LEDARE POLITIK ÄR INGEN VETENSKAP F ramtidsoptimismen hos företagare och medborgare växer nu så det knakar. 1O.000 nya jobb har skapats i småföretagen, nyforetagandet växer och exportforetagen säljer for brinnande livet. I stor utsträckning är det nya klimatet regeringens förtjänst. Förändringarna av företagsbeskattningen, reformeringen av socialförsäkringarna, frigörelsen inom skolan och barnomsorgen, näringspolitiken med privatiseringar och avreglering, EU-avtalet - listan kan göras lång med reformer som påverkat förväntningarna om bättre tider - inte minst i företagen. Lägg till detta även kostnadsläget for exportindustrin och den låga inflationen och man kan forstå om minerna på statsrådsberedningen inte är alltfor dystra. Samtidigt kan man inte låta bli att förvånas över den usla oppositionspolitik som socialdemokraterna bedriver just nu. Låt vara att denna vår inte erbjudit något socialdemokratiskt önskeläge. Partiretoriken hade redan tidigare minskat utrymmet for att fortsätta saneringen av ekonomin om man skulle vinna valet. Och chanserna minskar snabbt i takt med den ekonomiska uppgången. De negativa reaktionerna från socialdemokratins gräsrötter på forslaget om sänkt ersättning i föräldraförsäkringen och striden om nivån i arbetslöshetsforsäkringen mellan LO och partiet ger bara en foraning om vad som väntar. Bristande kompetens Utsikterna for en ny socialdemokratisk regering att så att säga ta vid där den gamla slutade är därfor mycket små. Opinionsläget inom partiet är en orsak. Bristen på ekonomisk kompetens i ledningen en annan. Feldt saknar en värdig arvtagare och de som en gång tillhörde kanslihushögern saknar idag inflytande i partiet. Dessutom måste den socialdemokra- 66 SvENsK TIDsKRIFT tiska ledningen hantera BU-frågan med alla dess komplikationer inför den stundande valrörelsen. I det perspektivet kan man fårstå om strategidiskussionens vå- gor går höga på Sveavägen. Men det kan ändå inte vara en ursäkt får den socialdemokratiska partiledningen att som nu välja populismens strategi - den enklaste men också mest ansvarslösa av alla utvägar. Det kommer att straffa sig med besked den dag man till äventyrs skulle tvingas ta ansvar får att hantera budgetunderskott, statsskuld och ränteläge. Bra "record" Att socialdemokratin tänker mörka på framtidsdiskussionen är uppenbart. Men hur är det med regeringspartierna? Vilken vägledning kommer väljama att ges om regeringens framtida planer - får den kommande mandatperioden, och får resten av 1990-talet? I en artikelserie förra året lät Svensk Tidskrift några fåreträdare får regeringspartierna fårklara får våra läsare varfor de ansåg regeringen vara värd att väljas om. Det är väl ingen överdrift att konstatera att de flesta skribentema mer uppehöll sig vid det man hade gjort, snarare än det man tänkte göra. Och det ska kanske inte fårtänkas dem. Ett bra "record" är en viktig indikator på det fortroende väljare kan ha får politiker. I synnerhet i osäkra tider när verklighetens överraskningar kan kullkasta de mest fårsiktiga framtidsplaner. Men samtidigt kan det ju aldrig räcka med att gå till val på historia. Någon fingervisning om vart man är på väg har väljare rätt att kräva, mer än bara allmänna och till intet fårpliktigande löften om ett bättre och rikare samhälle. Tyvärr ser vi ganska litet av detta idag. Partiemas mål är idag intill fårväxling lika: fler jobb, bättre utbildning och rikare liv. Resultatet är att den politiska kampen fårvandlats till en strid om medlen och inte om målen. Punktför trauma Det finns en positiv sida av detta. Socialdemokratin tycks ha gett upp kravet på en gradvis socialisering av ekonomin i den klassiska meningen. 1900-talets riktigt stora politiska och ideologiska strid huruvida produktionen skall baseras på central planering eller en experimentellt organiserad marknadsekonomi är över. 1989 satte punkt får detta trauma och det har vi all anledning att vara glada över. Det betyder inte att klassisk socialistisk retorik är utrotad - det räcker med att lyssna på Göran Greider i P1:s OBS får att fårstå att så inte är fallet. Men den kommer rimligen inte att ha med samhällsutvecklingen i stort att göra framö- ver. Utan den marxistiska analysen, som trots decenniers pragmatism varit socialdemokratins ideologiska bas, är det dock naturligt att Ingvar Carlsson tvingas efterlysa en "ny ekonomisk teori" som ska ge alla de svar socialdemokratin får närvarande saknar. På den borgerliga kanten finns ett likSVENSK TI DS KRI FT 67 nande fenomen. Här har man i modem tid varit snabbare att förstå verkligheten, se förändringarna och anpassa politiken till det som ansetts "nödvändigt". statsminister Carl Bildt är ett bra exempel. H politiker har samma receptivitet, överblick och förrnliga att blicka framlit och dra slutsatser om den samhällsutveckling som väntar runt hörnet. Att det är en tillgling behöver väl knappast sägas. Politikens begränsningar Nackdelen är risken för att politiken "förvetenskapligas". Socialdemokratin har kritiserats för att representera den politiska ingenjörskonsten, dvs tron att det goda livet kan konstrueras med politiska detaljbeslut bara vi har tillräcklig kunskap. Men pli samma sätt bör de kritiseras som nu fcln andra utglingspunkter gör sig till tolk för uppfattningen att politik enbart är en fclga om att med vetenskapens hjälp uppenbara "sanningen" om hur så många som möjligt kan ra utbildning, jobb och bostäder. Lindbeckkommissionen är ett bra exempel. De gjorde en god analys av verkligheten och bristen på insikt om de politiska beslutens begränsningar. Men det är och förblir en illusion att tro att politiken därmed var given av kornmissionens slutsatser- som om politiska värderingar och ideer inte skulle kunna spela nligon roll. Det !liter sig sägas att politiken är bunden av verkligheten i mycket högre grad än förr. Och att utrymmet för nationella piruetter i en internationaliserad värld är begränsat. Men det är ändli inte detsamma som att politikens utformning automatiskt följer av hur verkligheten ser ut. Ty även om vi vet hur det "är", kan vi fortfarande göra moraliska val beroende pli vlira politiska ideer och värderingar. De relevanta valen ser kanske annorlunda ut än iglir, men de finns där likväl. Uppenbar risk Dessutom: behovet av moraliskt ledarskap inom politiken blir bara större i en värld som envisas med att snurra allt fortare och där det inte är sli lätt att identifiera nligra fasta punkter i tillvaron. Därför kommer det framöver att bli än viktigare för politiker att säga att det här är vår politik därför att det är detta vi vill och tror pli- inte därför att vi "måste". Om inte dagens politiker föm1år detta, finns det en uppenbar risk att andra konuner att göra det i deras ställe. 68 S vEN sK T IDsKRIFT