VALET- I VÄNTAN PÅ KULTURREVOLUTIONEN JOHAN HAKELIUS Sveriges kris är en systemkris. Den har inte- som gjordes gällande i valrörelsen- uppståttför att folk bryter mot gällande regler, utan tvärtom genom att deföljer dem. På ytan tycktes valrörelsen vara ett "spargrisarnas krig". Men i sak var den en uppvisning i konsten att undvika alla smärtsamma uppgörelser medfundamentala systemfel. S om all annan mänsklig aktivitet följer politiken ett visst mönster. Vare sig den klassiska bilden av politikern som välvillig och oegennyttig eller den mer moderna bilden av politikern som röstmaximerande entreprenör, är i denna mening rättvisande. Båda dessa förklaringar förbiser att politiken har sin egen kultur. En kultur som formar den politiska fantasin och därmed det politiskt möjliga. På det stora hela har modern demokrati inneburit detsamma som offentlig expansion. Det är mer än två parallella rörelser. Demokratin är egentligen oprö- vad som icke-expansionistiskt projekt. Dess kultur är intimt forknippad med välfärdsstatens världsbild. lunda är ur detta perspektiv av särskilt intresse. För forsta gången, sägs det, blev åtstramningsforslag valfläsk. Ett "spargrisarnas krig" utbröt mellan de politiska partierna. Men var det vi såg verkligen början till en postexpansionistisk politisk era? Skymtade vi en ny politisk kultur? På ett trivialt sätt är det forstås sant att en brytning med den politiska traditionen är på väg att ske. Den postexpansionistiska eran är här, alldeles oavsett vad de politiska partierna tar sig till. Välfärdsstaten har nått och överskridit sin balanspunkt. Visst kan man forsöka fortsätta i de invanda hjulspåren. Men det påskyndar endast den totala kollapsen av det system man forsöker upprätthålla. Inneboende förnyelsekraft Åtstramningsval Att valrörelsen i denna mening var anPåstllendet att årets valrörelse var annor- norlunda - att den utspelade sig i en ny och bistrare verklighet - är förstås sant. JOHAN HAKELIUS studerar vid Hatrdelshögskolatr or/1 itrgår i Svetrska Dagbladets /edarredaktim1. Men detta säger inte särskilt mycket om politikens inneboende fornyelsekraft. 312 SvENsK TIDsKRIFT Skall vi på ett intressant sätt fråga oss om Det är vissa medborgare det är fel på, inte valrörelsen var annorlunda måste vi fråga systemen. hur politiken agerade i den nya miljön, inte om den gjorde det. Inför en sådan fråga tycks 1994 års valrörelse ha varit mindre originell. Snarare gjorde den tydligt hur svårt det är att omforma den politiska fantasin. Hur hot mot den rådande politiska kulturen rutinmässigt omdefinieras för att kunna rymmas inom gällande ramar. Skenbar automatik Låt mig ge några exempel: Ett av de besparingsförslag som mötte starkast gehör var förslaget att avindexera vissa offentliga utgifter. Det är ett ingrepp som, även om det på lång sikt skulle kunna leda till avsevärda förändringar, inte direkt utmanar den gällande politiska kulturen. Det kräver inga riktade beslut. Det är svårt att kalkylera de exakta konsekvenserna och därmed att kvantifiera förlusten för de "drabbade". Det finns också en delvis skenbar automatik i besparingen. Inflationen gör jobbet. Men framför allt kräver en avindexering inte en medveten omprövning av välfärdsstaten. En annan fråga det politiska etablissemanget med påtaglig lust kastade sig över var åtgärder mot fusk i transfereringsoch försäkringssystemen. Att lyfta fram fusket som överordnat problem är detsamma som att försvara en tradition av expansiv politik. Undermeningen är att välfärdsstatens system skulle kunna fungera om bara moralen var tillräckligt hög. Fuskfixering Budskapet fyller samma funktion som socialdemokraternas ständiga agitation mot skattefusk. Båda dessa fuskfixeringar är egentligen endast mer nyanserade och sofistikerade versioner av yttervänsterns konspirationsteorier kring skattereformen eller EV-medlemskapet. Skillnaden är att dessa grupper uttryckligen formulerar vad de etablerade partierna låter vara osagt: Välfärdsstaten skulle fungera om vissa bara lät bli att slänga grus i dess maskineri. Man skall naturligtvis inte se genom fingrarna med fusk, vare sig det rör bidrag eller skatter. Men frågan är marginell i jämförelse med det verkliga problemet. Sveriges kris är en systemkris. Den har inte uppstått genom att folk bryter mot gällande regler, utan tvärtom genom att de följer dem. Tjänstesektorn måste växa Ett sista exempel: Det allvarligaste utslaget av Sveriges kris är den höga arbetslösheten. Blir den långvarig, vilket med stöd av internationella erfarenheter verkar troligt, kommer dess sociala och ekonomiska effekter att bli svårhanterliga. Erfarenheten från de länder som lyckats undvika denna utveckling, främst USA, är entydig: Tjänstesektorn måste ges möjlighet att växa och låglönesektorer måste accepteras. Till detta kan möjligen läggas behovet av flexibilitet på arbetsmarknaSvENsK TIDsKRIFT 313 den, s:lväl i geografiskt avseende som mellan olika yrken. Men i den män arbetslöshetsfrågan alls togs upp i valrörelsen, annat än slagordsmässigt, gavs den en helt annan, och mot den politiska kulturen mindre hotfull form. I framtidens samhälle, framstod det som, kan alla a välbetalda, kvalificerade arbeten om bara n:lgra mindre forändringar i arbetsrätten sker, eller en dator till varje elev garanteras, eller en satsning p:l informationsteknologi genomfors, eller... Evig tillväxt N:l, skulle man kunna invända, är inte hela detta resonemang väl naivt? Etablerade politiska partier presenterar inte radikala problemlösningar. Och vad kan man rimligen forvänta sig av en valrö- relse? Det är knappast rätt tid fcir att pröva nya, utmanande ideer. Pipekandet är naturligtvis riktigt. Det är just detta som är poängen. Sverige är i behov av lösningar som inte ryms inom gällande ramar. Lösningar präglade av en annan kultur än den gällande. Partiemas beroende av den expansiva politiska kulturen är ett betydligt större bekymmer än t ex ATP-systemets beroende av en evig ekonomisk tillväxt p:l sextiotalsniv:l. Saknar stadga Änd:l är det sv:lrt att se varifcln forändringen skall komma om den inte kommer fcln de etablerade partierna. Att nya partibildningar skulle kunna leverera det som behövs är otroligt, :ltminstone på kort sikt. Nya partier saknar stadga och kompetens. De kan möjligen agera katalysatorer i vissa frågor, men de kan inte leda en mllmedveten förändring. Kanske kan forändringen stiga direkt ur medborgama i någon mening. Men att s:l skulle ske är inte sannolikt. Få svenskar är tillräckligt oberoende av den politik som skall omformas. Genom generell och omfattande väWi.rdspolitik har de flesta möjliga arkimedespunktema i samhället rubbats. Överhuvudtaget har den svenska homogeniteten och samarbetsandan, som s:l ofta prisas, lett till att möjliga plattformar for forändring slagits undan i större utsträckning än i andra länder. Samma kulturella ramar som inom politiken styr snart sagt alla samhälleliga institutioner. Förändring i tysthet Därfor är det kanske s:l att det nya ändå rmste växa ur de verkliga bärarna av det gamla. Och kanske är nya vägar i tysthet under kartläggning inom partierna. Kanske är den politiska fantasin stadd i långsam förändring. Ibland kan n:lgot s:ldant skymta i ett uttalande av en centerpartistisk ungdornspolitiker, en kristdemokrat eller en moderat. Men :lrets valrörelse var i bästa fall en period av väntan p:l denna eventuella kulturrevolution. 314 SvENsK T rosKRIFT