MATS FÄLT: VÄRLDENSSVÅRASTEJOBB A tt vara vicepresident i USA är inte lätt. Ännu svårare blir det om karriären inleds med en större katastrof - samma dag som man blir nominerad till ämbetet. Som reltivt okänd senator från Indiana hamnade Dan Quayle i juli 1988 plötsligt i centrum och fick den ödesdigra frågan Samtidigt ger dessa sidor troligen en ärlig bild av hans engagemang for familjen - något som bland annat tagit sig uttryck i ett for Washington D C ovanligt begränsat intresse for middagar och cocktailpartyn. Sta11ding Firm innehålller främst en insiderskildring av hur BushadministraOITI militära insatser under tiorrens inre liv fungerade. Det som Vietnamkriget. Quayle hade egentligen inget att skämmas for, men var totalt oforberedd och misslyckades fullständigt med att hantera situationen. Fortsättningen känner vi alla till - den ständiga kampen mot media, de uppmärksammade felsägningarna och rollen som amerikansk politiks ende legitimerade tönt. Sockersöta familjebeskrivningar I sin bok Standing Firm (Harper Collins, 1994) berättar Dan Quayle sin historia, från ungdomen i Indiana till åren som George Bushs vicepresident. Den ger en annan bild av Quayle än den gängse och dessutom en del av forklaringen till hur en så begåvad president kunde misslyckas så kapitalt på hemmafronten. En skönhetsfläck är de delar av boken, ofta de där mer personliga forhållanden, som påfrestningarna på familjen och hustrun skildras, vilka är väl sockersöta och ibland går över gränsen for pekoral. Standing Firm, av Dan Qualye, Harper and Collins, 1994. saknas är mer genomtänkta forslag till hur högern borde gå vidare, vilket är något underligt med tanke på att det var en potentiell presidentkandidat som stod for texten. Författaren beslutade sig forst början av 1995 for att inte ställa upp i nästa presidentval. Dan Quayle hyser stor respekt for George Bush både som människa och politisk ledare. Han ställde lojalt upp for presidenten under åren vid makten och anser sig i sin tur ha ratt ett motsvarande stöd. Samtidigt hade de två helt olika uppfattningar om hur republikansk politik skulle drivas. Inrikespolitiskt ointresse George Bush var intresserad av utrikespolitik. För honom var den inrikespolitiska striden något som helst borde undvikas. Bush lät politiska experter, ofta utan något större ideologiskt engagemang, styra mycket av verksamheten. Han var angelägen om att inte hanrna på "fel" sida i striderna om till exempel miljölagarna, regleringarna inom ekonomin, minoritetslagstiftnngen och utbildningen. 130 SVENSK TiDSKRIFf - Fel sida var den sida som fick kritik av den vänsterliberala mediavärlden. Resultatet blev politiska kapitulationer med resultat som inte stämde överens med varken partiets politik eller de utfåstelser han själv gjort som kandidat 1988. Svårtolkade regleringar Istället för att kritisera demokraterna för det kontraproduktiva och impopulära raskvoteringssystemet accepterade Bush medborgarrättslagar som innebar ännu mer omvänd diskriminering. Istället för att kritisera onödiga och ineffektiva regleringar ställde sig presidenten bakom ny handikapp-, utbildnings- och miljö- lagstiftning som innehöll mängder av svårtolkade regleringar. skattekompromissen med demokraterna 1990 - spiken i kistan för hans presidentskap - var ett försök att ta ansvar och undvika strid. Att Misstagen under administrationens tid vid makten avslutades med den undermåliga valkampanjen 1992. Bush ville vara juste och lät därför motståndarna härja fritt och dominera dagordningen. På konventet i Houston sprack tidsschemat med påföljd att "fel saker", bland annat Pat Buchanans tekniskt sett lysande men mycket aggressiva tal, kom på bästa sändningstid. Inte minst i samband med konventet blev kontrasten mellan partiarbetarnas förhoppningar och administrationens teknokratperspektiv ett problem, både internt och i media. James Baker ville helst lämna över ledningen av kampanjen till någon annan. Han blev dock kvar och försökte dels utan entusiasm driva kampanjen vidare, dels undvika att alltför mycket identifieras med den kommande katastrofen. partiets ideallämnades därhän trodde han Vinnande högerkoalition inte skulle ra så allvarliga konsekvenser. Dan Quayle står nära de grupper som Samla styrkorna När Reagan talade om principer och ideal för de redan frälsta i det egna lägret var det för att lugna de otåliga och samla styrkorna. När Bush gjorde det var det för att förhindra uppror och deseneringar från en administration som redan hade lämnat sina allierade långt bakom sig. Dan Quayles insatser i samma bransch var ett sätt att rädda vad som räddas kunde - förutom att bygga en egen bas inför framtiden. Han fick ofta bedriva "damage control" efter administrationens snedsteg genom att ta kontakt med de högergrupper vars ideer regelbundet ignorerades. ofta kallas "den kristna högern". De passade inte in i George Bushs bild av hur politik skulle bedrivas. Även om inte alla republikaner står bakom deras krav utgör de en nödvändig del av varje vinnande högerkoalition. Bush gamla allierade, moderata republikaner som alltid arbetat i minoritetsställning, kan inte ensamma ge partiet en framtid. De nya radikala gruppernas krav är dessutom inte särskilt extrema och har ofta ett betydande stöd av befolkningen. Det gäller t ex kraven på rättvist stöd till privata skolor, begränsningar av antalet aborter och kritiken mot offentliga bidrag till extrema konstnärer. Vicepresidenten gjorde sig efter en tid SVENSK TIDSKRIFT 131 l l ll av med de "överrockar" som Bushs stab utrustat honom med. Ett av problemen var att de uppenbarligen inte ville associeras alltfor mycket med en tills vidare både misslyckad och utskrattad vicepresident. När Quayle istället samlade ideologiska allierade omkring sig blev verksamheten betydligt mer effektiv. Marknadsliberala reformer Quayle utnyttjade sin ställning till att fora ut det budskap som borde ha dominerat hela administrationens arbete. Han propagerade på samma gång for fårre regleringar, lägre skatter, traditionella värden och ett slut på stämningsraseriet, och mot mediaeliten och systemet med omvänd diskriminering. Han inrättade ett råd for konkurrenskraftens främjande som blev en plattform for Quayles arbete for marknadsliberala reformer. Inom adrninistraLILLEMOR LINDBERG: tionen bedrev han ett ständigt, bara delvis framgångsrikt, ställningskrig mot de många som varken såg skatter eller regleringar som något problem. NASA var ett annat av hans ansvarsområden. Duktig politiker Dan Quayle lär aldrig bli USA:s president. Däremot kan han mycket väl komma att spela en viktig roll inom sitt parti även i framtiden. Att många amerikaner läst hans bok, där han också berättar om hur han i Bush frånvaro genom kompetent agerande avstyrde ett kuppforsök på Filippinerna, torde stärka hans chanser. Quayle är inte bara forsvarsexperten som citerat Tom Clancy i senaten utan också en ganska duktig politiker. Hade det bara inte varit for den där olycksaliga dagen i New Orleans sommaren 1988... EN GENTLEMANs MEMOARER S tig Ramels minnebok Pojken i dörren bjuder på mycken intressant läsning, allt från barnaåren på Hviderups slott i Skåne via UD till Exportrådet och Nobelstiftelsen. Man tar med stort intresse del av avsnitten om hans yrkesliv. Det är också spännande att får inblick i olika styrelser - inte minst i Volvos. Erfarenheten har lett till hans fasta övertygelse om behovet av maktfordelning mellan styrelser och Pojken vid dörren, av Stig Ramel, Atlantis 1994. verkställande direktörer. Det är emellertid slående vilken fantastisk repetition av samtida historia som utgör fonden for hans berättelse. Stig Ramels yrkesverksamma liv spänner över fyrtio år och utspelar sig under en total omformning av det svenska samhället. Ramel startade sin karriär inom UD under den socialdemokratiska efterkrigsregeringens utrikespolitik som dominerades av Östen Undens strikta neutralitetsprinciper. Han fick vara med om Sveriges europeisering - tack vare Dag Hammarskjölds insatser - vid tjänstgö- 132 SVENSK TiDSKRIFT