VÄNTA OCH SE MED NATO-MEDLEMSKAP HENRIK LANDERHOLM Frågan är allvarligt menad: känner vi sådan gemenskap med portugiser och turkar att den vore värd svensk blodspillan? l alla händelser är det dags att säkerhetspolitiken och ett NATO-medlemskap böljar diskuteras på allvar och inte bara i partipolitiskt 11tvalda delar. L edaren i Svensk Tidskrift 1/95 gör en fortjänstfull analys av den aktuella politiska debatten kring säkerhetspolitiken och konstaterar mycket riktigt att fel saker fortfarande diskuteras och dessutom ofta diskuteras och definieras från fel utgångspunkter. Den säkerhetspolitiska debatten har ju under de senaste två månaderna kommit att fokuseras till den egentligen tämligen perifera frågan om vad Försvarsberedningen skall fa utreda respektive inte utreda i fråga om säkerhetspolitiska alternativ for framtiden. Detta är naturligtvis en skenfråga. Anledningen till denna låsning är emellertid mycket komplex. Det handlar dels om socialdemokratins mindervärdesforhållande till Carl Bildt i synnerhet. Genom att nu ifrågasätta den enhälliga hållningen i 1992 års säkerhetspolitiska omformulering vill man skapa intrycket att man själv for befålet i säkerhetspolitiken på samma sätt som innan Carl Bildt dök upp på arenan och gjorde Olof Palme rangen stridig. Motviljan mot att ens vilja utreda andra alternativ än en forstenad och alltmer innehållslös alliansfrihet handlar också om socialdemokratins splittring i säkerhetspolitiken och partiledarens oformåga att uppfatta och rätt tolka det som hänt och händer i vår omvärld. Thage G. Petersons och Pierre Schoris upprepade uttalanden om att våra grannländer längs Östersjön inte "behöver" NATO-medlemskap är de tydligaste komplex gentemot moderaterna i all- tecknen på den bristande forståelsen for mänhet och Ingvar Carlssons personliga HENRIK LANDERHOLM är riksdagsman ochforsvarspolitisk talesman för moderaterna. utvecklingen i Sveriges närområde. Ett viktigt motiv for socialdemokratin har säkerligen också varit att forsöka markera ut högern i vid bemärkelse. Den i övrigt 188 SVENSK TIDSKR.IFT - turbulenta våren med stark kritik från facket och gräsrötter till vänster i partiet gör naturligtvis att en tvist med huvudfienden i en ryggradsfråga för rörelsens kärntrupper måste ses som en bra diversionsmanöver. Regeringens agerande kan inte tolkas som något annat än att man vill blåsa till strid på ett område där ambitionerna under efterkrigstiden varit att nå en samsyn. Man är mer än medveten om att varken moderaterna eller folkpartiet föreslagit något övergivande av alliansfriheten, men glömmer detta för att ena sin egen rörelse inför valet till Europaparlamentet i höst. den breda enighet som var ambitionen i höstens regeringsdeklaration. är inte den breda enighet om Sveriges roll och säkerhetsintressen som nu behövs. Sex år efter murens fall har sakdiskussionen emellertid inte kommit mycket längre än under 80-talet. Regeringen och centerpartiet är ovilliga att se den förändrade verkligheten omkring oss som ett motiv för omprövning av gamla dogmer. Centern har till och med föreslagit en återgång till det gamla "allliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig" eftersom Olof Johansson enligt egen utsago missuppfattat den förändrade skrivningen från våren 1992. I sakfrågan, vilka vägar som är värda Stänger dörren att analysera för Sverige i framtiden, finns Socialdemokraterna riskerar genom att ta mycket att säga och många oplöjda faror. alliansfriheten för given i framtiden att Genom att den officiella neutralitetsdokhota Sveriges intressen. Alliansfriheten trinen varit så förhärskande och till och har varit ett medel, inte det mål i sig som med förkvävande kan man inte med bästa statsministern nu försöker göra gällande. vilja påstå att analysen av alternativa vägar Genom att söka stöd för gårdagens säker- varit särskilt efterfrågad. Den svenska hetspolitik glömmer socialdemokraterna politikens bräcklighet och särskilt klyftan det samarbete som faktiskt sker och mellan ord och handling som stänger dessutom dörren för fruktbart Neutralitetspolitik-kommissionen gjort samarbete med andra länder. Första maj- oss uppmärksamma på, omöjliggjorde tågens officiella huvudte.ma "Samarbete länge varje ifrågasättande. På samma sätt för fred" ekade falskt när bara en liten del som i Finland var neutraliteten ofta bäst av verkligheten far diskuteras. att likna vid kejsarens nya kläder. Regeringens upplägg riskerar dessutom en uppgörelse om säkerhetspoli- Flera alternativ tiken som i bästa fall omfattas av (s) och I en tid då neutralitetsdoktrinen i verkligcentern. Dessa båda partier har, enligt heten - oavsett vad retoriska romantiker aktuella opinionsundersökningar ett väl- gör gällande - inte längre gäller och den jarunderlag på 45 procent. Det finns alliansfria linjen blir en allt mindre helanledning att påpeka att det knappast är täckande beskrivning av Sveriges säkerSVENSK TiOSKRIFT 189 hetspolitik, finns självfallet motiv att göra en översiktlig värdering av får- och nackdelar med olika alternativ. Egentligen bör en sådan göras av en mängd olika fall på skalan mellan gårdagens rigida neutralitetspolitik och fullständiga alliansfårpliktelser i t ex NATO. I den aktuella debatten görs gällande att det hela är en digital situation - alliansfårpliktelser eller inte. I själva verket har Sverige genom sitt eget agerande visat att gråzonen kanske innehåller de flesta alternativen. Trots högtidliga deklarationer deltar vi idag i operativt san1arbete med NATO i Bosnien och då särskilt med de nordiska NATO-länderna. Vi samövar med danska F 16-plan på svenska övningsfält och arbetar NATO:s väntrum PFP tillsammans med både NATO-länder och ansökarländer. EV-medlemskapet har också fårändrat vår säkerhetspolitik. Ledsijärnor Alldeles oavsett vad man tycker om orden så bör väl grundläggande krav på intellektuell hederlighet ge vid handen att klyftan mellan vad vi säger och vad vi de facto gör skall vara så liten som möjligt. Sanning och uppriktighet bör vara ledstjärnor i svensk säkerhetspolitik. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken i EU gör också de traditionella tiraderna till allt sämre beskrivningar av vår säkerhetspolitik. Lika lite som Sverige kan stå likgiltigt och neutralt infår en rysk invasion i Baltikum, lika lite kan vi sannolikt ställa oss utanfår en konflikt där ett annat EV-land utsätts får hot eller angrepp. Upphör vår gemenskap när de värden som är grunden får EU hotas i något land? Även om Sverige friskrivit sig från tvånget att gå in i en militär allians - som kan hävdas finnas i fårlängningen av Maastrichtavtalet - så skaffar vi oss efterhand en moralisk alliansfårpliktelse gentemot övriga EV-länder. Vi står inte likgiltiga eller lämnar dem i sticket och fårväntar oss naturligtvis stöd från dem om vi skulle råka illa ut. Detta är ovedersägliga fakta som gör neutralitetspolitiken helt obsolet och alliansfriheten alltmer irrelevant. Det viktigaste är vad vi gör tillsammans med andra, inte vad vi deklarerar att vi skall eller inte skall göra i händelse av, fårvisso ett mindre sannolikt, krig. Stå i ett hörn För att ändå göra ett tankeexperiment vill jag översiktligt ta upp får- och nackdelar med en alliansfårpliktelse. I redovisningen väljer jag att låta medlemskap i NATO utgöra exemplet. Bara genom fårsök till denna typ av analyser kan vi enligt min mening konlilla vidare i den säkerhetspolitiska debatten. Det går inte längre att stå i ett hörn och säga att Sverige är alliansfritt. Alliansfriheten har heller inte utsatts får någon nämnvärd granskning under de senaste decennierna. Inte i några aktuella officiella texter finns några egentliga argument får detta fårhållningssätt. Alliansfriheten tas får given i det närmaste helt utan argument. 190 SVENSK TIDSKRIFT - I grunden var alliansfriheten naturligrvis ett medel. Målet var då som nu att l hålla ett oberoende och självständigt Sverige utanfor krig. Den övergripande frågan som vi, då som nu, måste ställa oss är om alliansfriheten dels med större sannolikhet än freds- och stabilitetssamarbete med andra kan hjälpa oss att hålla oss utanfor ett eventuellt krig. Dels vilka begränsningar respektive möjligheter i övrigt den eventuellt ger for Sveriges agerande och därmed vår formåga att hävda våra säkerhetsintressen. Omfattande amerikanskt stöd De militära fordelarna med ett NATOmedlemskap, differensen mellan den säkerhet vi har (inklusive forväntat NATO-stöd redan idag) och den vi kan ra vid ett medlemskap, är det avgörande substantiella bidraget till Sveriges säkerhet i händelse av att Ryssland återtar en del av sin forma sryrka och vänder den mot vårt land. Hur mycket de1ma differens är värd är ingen statisk faktor. Vi måste särskilt bedöma utsikterna for ett fortsatt starkt amerikanskt engagemang for Europas säkerhet. Det årliga amerikanska bidraget rill Europas säkerhet uppgår rill mellan 50 och 80 miljarder dollar, dvs någonstans mellan 400 och 560 miljarder kronor, att järnfora med Sveriges årskostnad for forsvaret på 40 miljarder kronor. Det ameom möjligheterna att realisera dem kraftigt minskar. Det amerikanska kärnvapenparaplyet (allt mindre berydelsefullt? - eller tvärtom av ökande relativ berydelse p g a ändrad rysk doktrin?) blir då relativt sett viktigare än forn1ågan till forstärkrungar från andra sidan Atlanten. Svenskt forsvar byggde under 50- och 60-talen på forväntan om amerikanskt stöd i händelse av ett angrepp mot Sverige. Utan att gemensam operativ planering skedde var detta en självklarhet for ÖB och ledande statsråd. Under 70- och 80-tal har detta skydd varit mindre explicit än tidigare. I svensk offentlig forsvarsdoktrin har heller inte den tidigare så självklara tidsvinnande strategin spelat någon större roll efter 1972 års forsvarsbeslut. Fördelen med medlemskap - forutom skillnaden mellan forväntade och givna garantier - är att forutsättningarna for att ta emot stöd också ökar rent praktiskt. Vi blir alltså dels säkrare på att vi ska ra hjälp, men har också möjligheter att på ett helt annat sätt än tidigare forbereda oss for att ta emot detta. Säkerheten ökar med denna vår egen ökade forn1åga. Totalt sett ökar realiserbarheten markant med våra egna forberedelser och integration med NATO-forsvaret och vår militära strategi ökar i trovärdighet. Samverkansorganisation NATO har sedan murens fall genomgått rikanska engagemangets pekuniära en kraftig omvandling. Från det kalla kriomfattning är ingen given faktor i den säkerhetspolitiska analysen. NATO:s formella garantier kan naturligtvis bestå även gets absoluta militära spjutspets har NATO forvandlats till en säkerhetspolitisk och militär samverkansorganisation. SVENSK TIDSKRIFf 191 Partnership for Peace (PFP) och den bättre forsvarsforberedelser for de dialog som nu fors kring utvidgningen med såväl angelägna kandidatländer som Ryssland pekar tydligt i denna riktning. De ömsesidiga militära säkerhetsgarantierna, tänkta att realiseras inte minst genom amerikanskt engagemang Europa, kvarstår som NATO:s kärna men blir i den nya världen långt ifrån organisationens raison d'etre. Genom medlemskapet tar vi ytterligare en arena att verka for svenska intressen på. De över partigränserna återkommande uttalanden om vikten av NATO som den transatlantiska länken kan materialiseras och den kan definitivt göras mer trovärdig om vi själva bidrar till utvecklingen av det amerikanska engagemang vi verbalt prisar så högt. strategisk brännpunkt För Sveriges säkerhet gäller det naturligtvis att NATO:s intresse for Norden hålls uppe och helst ökar. Idag finns tendenser till fokusering på problemen kring Medelhavet. Det är i stort sett Norge ensamt som tillsammans med USA har ett starkt engagemang och stor forståelse fOr att Norden idag utgör en strategisk brännpunkt på ett helt annat sätt än under paktkonfrontationens tid Centraleuropa. Ett svenskt medlemskap, sannolikt foljt av ett finskt, stärker NATO:s engagemang i Norden. Det är mycket viktigt for svensk säkerhet. Genom ett medlemskap kan vi också samverka operativt med Danmark, Norge och sannolikt Finland. Det ger begränsade resurser som avsätts i alla de fyra länderna och ett sammantaget effektivare forsvar. Större förståelse och respekt I vårt arbete i EU skulle ett medlemskap i NATO innebära att vår röst i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och därmed i hela EV-samarbetet skulle tas på allvar på ett annat sätt än idag. Genom att vi visar att vi är beredda att ta konsekvenserna av våra värderingar och vårt engagemang också militärt tar vi sannolikt större forståelse och respekt for våra synpunkter också i tidigare skeden av den politiska processen. Ekonomiskt är en alliansanslutning en vansklig affar. Stora initialkostnader i forn1 av investeringar i militär infrastruktur och ny materiel blir nödvändiga. Vi kan också bli tvungna att folja alliansens rekommendationer och på så sätt bli mer eller mindre tvungna att avsätta mer pengar än vad vi egentligen tänkt oss. Samtidigt går det inte att komma ifrån att ett gemensamt utnyttjande av forsvarsresurser på längre sikt bör bli billigare än ett nationellt forsvar, vilket ju forväntas klara sig självt, åtminstone i inledningen av ett krig. Det moraliska värdet i en alliansanslutning kan naturligtvis diskuteras. För många svenskar tycks säkerligen utanforskapet i forstorre mer moraliskt. Att inte lägga sig i när andra kivas är ett mycket svenskt forhållningssätt. Samtidigt måste vi ställa oss frågan om vårt agerande for 192 SVENSK TIOSKRIFT - frihet, rätt och demokrati bäst gynnas av att inte ta ställning mellan barbari och civilisation. Våra allt närmare band med övriga EU-länder ger oss sannolikt en moralisk alliansforpliktelse. Är det inte mer moraliskt att forbereda detta stöd också genom formella allianser än att stå utanför och se på när övergrepp begås? Bibehållen handlingifrihet En militär alliansanslutning påverkar vår rent politiska handlingsfrihet i begränsad omfattning. Där är BU-medlemskapet en avsevärt större begränsning för Sveriges internationella agerande. Danmark, Norge och Island har utrikespolitiskt rill och från agerat mycket likt Sverige trots sin alli-ansanknytning. Den militära alliansens nackdelar visar sig forst när ett medlemsland angrips. Detta har emellertid inte skett under NATO:s 46-åriga existens. Ett medlemskap stärker också de plus som NATO:s existens redan nu innebär och som vårt land redan idag kraftigt understödjer. Alliansen hindrar en renationalisering av försvaren i medlemsländerna. Det stärker USA:s roll som det yttersta skyddet mot rysk aggression och säkrar Central- och Östeuropas demokratiska och ekonomiska integration i väst. Nackdelarna med NATO-medlemskap är naturligtvis också åtskilliga. Den svenska traditionen av alliansfrihet är dels djupt rotad, dels förväntad i vårt närområde. Ett medlemskap riskerar självfallet att hota den balans som ändå kan hävdas finnas i vår närhet. Det kan med fog hävdas att vår roll som stabil buffertzon gynnat såväl vår egen som Europas säkerhet under de gångna 50 åren. Förutsägbarheten är en fråga som blivit aktuell i och med utrikesminister Lena Hjelm-Wallens uttalanden i utrikesdebatten. Hon hävdade där att Sveriges agerande skall vara förutsägbart. Även i händelse av att grannländer angrips skulle Sveriges reaktion i förväg vara känd. På så sätt skulle andra länder ras att respektera Sveriges självständighet och inte angripa oss. Samtidigt ger det carte blanche for att ta for sig i vår närhet. Sverker Åström har i en artikel i SvD omdefinierat denna förutsägbarhet till att gälla enbart Sveriges klara ambition att under förutsättning att vi inte blir angripna, inte ansluta oss rill någon sida och ge denna sida stöd i en eventuell konflikt. Det senare argumentet är, till skillnad från utrikesministerns, enligt min mening hållbart. Rysslands reaktion Ytterligare en nackdel är att Sveriges säkerhetsintressen riskerar att underordnas de större ländernas. Det är alltid en risk när man samarbetar med stora länder. Den nationella suveräniteten över säkerhetspolitiken hotas naturligtvis på detta sätt och förlusten av handlingsfrihet bör självfallet vägas mot fordelarna av trygghet och stabilitet. Ett återkommande argument mot NATO-utvidgning i allmänhet har varit och är Rysslands negativa reaktion. SVENSK TIDSKRIFT 193 Oavsett om man vill ta hänsyn till det eller inte så kan man nog konstatera att Ryssland skulle känna sig mer utsatt och inringat om Sverige och Finland valde alliansmedlemskap. Om det skapar nya gränslinjer vill jag låta vara osagt, men att det for en del ryssar skulle vara ganska provocerande ser jag som en självklarhet. Om man intar den motsatta ståndpunkten och inte önskar ta någon hänsyn till Ryssland när det gäller utvidgning tvingas man konstatera att ett svenskt NATO-medlemskap ställer till problem i den process som nu pågår. Detta samtidigt som Sverige, till skillnad från Polen och Baltikum, inte upplever sig ha några säkerhetsproblem. En svensk ansökan riskerar att forrycka tidtabellen for de nya ansökarländernas medlemskap. Denna process är svår nog att hantera utan att Sverige ger sig in i leken och NATO riskerar att forsvagas om denna komplikation verkligen tillstöter. Inget akut behov Som tidigare nämnts känner varken politiker eller militärer i Sverige något omedelbart behov av de säkerhetsgarantier som en alliansanslutning skulle ge. NATO löser inget akut säkerhetsproblem for vårt land. Att i det turbulenta läge som råder i Europa ansöka om medlemskap kan sammantaget ställa till större problem än vad det löser. Om Ryssland vänds till en aggressiv och revanschistisk militärmakt komn1er naturligtvis saken i ett annat läge, men då lär också östutvidgningen gå snabbare. En NATO-anslutning kan tänkas minska vår handlingsfrihet att hjälpa t ex Baltikum militärt. Om vi vore en allianspartner ökar känsligheten for att stationera svensk trupp - också i fredsbevarande syfte - i de baltiska länderna eftersom det verkar provocerande på ryssarna. Hjälp och stöd från ett alliansfritt land är långt mer okontroversiellt än från ett land som är direkt knutet till USA och USA:s kärnvapenpotential. Det skulle också kunna hävdas att vi genom ett medlemskap forsätter Baltikum i samma situation som Finland skulle hamnat i under det kalla kriget, om Sverige då valt NATO. Trycket från öst ökar enligt denna teori om den "neutrala" buffertzonen Sverige forsvinner. Gemensam sak med Finland En ensidig svensk medlemskapsansökan forsätter Finland i en tvångssituation. Finland komn1er med stor sannolikhet att välja samma väg som Sverige. Följaktligen är detta en fråga som måste diskuteras och kanske t o m beslutas gemensamt. Den finska hållningen är idag att NATO-medlemskap inte är aktuellt "under rådande omständigheter", men att man inte utesluter något for framtiden. I realiteten kan nog hävdas att Sveriges läge egentligen är detsamma, oavsett att Ingvar Carlsson i Helsingfors fore jul menade att NATO-medlemskap var uteslutet for Sverige. Detta till stor finsk forvåning och forargelse. Det kan också hävdas att det skydd en alliansanslutning ger riskerar urholka 194 SVENSK TIDSKRIFT viljan till forsvarssatsningar gällande det nationella forsvaret. På detta sätt kan våra möjligheter att forsvara oss i en osäker framtid komma att minska snarare än att öka, som ju vore avsikten med medlemskapet. Känner vi gemenskap? Det sista och kanske avgörande argumentet mot varje alliansforpliktelse är den begränsning av vår existentiella handlingsfrihet detta innebär. Genom en alliansanslutning slutar Sverige självt att bestämma när vi går i krig for andra länders skull. En allvarlig fråga att ställa sig är om vi känner denna självklara gemenskap med turkar och portugiser? Även om risken for att svenskt blod skall spillas i forsvaret av andra länder (vi har nog med problem att forsvara vårt eget stora territorium) så innebär forpliktelserna normalt att Sverige är i krig i samma ögonblick som varje annat land i alliansen angrips. Frågan är om vi är beredda till detta? Något forsök till sammanvägning av dessa argument for och emot alliansforpliktelser skall jag inte göra här. Därtill är mitt forsök till översikt alltfor ofullständig. Min egen uppfattning är att Sverige idag gör bäst i att "tippa finskt", det vill säga vänta och se, utan att utesluta några alternativ for framtiden. Att välja samverkan for suveränitet är en lång process som tog Sverige decennier i Europafrågan att gå igenom. 1962 drev Högerpartiet kommunalvalrörelse på temat Ja till Europa. Det dröjde 33 år innan Sverige slutligen valde samverkan och blev medlem i Europeiska Unionen. I SvT:s ledare kritiserades jag for att ha tagit upp NATO-frågan med enbart negativa fortecken. Skribenten menar att jag valt att enbart anfora argumentet att nedrustning av svenskt forsvar leder till en närmast tvångsmässig alliansanslutning. Man hävdar också att detta argument inte imponerar. Jag delar delvis den uppfattningen. Alliansfrågan måste ses från båda sidor. Dels kan vi bli tvungna att söka hjälp for att vi själva är for svaga, dels kan vi söka samarbete p g a de fordelar det innebär. Starkt svensktförsvar Jag hoppas innerligt och arbetar som moderat forsvarspolitiker for att vi inte skall behöva ställas infor faktum och tvingas in i en säkerhetspolitisk lösning. Därfor är ett starkt svenskt forsvar den viktigaste moderata preferensen i säkerhetspolitiken. De "positiva" argumenten for samarbete har jag utvecklat i såväl Svenska Dagbladet som i radio och TV, men hoppas att resonemangen ovan ytterligare skall tydliggöra att jag också ser dessa som motiv for en seriös diskussion. SVENSK TIDSKRIFT 195