LEDARE SociALDEMOKRATERNAs KONVULSIONER A tt Paavo Väyrynen dagen efter den solklara segern (57-43) i Finland for JA till EU började forsöka manipulera fram ett nej förvånar väl ingen. Men att även en del politiska kommentatorer och journalister började tala om en motgång for JA och en osäker utgång kan verka egendomligt. Om NEJ segrat med 50.5 - 49,5 hade det inte blivit minsta diskussion om hur resultatet skulle tolkas. Felaktigföreställning Förklaringen till denna asymmetri är egentligen rätt enkel: kommentatorerna utgår från den till synes självklara men djupt felaktiga föreställningen att valet står mellan en forändring och ett status quo. Det går då att hävda att förändringen inte stöds av en majoritet av folket eftersom 74 procent röstade. Men även NEJ är ett val, och ett val som troligen innebär större och mer drastiska forändringar på många områden än ett JA. Konsekvenserna av ett säkerhetspolitiskt och ekonomiskt utanforskap har varit ett starkt argument for de finländska JA-röstarna. Röstskolkare skulle med samma rätt kunna räknas in i JA-sidan: medvetna om Ja-sidans säkra seger har de genom att avstå tagit avstånd från de forändringar som utanforskapet skulle ha inneburit. Formell tolkning Men enklast och snyggast är att avstå från all sådan advokatyr och vara strikt formell. Ett ja är ett ja är ett ja, ett nej är ett nej är ett nej, hur liten majoriteten än är. Om man i forväg sagt att folkviljan skall repekteras även om den är rådgivande, far man avstå från taktiskt manövrerande med hänvisning till for svaga majoriteter Om Finland också kommer att ta sitt riksdagsbeslut före den svenska omröstningen ökar chansen for ett JA även här. Det nordiska förbund som en del på SVEN SK TIDSKRIFT 293 NEJ-sidan satt som alternativ har fallit. Alternativet EES blir mycket mindre lockande, då ett EES-block bestående av endast Sverige, Norge och Island förlorat mycket av sin forhandlingstyngd gentemot EV. Tveksamma socialdemokrater Men segern är långt ifrån klar. Den faktor som av många, inte minst näringslivsföreträdare, tillmättes stor vikt for ett JA har visat sig vara en chimär. Många hävdade att endast en socialdemokratisk regering kunde fa tillräckligt många tveksamma socialdemokrater att rösta JA. Socialdemokraterna själva har också slagit mynt av denna myt. Först genom att framtvinga att folkomröstningen lades efter valet. Därmed garanterades i praktiken miljöpartister och (f d?) kommunister tillträde till riksdagen och en borgerlig majoritet blev tämligen osannolik. Dessutom förvärrade osäkerheten i EV-frågan krisen på finansmarknaden och räntestegringarna, vilket givetvis spelade den socialdemokratiska propagandan i händerna. marknaden att skylla budgetunderskottet på "politikerna" i allmänhet i stället for på dem som burit huvudskulden, socialdemokraterna. Man accepterar en evig (s)-hegemoni i svensk politik: De nödvändiga fårändringarna kan bara genomforas av det parti som av verklighetens tryck motvilligt accepterat dem. Ödesfrågor I ett upplyst samhälle borde det vara tvärtom. De som bäst kan sanera finanserna och modernisera välfärdssystemen borde vara de som i decennier varnat for den utforsbacke vi nu är i, inte de som svarat på besparingsforslag med klasskampsparoller. De som borde ha största forutsättningarna att leda landet in i EU borde vara de som längst med entusiasm sett gemenskapens möjligheter, inte de som beslöt sig i form av en fotnot i ett krispaket. Dessa två ödesfrågor närmar sig sitt avgörande. Socialdemokraterna är milsvitt från en politik som kan hejda bankrutten. Nu visar de också en betänklig tvekan inför att driva medlemskapsfrågan resolut. Regeringen Bildt satte EV främst i sin Svårartad självstympning regeringsförklaring. Regeringen Carlsson Efter valet använde också Ingvar Carlsson sätter den inte alls. 'Jag som statsrninisomsorgen om EV-kampanjen som ett ar- ter..." gument mot samverkan med folkpartiet. "Tanken" att endast socialdemokrater skulle kunna fåra Sverige in i EV är ett uttryck får svårartad politisk självstympning på den borgerliga sidan. Det är samma slags naivitet och politiska oskuld som fatt aktörer på finansNonsensargument Förfarandet kan fårsvaras med att detta är att visa respekt for väljarna, att inte tvinga på dem en uppfattning etc. Sådana argument är nonsens. Ingen kan över huvud taget tvinga på en människa en uppfatt- 294 SvENsK TiosKRIFT ning. Men en ny regering har en sådan säga till den nye statsministern:. "Det var auktoritet att den genom denna kan ta Du som svängde partiets inställning till med sig människor åt det håll man be- EV-frågan och som en gång lämnade i~ stämmer sig. Detta är inget fult, det är väl vår medlemsansökan. Du vill väl inte gå vad man fårsöker göra på andra områden, till historien som den som sedan schabtill exempel att ta uppslutning kring en blade bort det hela framfår mål? Som lä- besparingspolitik (om någon). "Politik är get nu blivit måste Du nog ta en duell att leda". med Dina NEJ-ministrar. Eller verkar Denna chans att ta folket med sig avstår det lika hotfullt som en debatt med Carl Ingvar Carlsson från, uppenbarligen med Bildt under valrörelsen?" motivet att ta med sig Margareta Winberg och Marita Ulvskog i regeringen. Förvisso en återpegling av att partiet är delat i EV-frågan men knappast ett sätt att främja ett JA. Plattformen som minister ger EVmotståndarna auktoritet och - inte minst - mediauppmärksarnhet. Stå utanför regeringen Om nu Ingvar Carlsson av får oss okända skäl ansåg Margareta Winberg och Marita Ulvskog oundgängliga i regeringen, och om de inte var beredda att fårses med munkavle i EV-frågan, fanns ju alltid möjligheten att låta dem stå utanfår regeringen till efter omröstningen. Då skulle regeringspolitiken ha kunnat omfatta den fråga som är den allra viktigaste i svensk politik får lång tid framåt. Efter ettJA kunde de ta plats i regeringen och i enlighet med beslutet på partikongressen lojalt acceptera att administrera inträdet. Kanske har Ingvar Carlssons märkliga hanterande av EV-frågan inte avgörande negativ betydelse. Men man kan knappast hävda att ett JA sker tack vare den socialdemokratiska valsegern. Och infår risken av ett nej finns det anledning att Stort äventyr Egentligen är det en outhärdlig tanke att en fråga av denna dimension skulle ta avgöras av snävt taktiserande. Likaså är- i synnerhet järnfort med Finland - tystnaden om de säkerhetspolitiska konsekvenserna påtaglig och beklämmande. Finlands omsorg om att ingå i en större europeisk säkerhetsgemenskap avfårdas litet fåraktfullt med "rysskräck", och svenskar hänger sig ohämmat åt snävt provinsiellt tänkande. Ryssland är ju långt borta, och vi har ju Finland som buffert. Det återspeglas inte minst i regeringsfårklaringen med dess uppgradering av alliansfriheten och vår möjlighet att stå utanfår krig i vårt närområde. Ett tänkande som vi innerst inne inte trodde på ens under det kalla kriget och som nu blivit alltmer obsolet. Att ansluta oss till en europeisk gemenskap är ett stort, okänt, säkerhetspolitiskt äventyr. Men så är även utanfårskapet. Och om det stora fredsprojektet störs av sådana konvulsioner som lätt kan inträffa i Europas östra delar är det bättre att möta hoten i vänners sällskap än ensamma. SvENsK TrosKRIFT 295