CHIRACS FRANKRIKE POLITISKT LEDARSKAP EFTERLYSES JACOB ARFWEDSSON Med Chirac i Elyseepalatset är cirkeln sluten och gaullismen tillbaka i Frankrike. Frågan ärför vad? O vanfor porten till "" milön for utslagna). Trots att ekovårt hus står fastig- ~j,_t nomin beräknas växa med 3-4 prohetsbolagets namn ristat i cent under 1995, visar arbetslösheten ra sandstenen : "L'avenir du tecken på att minska. Samtidigt är socialproletariat". Det var minsann ett framsynt proletariat som i början av seklet bestämde sig for att investera i fastigheter. På det lilla torget framfor huset samlas det moderna proletariatet varannan dag vid det ambulerande soppköket; deras antal växer stadigt. Det är naturligtvis svårt att avgöra i vilken utsträckning som antalet urfodrade reflekterar reellt armod; efterfrågan på gratis varor är som bekant oändlig. Nyfattigdomen är om inte på uppgång så i alla fall mycket synligare idag, åtminstone i Paris, än for ett par år sedan. Enligt statistiken är antalet hemlösa eller i prekär situation över en halv miljon människor. Till detta konuner en arbetslöshet på drygt 12 procent, samt en dryg miljon människor med RMI (ett slags miniJACOB ARFWEDSSON arbetar på lllstitut Euro 92 i Paris. forsäkringssystemen hotade, budgetunderskott och statsskulden rakar i höjden, liksom skattetrycket. Låter det bekant? Frankrike brottas naturligtvis med samn1a problem som övriga europeiska välfårdsstater, men situationen är allvarligare än i dess främsta konkurrentländer. Bland annat gör skuldkrisen och ränteläget att den franska ekonomiska krisen går djupare. 1993-94 var katastrofala år for näringslivet: roretagsstrukturen demolerades av ett rekordartat antal konkurser med snabbt stigande arbetslöshet som foljd. EMS (och skuldbördan) ledde till en räntesituation som inte motsvarade den reella ekonomins villkor, utan snarare Burrdesbanks politik. Nu är det franska presidentvalet över. Äntligen, frestas man tillägga, eftersom kampanjen varade närmare ett halvår och överskuggade allt annat. Det lättaste är avklarat: Jacques Chirac har valts till SVENSK TIDSKRIFT 241 femte republikens femte president efter l att två gånger (1981, 1988) misslyckats. Liksom Fran~ois Mitterrand lyckades han vid det tredje försöket; liksom Mitterrand hade han dödförklarats politiskt, så sent som i slutet av 1994. Efter att ha varit premiärminister två gånger (1974-76, 1986-88) valde Chirac efter högerns jordskredsseger i parlamentsvalet 1993 att skicka kollegan Edouard Balladur till Hotel Matignon. Som bekant var detta beslut nära att än en gång låta Chirac bita i gräset. Balladurs lika höga som oväntade popularitet ledde Chiracs f d finansminister att glömma sina tidigare löften genom att kandidera i presidentvalet. skickligaste kampanjmaskinen Under perioden 1993-95 ägnade s1g Chirac i rysthet åt att förbereda sin presidentkampanj. Under två års intensiva rundresor infonnerade han sig om tillståndet i landet genom "hembesök" och allmän direktkontakt med med- och motborgare. Detta gav till slut utdelning. Men Chirac kommer att behöva mobilisera all den energi som gjort honom till Frankrikes skickligaste kampanjmaskin för att ge landet den rivstart som behövs. Enligt konstitutionen regerar inte presidenten, men all makt utgår från honom: presidenten utnänmer regeringen och avsätter premiänninistern. Han kan upplösa Nationalförsam.lingen och utlysa nyval. Han kontrasignerar regeringsbeslut, är chefför de väpnade styrkorna och förfogar över Frankrikes kärnvapenarsenal. Chirac har lovat att minska presiden- "u d .n er stn långa karriär har han lyckats omfatta snart sagt alla politiska uppfattningar. " tens makt, att inskränka funktionens monarkistiska tendenser som befasts inte minst under Mitterrands 14 år i Elyseepalatset, samt att vidga folkomröstningsinstitutets tillämpning. Men det är samtidigt svårt att tro att Chirac konuneratt gå längre än så. Dels behöver han sina avsevärda befogenheter för att effektivt genomföra sitt program, dels har han nu vid 63 års ålder äntligen nått sitt mål. Det är inte rimligt att anta han då plötsligt skulle avstå från att utnyttja de medel som står till buds. Men vilken Chirac är det som har valts? Under sin långa karriär har han lyckats omfatta snart sagt alla politiska uppfattningar. Hans instinktiva interventionism i alla lägen är lika välkänd som hans rykte som politisk vindflöjel är grundmurat. Regeringens sanm1ansättning ger vissa ledtrådar till den politiska agendan under den närn1aste tiden. Generellt konuner situationen att präglas av de inneboende motsättningar som Chiracs vallöften skapat. Premiänninister Alain ]uppe har lovat att samtidigt sänka skatterna och arbetsgivaravgifterna, minska de offentliga utgifterna, samt att kraftigt reducera 242 SVENSK TIDSK.RIFT CHIRICS FRANKRIKE ... både budgetunderskott och arbetslös- ~ heten. Till detta skallläggas underskotten i socialförsäkringssystemen och löftet om en genomgripande skatterefom1. Det handlar om att förena oförenliga mål. Dessa förkroppsligas av en politisk trojka bestående av Alain Juppe, finansminister Alain Madelin samt Nationalförsamlingens talman Philippe Seguin. Presidenten tvingas däm1ed agera skiljedomare mellan tre olika uppfattningar om refonnprogranunets inriktning och hastighet. Juppe, sedan många år Chiracs förtrogne, är i mångt och mycket en perfekt representant för den teknokrattyp som Chirac ägnade mycken spott och spe under valkampanjen. För många konunentatorer ligger jämförelsen med förre presidenten Giscard d'Estaing nära till hands. Juppe är piskad att fabricera en syntes av de oförenliga vallöften som nu skall omsättas i praktisk politik. Till detta kommer att Juppe tar ta första stöten när regeringen stöter på motstånd i opinionen. Dessutom pallar franska premiämunistrar sällan trycket längre än 2 a 3 år; uppgiften är helt enkelt för krä- vande, fysiskt och psykiskt. Till höger är Juppe trängd av Alain Madelin (UDF) som vill driva en radikal ekonomisk politik, med tonvikt på avreglering, skattesänkningar framför allt för små och medelstora företag, samt privatiseringar. Dessutom vill han införa ett nytt system för privat pensionssparande som ett led i reformen av pensionssystemet. Madelin vann inträde i tungviktsklassen genom att som förste nunister i Balladurregeringen stödja Chiracs kandidatur redan i slutet av 1994. Som f d "ultraliberal" vildhjärna och särling i den franska politiken är hans upphöjelse till en av de viktigaste ministerposterna inte ointressant. Vänsterut kommer Juppe att markeras av Philippe Seguin (RPR) som har utnämnt sig själv till försvarare av gaullismen. Seguin vann sina sporrar under Maastricht-debatten genom att försvara Frankrikes ära gentemot de nesliga nidingar som nändes nagga nationalstatens prerogativ i kanten. Han är öppet kritisk mot nyliberala ideer och potentiell konkurrent om premiärministerposten i händelse av regeringsombildning. Sist men inte minst har Seguin makt över Nationalförsamlingens dagordning och konuner inte att tolerera att hans ställning som nummer 3 i Republikens protokoll förbigås. Ur gaullisternas synpunkt innebar Chiracs seger att cirkeln är sluten; men cirkelns kvadratur återstår. D en nya regimen har valts på ett löfte om systemskifte. Efter 14 års socialiststyre skall Frankrike reformeras i grunden är det tänkt. Prioritet nummer 1 är arbetslösheten. Prioritet nummer 2 blir sannolikt att successivt nunska adn1inistrationens makt över näringslivet och det civila samhället i stort. En tredje viktig men oklar uppgift gäller att återupprätta politiken i bemärkelsen folkvalda gentemot byråkrati och intressegrupper. Det budgetpaket som presenterades i juni inger inga förhoppningar åt dem SVENSK TIDSKRIFT 243 som trodde på en omedelbar liberal revolution i fiskalt hänseende. Om Chirac vid något tillfålle inspirerades av Reagan och Thatcher, har han redan glömt det, liksom Arthur Laffers berömda kurva: om du vill ha välstånd, sänk skatten for dem som producerar mest. ]uppe-regeringen valde att göra raka motsatsen, åtminstone kortsiktigt: momsen höjs med 2 procentenheter, formögenhetsskatten höjs med 10 procentenheter, och minivarfor höjer man momsen? Om målet är att sänka skatterna, varfor inleder man med att höja dem?". Frågorna är befogade och än mer genanta med tanke på avsändaren. Utrikespolitiken karaktäriseras främst av President Chiracs speciella temperament. På G 7-mötet i Halifax betecknade Chirac fenomenet valutaspekulation som "världsekonomins AIDS", under BUmötet i Cannes mästrade han Frankrikes milönen ökar 4 procentenheter. grannländer, och krönte sin pryoperiod Samtidigt skall budgetunderskottet som president med att återuppta kärnvabegränsas enlighet med Maastrichts konvergenskriterier, fram till 1997. Vad skall man tro? Aena sidan har vi en ny regim som lovat forändring, å andra sidan en regering som tvekar inför språnget. Den 12 juli talade premiärminister Juppe infor Nationalforsamlingen med principen "argumenten svaga, höj rösten". Att han slog näven i talarstolen kan inte ha räckt for att övertyga publiken. Det är svårt att sia om framtiden; det har inte minst opinionsmätarna fatt lära sig under våren 1995. Men det är också svårt att forbli optimistisk beträffande ]uppe-regeringens framtidsutsikter. Elaka tungor talar redan om "Balladur 2-ministären". Det första budgetpaketet står i stark kontrast gentemot Chiracs utfåstelser i valrörelsen. Den i höst utlovade skattereforn1en är en av de ra ljuspunkterna, men manöverutrymmet är begränsat om övriga löften skall infrias. För att citera f d premiärminister Fabius (Parti Socialiste) i en intervju nyligen: "Regeringens program är oklart. Om målet är att stimulera konsumtionen, penproven på Mururoa-atollen, nästan exakt på lO-årsdagen av Rainbow Warrior-skandalen. Dessa illa underbyggda initiativ kan ses som smakprov på vad den nyvalde presidenten kan tänkas hitta på under sin mandatperiod. En summering med inriktning på framtiden låter sig svårligen göras. Gaullismen är åter vid rodret. Det gäller att återupprätta Frankrikes värdighet bland världspolitikens stora gossar. Inrikespolitiskt gäller huvudproblemet arbetslösheten (eller var det sysselsättning?). Det verkar dock som om regenngen glömt Parkinsons svenska lag : "Satsa på välstånd och sysselsättning blir följden; satsa på sysselsättning och foljden blir allt annat än välstånd." En övergripande slutsats kan dock formuleras, utan risk for överdrift. l stället for att öppna möjligheter har den nya regunens starka ställning ökat 244 SVENSK TIDSKRIFT CH IRI CS FRANKRIKE ... dess vanmakt. Ingen regering tidigare i l fransk modern politisk historia har samtidigt erövrat presidentmakten, absolut l majoritet i parlamentet, samt åtnjutit majoritetsställning i flertalet regionstyrelser och departement. Men det verkar som om den politiska klassen, när den väl nått sitt mål, saknar viljan att använda makten for att forverkliga sina ideer. En demonstration bestående av några tusen människor, huvudsakligen representanter for särintressen som skyddas från marknadens villkor, kan ra regeringen att dra tillbaka propositioner som syftar till att Öppna statliga monopol for konkurrens. Fackpampar som representerar en ständigt krympande nomenklatura behandlas med silkesvantar med massmedias benägna bistånd. Privata initiativ betecknas av regeringsmedlemmar som "hot mot republikens ideal". Möjligen är det så att makt och ide är ett. Hemska tanke. Fotnot. Sedmt artikeln skrevs liar Frankrikes fitwnsminister Alain Madelin avgått. SVENSK TIDSKRIFT 245