LEDARE LÅT DE NATIONELLA SKILJELINJERNA AVGORA VALET K ampanjen for att välja 22 svenska ledamöter till Europaparlamentet är i full gång. Socialdemokraterna gör sitt yttersta for att ra valet att framstå som en kamp mellan den onda nyliberalismen och den goda välfårdsstaten. Men också moderaterna är angelägna om att huvudstriden skall stå mellan höger och vänster. Att detronisera socialdemokratin som Sveriges största parti är- fullt begripligt - ett lockande mål, även om det i sak gäller ett rätt betydelselöst val. Socialdemokratin lär bara kunna undvika denna nesa genom att mobilisera sina trogna under välkända paroller som jobb och välfård. Men det forutsätter att de slipper ifrån den mediala fokuseringen på partiets splittring (och det ofattbart korkade beslutet att varva två listor med ja- och nej-sägare). Ingvar Carlssons tidigt aviserade avgång var säkert ett led i dessa ansträngningar. Flera har dock påpekat det absurda i att två partier som egentligen ligger varandra rätt nära i synen på det europeiska samarbetets utfonnning så villigt ställer upp som EV-valets huvudfiender. Såväl Bildt som Carlsson befinner sig ju någonstans mellan den utrerade federalisten Leissner och anti-urriorristerna Schyman och Gahrton. Både Bildt och Carlsson intar en slags funktionalistisk position som bejakar europeiskt samarbete på vissa områden och slår vakt om det nationella självbestämmandet på andra. Majoritetsbeslut ibland, subsidiaritet och vetorätt ibland. Det absurda blir särskilt påtagligt just nu när EU står infor avgörande konstitutionella forändringar; revideringen av Maastricht och diskussionen om beslutsregler, utvidgning österut, EMU och reformeringen av jordbruks- och stödpolitik. Carlsson och Bildt har självfallet inte identiska uppfattningar i alla dessa frågor men nog kan man se tydliga likheter. Därfor finns det stora risker forknippade med den strategi som moderaterna tillämpar infor valet. En av splittringen i EV-frågan svårt sargad socialdemokrati kan mycket väl innebära att forsvaret av 226 SVENSK TIDSKR.IFT gemensamma positioner i viktiga europeiska frågor forsvagas. Spelutrynunet for vänstern och nej-sägarna - också inom socialdemokratin - blir större och konsekvenserna av det kan visa sig ödesdigra. Det intressanta är dock att detta är ett övergående fenomen. Även om diskussionerna kring EUs grundlagar och konstmktion tycks vara en never-endingstory är det väl rimligt att anta att det konm1er lugnare faser i den utvecklingen. Dänned kommer också de sakpolitiska frågorna att skjutas i forgrunden och de "normala" konfliktytorna träder fram igen. Är det frihandel, lägre skatter och stabilt penningvärde som leder till foretagande, jobb och ekonomisk tillväxt? Eller är det en keynesiansk politik av ganmult snitt där EU enligt Ingvar Carlsson "agerat gemensamt for att hålla efterfrågan uppe"? Är det rimligt att med ra, enkla och gemensamma spelregler forsöka ge utrynm1e for initiativkraft och skaparanda? Eller är den forn1enta tryggheten i ett detaljerat och omfattande regelverk viktigare? Är det en begränsad men stark statsmakt som är forutsättningen for individens rättssäkerhet? Eller är det den omnipotenta och allerstädes närvarande välfärdsstaten? Det är inte svårt att se skillnaderna mellan partierna i dessa frågor. Och på sanm1a sätt som de är foremål for politisk diskussion på det nationella planet kommer de att vara aktuella på europeisk nivå. Debatten om EUs sociala stadga och hur den skall implementeras har till exempel bara börjat. Skall det ske genom detaljerade direktiv om arbetstider, avtalsvillkor och ledighetsregler? Eller skall man i subsidiaritetens nanm respektera nationella och kulturella olikheter på arbetsmarknaden? Krav på sociala klausuler och antidumping-åtgärder for att åstadkomma "rättvis" handel mellan länder är en annan fråga som också aktualiserats. säkerligen kommer den diskussionen att bli än intensivare framöver, inte minst med tanke på nännandet mellan Östoch Västeuropa. Europaparlamentet är inte en viktig institution. Parlamentet har en begränsad roll att spela och det finns inga skäl att utvidga den. Framforallt vore det forö- dande for samarbetet om man skulle forsöka skapa ett europeiskt parlament med samma lagstiftande befogenheter som de nationella. Det finns inga kulturella eller politiska forutsättningar idag for att kunna fora en gemensam europeisk, politisk debatt. Det finns gemensamma angelägenheter och problem, och dem bör man forsöka lösa gemensamt. Men grunden for samarbetet är medlemsländerna och det är det nationella eller möjligen det regionala som är de naturliga arenorna for att diskutera politik och utforma lösningar. Det är i det perspektivet vi skall se de kommande valen till Europa-parlamentet. Som en naturlig spegling av nationella politiska skiljelinjer om än med europeiska fortecken. Något annat kan vi inte forvänta oss. Något annat skall vi heller inte kräva. SVENSK TIDSKRIFT 227