan med andra stater". Eisenhower, inte ens en Macmillan. Om Detta sade alltså landets statsminister, regeringen finner, att en människa är foga samtidigt som han visste att Sverige i representativ for Sveriges utrikespolitik, själva verket vidtagit väsentligt mer av därfor att han lovat hävda balternas rätt forberedelser for västsamverkan än det att leva sitt eget liv vid ett opinionsmöte han med så starka ord ville lägga Jarl for de undertryckta folkens frihet, karakHjalmarSon till last. teriserar det regeringen, ingen annan. På kort sikt var kanske den politiska risk som Erlander tog inte så stor. Det var ju bara en mycket liten krets inom landets stats- och forsvarsledning som kände till sanningen. Det var mycket osannolikt att någon av dem skulle röja den verkliga bilden for riksdagen eller allmänheten. sedvanlig energi Men på längre sikt är det forödande att en regering använder sig av detta slags metoder for att vinna en debatt som den håller på att forlora och stämpla en motståndare som den vill oskadliggöra. Jarl Hjalmarson drev emellertid sin ståndpunkt med sedvanlig energi i riksdagsdebatten. Låt mig återge några huvudpunkter i hans anforande: En liten demokrati, som utsätts for angrepp av en stormakt och kämpar for livet, hoppas på och räknar med de stora demokratiernas stöd och bistånd. Att säga detta klart ut ändrar ingenting i vår alliansfrihet. Rent spel och klara besked skapar respekt och fortroende. Om den ryske regeringschefen vill hålla tal - och det vill han uppenbarligen ofta - skall inte den svenska regeringen ordna en plattform åt honom. Låt oss akta oss for varje form av alliansfriheArbetsgivardisponent Antingen sammansätter regeringen FNdelegationen ur sin egen krets, ibland de människor som i allt tänker dess tankar. Då är regeringen representerad i FN men icke med säkerhet landet. Eller också vänder sig regeringen till de demokratiska partierna och begär representanter. Då är det partierna och inte regeringen som utser dem. Men att regeringen skulle plocka eller rata folk bland andra partier som vore den en arbetsgivardisponent for hundra år sedan, det kommer bara inte på tal. Jarl Hjalmarson påminde också om att det finns värden som aldrig dör, aldrig far dö: "Men har nu detta något med realpolitik att göra?'' Ja, det har det, for såvitt realpolitik och människors rätt att forma sitt eget liv och sina barns framtid har något gemensamt, for så vitt realpolitik är något annat än kapitulation infor de fakta som våld och fortryck skapat och skapar." Han erinrade Östen Unden om några ord som denne fillt 1940, då Sverige låg i skuggan av en annan diktatur: "En långt driven räddhåga att säga sin mening kan undergräva fortroendet for vår självständighet och neutralitet. Vi blir bäst for- 308 SVENSK TIDSKRIFT JARL HJALMARSONS .. stådda genom att vid klargörandet av vår prestanda i forsvarssystem, hör till det hållning visa något av Luther-anda: här som inte kan röjas. Det finns ett behov av står vi och kan inte annat." sekretess. Medan detta hade varit 1940 och hade Men centrala fakta och centrala riktats mot den nazistiska diktaturen. Nu bedömningar i ett lands grundläggande var det 1959 och en kommunistisk dik- utrikes- och säkerhetspolitik måste alltid tatur det gällde. Jarl Hjalmarsons pårnin- vara tillgängliga for öppen debatt och for nelse gjorde inte minsta intryck på öppet ifrågasättande. Det är det som leder Unden. till att utrikes- och säkerhetspolitiken far Vi vet - återigen genom Björn von Sydows avhandling - att den socialdemokratiska partiledningen efter riksdagsdebatten ansåg sig ha lyckats med sin avsikt att klargöra, att Hjalmarson icke var acceptabel som regeringsledamot. von Sydow anser att man också kan tolka en kommentar av Erlander till debatten så att frågan inte bara gällt Hjalmarson, "utan hela högerns möjligheter att vara med i en regering". Det är skrämmande perspektiv som dras upp, när man begrundar innebörden i denna slutsats. Vad vi säkert kan konstatera är att Erlanders medvetet felaktiga uppgifter om omöjligheten av forberedelser for bistånd bidrog till att snedvrida vår säkerhetspolitiska diskussion for lång tid framåt. Det är forvisso sant att allt inte alltid kan sägas. Utrikespolitiska infonnationer som meddelats i fortroende, eller tekniska en demokratisk, parlamentarisk forankring. Det är det som gör att den kan stå stark i de tider då den måste stå stark, nämligen när den utsätts for påfrestningar. De synder som begåtts i det forgångna var inte bara synder gentemot de personer som drabbades, utan innebar också en forsvagning av möjligheterna for Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik i känsliga lägen. En annan viktig princip är att det som sägs alltid skall vara sant. Det gäller särskilt i grundläggande frågor for utrikesoch säkerhetspolitiken. Vi vet att främmande makter ofta känner till sanningen i alla fall. I den fråga som var aktuell i debatten mellan Erlander och Hjalmarson - forberedelser for mottagande av militärt understöd från väst - vet vi att den sovjetiska underrättelsetjänsten och militärapparaten genom Stig Wennerström kände till allt det som statsministern fornekade infor Sveriges riksdag. Då forsvagades vår utrikes- och säkerhetspolitik. Även om Sveriges riksdag vilseleddes, kände man till sanningen i den omvärld där vår politik skulle vara trovärdig. SVENSK TIDSKRIFT 309