VAR FINNS JOBBEN?
D
en svenska arbetslösheten
ligger nu kring 14 procent.
I Europa flockas länderna
kring 10 procentsstecket,
stabilt och stadigt över nivåerna i Amerika och sydostasien. Samtidigt höjs alltmer varnande röster for att den höga
arbetslöshetsniv:ln är här for att stanna,
alldeles oavsett konjunkturer.
Den stora frågan är inte längre det politiska tricksandets fdga om hur arbetslösheten bekämpas, utan den mer fundamentala frågan: var finns jobben?
De finns inte i den offentliga sektorn.
Under det senaste året har knappt 100
000 jobb i den offentliga sektorn forsvunnit. Trots det har vi fortfarande världens största offentliga sektor, större än
Rysslands och större än vad vår ekonomi
kan bära och ytterligare 100 000-tals arbetstillfållen måste bort.
I industrin har en kvarts miljon jobb
fårsvunnit under 1990-talet. Under de
närmaste åren måste industrin växa och
just nu ser forutsättningarna for detta
också ut att vara goda. Men även om så
blir fallet, så är det en hårt rationaliserad
industri som växer. Inte ens i Industriforbundets önskekalkyl kommer industrin att sysselsätta lika många som under
60-talet.
Dessa konstateranden gör att den forsta frågan kanske inte är var jobben finns,
utan om de finns?
MÃ¥nga i Europa tycks vara beredda att
svara nej. Det är den skola som säger att
det aldrig någonsin mer kommer att finnas tillräckligt många riktigajobb for hela
arbetskraften, så därfor måste vi helt enkelt dela på de som finns. Fördelningslinjen, som den kallas i en ledare i finländska Hufvudstadsbladet, tar stöd av
tyska VW som föreslagit en minskning av
arbetstiden till 28,8 timmar, och rader av
andra företag och debattörer bland de
nya europessimisterna.
Det är viktigt att slå fast att slikt tal naturligtvis är nonsens. Så länge det finns
SVENSK TI DSKR IFT 5
 saker som borde göras finns det också
jobb. Resten- även om det är lättare sagt
än gjort - är en fråga om att åstadkomma
riktiga priser och löner, undvika hinder
och erbjuda de relevanta kvalifikationerna för att behov av arbete också skall
leda till jobb.
Den kroniska arbetslösheten, och därmed villospåret om arbetsdelning, är i
hög grad en europeisk företeelse. Alla
västeuropeiska länder har strävat efter
skyddande murar kring arbetsmarknaden
så att ingen skall behöva åka ut. Det har
skett med hjälp av hinder mot rörlighet,
skatter, höga lönekostnader, kollektivavtal, starka fackföreningar och lagstiftning
av typ det svenska anställningsskyddet.
Men med murar är det så att de är bättre
på att låsa ut än att stänga in. När arbetslösheten väl har nått ansenliga tal har det
visat sig svårt att ta ned den.
Kontrasten mellan Europa och andra
delar av världen är påtaglig. I Hongkong
trängs 6 miljoner människor på en klippa
stor som Öland utan andra naturtillgångar än arbetskraft. Tur för dem att de
aldrig ställt sig frågan om "jobben
räcker". De har 2 procents arbetslöshet. I
USA är arbetslösheten nu kring 6 procent- en europeisk drömnivå - och tendensen är sjunkande. Bara under förra
året skapades mer än 2 miljoner nya jobb
i USA. Och det är just nya jobb, de
gamla har inte delats och arbetstiden har
inte förkortats. För att förhindra att en
hög europeisk arbetslöshet också blir
kronisk står vi inför ett viktigt vägval.
Den ena vägen är den som, i litet olika
skepnader, företräds av exempelvis Jacques Delors och Allan Larsson. Den
innebär att arbetslösheten antas försvinna
genom det stora klippet - en samordnad
satsning av offentliga investeringar, sysselsättningsökning i stat och kommun
och satsningar på masskurser för arbetslösa. Möjligen kan en sådan satsning
halvera arbetslöshetstalen under fem år,
som Allan Larsson hoppas. Men det
kommer lika säkert att innebära att den
långsiktiga och kroniska arbetslösheten
växer sig större och fastare och att Europa
obönhörligen sackar efter Nordamerika
och Sydostasien.
Den andra vägen innebär att vi söker
lära av Amerika och Sydostasien om vad
som skapar arbete. Den vägen innebär att
Europas och inte minst Sveriges politiker
måste ta till sig några viktiga insikter och
omvärderingar.
För det första måste politiken inriktas
på att undanröja hinder för rörlighet snarare än att "skapa sysselsättning". Här kan
EU göra en stor skillnad genom att åstadkomma lika goda förutsättningar för mobilitet på den europeiska arbetsmarkanden som finns på den amerikanska.
Men hit hör också att ta bort kadertänkandet på arbetsmarknaden, där arbetskraft betraktas som kadrar av folk,
som är lätt utbytbara ( och vars arbetstid
därför kan fördelas om) och därmed möjliga att reglera i generella och kollektiva
termer. Denna felsyn är basen för de
starka europeiska fackföreningarna, för
kollektivavtal och regelsystem som LAS
och stelbenta ledighetslagar.
6 SvENsK T IDsKR IFT
 För det andra måste vi lära oss att betrakta jobb som någonting dynamiskt
och inte statiskt.
Vi kan börja med hur vi betraktar arbetslöshet. Arbetslöshet, såsom den mäts
och definieras i Sverige, innebär den andel av arbetskraften som saknade fast anställning under en viss mätvecka. Men att
många människor är utan arbete under
några veckor medan de letar efter någonting nytt och bättre är inget fel. Tvärtom,
det är sunt under fårutsättning att de har
en rimlig chans 2.tt faktiskt f3. ett nytt
jobb. Men en betydligt lägre arbetslöshet
kan vara en cancersvulst om den innebär
att människor i praktiken är utestängda
från arbetsmarknaden och överhuvudtaget inte kan f3. något jobb, hur trist eller
dåligt betalt detta än må vara.
Det allvarliga med arbetslöshet är inte
storleken utan varaktigheten.
Sedan kan vi ge oss på hur vi betraktar
arbete och dess värde. Den amerikanska
sysselsättningsökningen brukar ibland litet fåraktfullt avfärdas som "MeJobs",
med vilket avses okvalificerade och onö-
diga arbetstillfÃ¥llen i den privata ~änsteÂ-
sektom. Titta på amerikanska snabbköp,
där finns folk vars enda uppgift är att
packa dina kassar och önska dig "a nice
day", vad är det får jobb egentligen, brukar det heta om ett vanligt exempel.
Bortsett från att detta är en felaktig beskrivning av den amerikanska sysselsättningsökningen (den har nämligen åtföljts av en imponerande produktivitetsförbättring) avslöjar det ett slags klassfåraktande arrogans av samrna slag som i
den svenska "pigdebatten". Datakonsulten må gå an, medan många av de andra jobben i den privata tjänstesektorn -
portvakten, barnflickan, livsmedelsbiträdet eller ungdomarna på hamburgerrestaurangen är tragiska fall av förnedring. Ett jobb är bara fint och nyttigt om
det kräver lång utbildning eller om staten
står får lönen, tycks logiken vara.
Men det är bara synd om killen som
packar kassar i snabbköpet om han är
dömd att aldrig kunna bli någonting annat. Och om detta är regeln så är det lika
synd om snabbköpets föreståndare. Men
om packkassaren kan gå precis så långt
han vill, om han har viljan, ambitionen,
talangen och litet tur, så är det en sund
arbetsmarknad som ger honom chansen.
Förfallet börjar inte med att en arbetsmarknad också innehåller jobb som inte
kräver utbildning, ger trygghet eller bra
lön. Förfallet börjar med en arbetsmarknad som är statisk och inte ger möjligheter.
En välkänd historia säger att när en
europe ser en Mercedes glida förbi knyter han näven i byxfickan, medan amerikanen säger att en sådan skall jag ha en
dag. Det är skillnaden mellan att skapa
och att bara fördela, mellan ett statiskt
och ett dynamiskt synsätt. Det är också
Europas problem i ett nötskal.
SvEN sK TmsKRIFT
7