l LEDARE DEN SVENSKA ISOLATIONISMEN R esultatet av BU-parlamentsvalet var förvisso inte den katastrof för demokratin som besvikna politiker ville göra gällande. Däremot ett misslyckande för de flesta politiker. Mycket har sagts om att folk borde ha begripit, respektive att politiker borde ha förklarat att det inte var en ny omröstning om medlemskap och att EU:s uppgift och syfte var något helt annat än att på några månader ge billig mat och sänkt arbetslöshet. Att EU är det stora fredsprojektet och bör värderas som sådant. Men i så fall måste man bölja tala om detta fredsprojekt i annat än abstrakta fraser. I synnerhet om den konkreta verkligheten är att en del av Europa trots EU:s och andra organisationers ansträngningar företer en bild av krig, förstörelse och död. Tyvärr har resultatet av EU-valet snateknik att skjuta problemet framför sig, med allt större trovärdighetsproblem när det tvingas till omprövning. Det är inte ett problem enbart för partiet; det hindrar en för landet helt nödvändig säkerhetspolitisk omorientering, nödvändig eftersom den säkerhetspolitiska terrängen inte längre stämmer med kartan. Det är heller inte ett problem enbart för Sverige, eftersom Sverige sitter med nyckeln till flera grannländers säkerhetspolitiska lösningar, lösningar som dessa länder vill fa till stånd innan det är för sent. Redan under de sista oppositionsåren visade socialdemokaterna reaktionära tendenser i säkerhetspolitiken. Bl a kritiserades Carl Bildt för att han hävdat att Sverige inte kunde stå neutralt om Ryssland angrep de baltiska staterna. Detta likställdes med att han lovat direkt rare varit att man ytterligare skjuter ifrån militär hjälp. sig denna reella säkerhetspolitiska diskus- Sådana förfalskningar kunde lätt försion. "Man" är främst det socialdemokra- klaras som inrikes utrikespolitik Det tiska partiet som sedan länge utbildat en gamla neutralitetstillhygget som prövats 290 SvENSK TiDSKRIFT med framgång mot Hjalmarson och något mindre framgångsrikt mot Bildt plockades fram igen. Behovet var stort. Socialdemokraterna är naturligtvis medvetna om att de efter valet skulle bli tvungna att svika alla löften om att återställa välfärdsstatens åtaganden. Dessutom forestod en omröstning i EU-frågan, där det pinsamma skulle inträffa att sossarna satt i samma båt som moderaterna och de djupa leden ännu inte hunnit rätta in sig efter fotombytet 1990, då ett borgerligt projekt som hotade neutralitetspolitiken över en natt blev ett socialdemokratiskt, väl forenligt med vår urgamla neutralitet. Teg och led Moderaterna å sin sida teg och led for att inte äventyra ett JA i folkomröstningen. Större delen av JA-sidan intygade med en mun att BU-medlemskap på intet sätt äventyrade vår alliansfrihet. Endast folkpartiet vågade säga att ett forsvarssamarbete låg i vårt intresse. Efter valseger och ja till EU blev det bara värre. Först kom kampat~en om Carl Bildts brev till Jeltsin i ubåtsfrågan - snöpligen torpederad av utrikesminister Kozyrev. Så en uppskruvad debatt på temat utfästelser om väpnad hjälp till Baltikum, krönt av en utrikesdeklaration som räcker lång näsa åt balterna och ger lillfingret åt Zjirinovskijs meningsfränder med den på en gång överflödiga och fordärvliga tesen "Vi far heller inte ge andra stater forväntrungar om ett svenskt militärt engagemang i händelse av en väpnad konflikt" Även här kan inrikespolitiska hänsyn vara en forklaring om än inte forsvar. Socialdemokraterna var nu i full gång med att svika sina vallöften, i olika omgångar med stöd av de tre säkerhetspolitiskt reaktionära partierna, miljöpartiet, vänstern och centern. Därmed har Sverige med hög fart backat in i det kalla krigets säkerhetspolitik. Resultatet av EU-valet blir med all sannolikhet att den tendensen forstärks: ytterligare en svekdebatt klarar regeringen inte, och Olof Johansson som upplever en ny vår kommer inte att stillatigande åse någon avvikelse från neutralitetsfundamentalismen. Ryggmärgsbeteende Partitaktik är dock tyvärr inte hela forklaringen, mycket talar for att stora delar av ledningen sitter fast i gammalt, tänkande är en överdrift, snarare ryggn1ärgsbeteende. Den liturgi med vilken man under många decennier sökt forsköna ett realpolitiskt val och dölja vissa moraliska defekter i säkerhetspolitiken har fatt sitt eget liv och styr handlandet. Samtidigt som forsvarsministern högdraget undervisar de högsta militära cheferna i säkerhetspolitik, påpekande att de inte märkt att muren fallit och en ny tid inträtt, reagerar han instinktivt mot allt tal om NATO-samarbete, hindrar att det utreds i forsvarsberedningen, forbjuder flygvapnet att studera samverkan i fredsbevarande operationer, tar sig till och med orådet fore att argumentera mot NATO:s östutvidgning - trots att NATO i forsvarsberedningens säkerhetspolitiska betänkande i våras omnämnde SVENSK TIDSKRIFT 291 NATO som en positiv faktor för europeisk stabilitet. Denna idiosynkrasi har nu blivit ett kinkigt problem när det gäller Sveriges deltagande i en NATO-ledd styrka för övervakning av stilleståndet på Balkan. Man gör frenetiska försök att hävda att vi endast kan delta Fredsbevarande Operationer (kapitel VI i FN-stadgan), inte i vad försvarsministern med ett något dilettantiskt språkbruk kallar "offensiva anfall" (vilket ingen annan än han talat om). I verkligheten agerar nuvarande FN-styrka bl a efter resolutionen 836 från juni 1993 avseende skydd av fredade zoner, som bygger på FN-stadgans kapitel VII, det som kallas fredsframtvingande verksamhet. Det finns svenskt riksdagsbeslut på att detta är grunden för Nordbat, varför försvarsministerns otaliga uttalanden under senast halvåret är lögn och förbannad dikt. Utvidgning dröjer Ytterligare ett sätt att komma ur knipan görs genom att svenska regeringen tycks ställa ett ryskt deltagande som villkor för ett svenskt. Kommentarer överflödiga. Turerna kring Bosnienstyrkan är väl dock mer pinsamma än reellt skadliga. Av helt annan dignitet är vad som händer i det nordiska området. Tyvärr tyder tecknen på att NATOutvidgningen kommer att dröja, för Baltikums del kanske for oöverskådlig tid. Just nu vill man avvakta det ryska parlamentsvalen och inte försvåra för Jeltsin, sedan blir det tal om att avvakta de ryska presidentvalet. Provokationsteorin far alltmer fåste och blir självuppfYllande genom att de ryska chauvinisterna höjer rösten när de ser att det ger effekt. Att den svenske försvarsministern ger sig ut och spelar på Zjirinovskijs planhalva är en extra poäng. Tilltagande oro Hur skall då de baltiska staterna, vilkas frigörelse alla hyllar, fa sin säkerhet garanterad? Från NATO-håll har antytts att grannländerna här kunde spela en roll. Det är en lösning som Svensk Tidskrift länge har förordat. Den tycks nu mer fjärran än någonsin. Sedan Ingvar Carlsson i Helsingfors för ett år sedan brutalt stängde Finlands dörr till NATO genom att förkunna att ett medlemskap var uteslutet för Sverige har finnarna tvingats uttrycka sig mycket mer försiktigt, vilket i sin tur av en del svenskar tas till intäkt för att de inte vill gå ifrån neutralitetspolitiken. Men de som har insyn i hur det resoneras i våra östra grannländer vet att där råder en allt större oro för den ökande svenska isolationismen. Nordens starkaste makt blir inte mycket att hålla i hand om och när töväder övergår i oväder. 292 SVENSK TIDSKRIFT