Alliför långtgående slutsatser Nils Karlsons analys är utan tvekan viktig och betydelsefull for den syn vi bör ha på staten. Den uppmuntrar i den praktiska politiken till forsiktighet och vilja att kontrollera de negativa effekterna av så- dana mekanismer som Karlson definierar. PEETER LUKSEP: Däremot är det inte säkert att man enbart utifrån hans teoretiska verk, vilket han själv tycks göra, kan dra praktiska slutsatser, till exempel att staten och skattetrycket är for stort. Teorin tyder på att det förmodligen är så, men inte mer. VITBOK OM SVERIGE OCH BALTIKUM H ärom året utgav Sveriges förre generalkonsul i Leningrad/St Petersburg en bok om svensk haitikurnpolitik 1989-1992. Tiden dessforinnan har däremot länge dolts bakom hemligstämplar och politiska dimridåer. Historikern och professorn Wilhelm Carlgren råder nu delvis bot på denna brist, på uppdrag av utrikesminister Margaretha af Ugglas att "sammanställa en översikt över Sveriges forhållanden till Baltikum under tiden från forsta världskrigets slut fram till åren efter andra världskriget". En vitbok, om man så vill. Och en slags vitbok har det blivit. En kort och koncis genomgång, saklig men Sverige och Baltikum. Wilhelm M Carlgren. Publica 1993. ändå spännande eftersom här hanteras materia som fram tills nyligen inte varit allmänt tillgänglig. Föräldrar iflyktingläger Uppemot halva boken handlar om de människor som kom över Östersjön under andra världskriget: om evakueringen av esdandssvenskarna, om de baltiska flyktingarna och om baltudämningen. Särskilt intressant är genomgången av kontakterna mellan Sverige och Sovjetunionen kring flyktingarna, inte minst for denne anmälare vars föräldrar fanns i flyktinglägren. Nordisk tillhörighet Intressant är också redogörelsen for diskussionerna kring möjliga säkerhetspolitiska ordningar i östersjöområdet under SvENsK TrosKRI FT 129 mellankrigstiden. Detta är en fråga med, minst sagt, fOrnyad aktualitet. Den gången blev Sveriges strategi att skjuta in en kil mellan Finland och de fYra andra "nya" staterna vid Östersjön - Estland, Lettland, Litauen och Polen. Finland skulle vrängas över i en nordisk tillhörighet, och inte uppmuntras till alltfor många cordon sanitaire-strategier med Baltikum och Polen. Kanske kan man säga att strategin lyckades - åtminstone for Finland. Svensk-centrerad Carlgren skriver själv att framställningen baseras övervägande på svenskt arkivmaterial och att den därfor kan ha blivit mer svenskcentrerad än vad som kunde vara önskvärt. Utan att någon skugga måtte falla på den intressanta volym som foreligger så är jag böjd att hålla med om hans oro. I källmaterialet verkar t ex inte ingå den dåvarande estniske stockholmsambassadören Heinrich Lareteis memoarer, som finns utgivna på svenska i Sverige. Laretei beskriver utforligt t ex överlämnandet av ambassaderna 1940, ett inslag i svensk baltikumpolitik som Carlgren behandlar på några enstaka rader. Plump i protokollet Största besvikelsen med Carlgrens bok är att den inte kastar något mera ljus på frå- gan om vilken status det svenska erkännandet av de baltiska staternas uppgående i Sovjetunionen ansågs ha av dåvarande politiker. Huruvida den frågan fortfarande är for känslig for att avhandlas eller om den inte fanns representerad i tillgängligt källmaterial framgår inte; av vad Carlgren skriver far man dock intrycket att den frågan kanske inte väckte så stort intresse då. Men Carlgren ställer frå- gorna: kunden Sverige, i likhet med USA och Storbritannien, handlat annorlunda? Ur baltisk synvinkel är det svenska outtalade men dock existerande erkännandet inte bara av ockupationen utan även av de baltiska ländernas inforlivande i Sovjetunionen den största plumpen i protokollet i de ömsesidiga relationerna under detta århundrade, och kunde därfor motiverat en mer utfortig behandling. Oavsett detta så är Carlgrens bok en nödvändighet for alla som är intresserade av Sveriges baltikumpolitik i ett längre perspektiv. 130 SVENSK TI DSKR IFT