ARISTOTELES POLITIKENREALISM OCH SYSTEMATIK I STATSKONSTEN KARIN BLOMQVIST Aristoteles är en av historiens största vetenskapsmän och hans "Politiken" är ett mästerverk. Det märkliga är inte att den i stora delarframstår som svårförståeligför den sentida läsaren. Det riktigt märkliga är vilken relevans hans "Politiken" har även i den moderna debatten. V ad är en stat? Vem kan kalla sig medborgare, och vilka rättigheter och skyldigheter har han? Vem skall ha den högsta beslutanderätten, folket, de formögna eller kanske en enda individ? Dessa och andra fclgor diskuteras i det ofullbordade mästerverket Politiken. Författaren, vetenskapsmannen och filosofen Aristoteles, ägnade sig dock aldrig uteslutande :\t en aspekt av mänskligt liv. Han var ett universalgeni i ordets fulla bemärkelse; hans verksamhetsfält innefattar fårutom filosofi i dagens mer inskränkta bemärkelse även psykologi, logik, etik, politik, biologi och teologi. Han kan sägas ha grundat litteraturkritiken och skapat grammatiken. Fil dr. KARIN BLOMQVIST är verksam vid klassiska institutionell, avdclnir~ger~fdr GrekiskavidLur~ds uniVI!rsitet och har översatt Politiker~ till svemka. Göra universum begripligt Aristoteles' djupa respekt får fakta paras med hans passion får att klassificera dem och sätta in dem i ett sammanhang. Han utvecklade sin egen teori och delade in verkligheten i omclden; detta till skillnad från läraren Platon, som s:\g verkligheten som en helhet, en avbild av den högre idevärlden. Aristoteles utvecklade teorin om 'form' och 'materia', där form sclr får egenskaper som kan iakttas i samma slags ting och göra det möjligt att klassificera dem i släkten och arter. Det principiella m:\let är dock aldrig att studera enskilda fåremåJ får deras egen skull, utan att avslöja hur de fårhiller sig till helheten och göra universum begripligt. Tre huvudkategorier Aristoteles' verk kan delas in i tre huvudkategorier: får det fårsta skrev han en stor mängd litterära essäer avsedda for publicering. De finns dessvärre inte längre bevarade utom i fragment, men 426 SveNsK TJOSKRIFT var ofta i dialogform eller i varje fall stöpta i en litterär form och avhandlade olika filosofiska ämnen, liksom Platons dialoger. Till den andra kategorin hör en rad materialsamlingar som skapades får internt bruk inom filosofskolan, t. ex. den samling illustrerade anteckningar om dissektioner, som det hänvisas till flera gånger i de zoologiska skrifterna, fårteckningar över segrarna i de olympiska spelen och redogörelser for 158 grekiska staters författningar. Även dessa har gått förlorade, med undantag av en skrift om Athens statsskick. Ofärdiga skick Den tredje gruppen, de s k esoteriska eller akroatiska skrifterna, utgör resultatet av Aristoteles' forskningar och spekulationer i det ofärdiga skick de förelåg vid hans död. De har säkert ofta ~änat som underlag for hans föreläsningar och for diskussioner mellan skolans medlemmar. De har också utgjort forarbeten for kommande publikationer som tid efter annan uppdaterats, forsetts med tillägg och marginalanteckningar eller skrivits om i sin helhet. Deras provisoriska tillstånd är i varje fall uppenbart och bereder översättarna åtskilliga svårigheter. Politiken hör till denna kategori av skrifter. I vår bevarade version består skriften av åtta huvudindelningar, s k böcker. Den bör huvudsakligen ha sammanställts under åren 330-323 f Kr, den period då Aristoteles ledde sin skola i Athen. Den version av boken som har bevarats till eftervärlden är med all sannolikhet inte Aristoteles' egen. Den härrör från en utgivare, som, trots att han formodligen inte ville ändra något i mästarens papper utan ställa samman dem i befintligt skick, tydligen lyckades skapa viss oreda i dem. Som exempel kan nämnas att ordningen mellan böckerna med all sannolikhet inte är den ursprungliga, att löften om att vissa frågor skall behandlas i andra partier i Politiken inte infrias och att det finns många lösa trådar både innehållsmässigt och stilistiskt. Det ofullbordade skicket har foranlett många forsök till ingrepp, kommentarer och redigeringsforsök Man har forsökt transponera både enstaka partier och hela böcker. Omfattande kartläggning I sitt nuvarande skick har emellertid Politiken foljande uppbyggnad: Bok I-III utgör en inledning; i bok I avhandlas statens minsta samfållighet, hushållet, i bok II diskuteras såväl andra filosofers (i synnerhet Platons) idealstater som existerande statsskick och i bok III behandlas frågor om statens natur samt hur man definierar begreppet medborgare. Bok IVVI avhandlar praktisk politik; i bok IV definieras och avhandlas olika typer av statskick, i bok V genomgås de olika anledningarna till att statsskick störtas respektive består och i bok VI diskuteras ytterligare de vanligaste statsskicken, demokratin och oligarkin. I bok VII-VIII, slutligen, diskuteras Aristoteles' ideala statsskick från olika synvinklar; i bok VII utreds det bästa statsskicket, samt lämpliga yttre omständigheter som befolkning SvENsK TIDSKI>.IFT 427 och topografi, och i bok VIII lämnas foreskrifter får hur barnen skall uppfostras. Verket slutar med en utläggning om musikens roll. Som synes innefattar skriften många fler aspekter än vad en modern avhandling i statsvetenskap kan forväntas innehålla. Men Politiken måste ses i sin helhet. Målet är att kartlägga vad som gör människan lycklig, både i fråga om levnadssätt, politiskt styre och sociala inrättningar. Så hör skriften också intimt samman med Aristoteles' etiska utläggningar, Den nikomachiska etiken och Den eudemiska etiken. Rastlöst intellekt Överallt i Politiken, liksom i sina övriga bevarade skrifter, avslöjar Aristoteles sitt rastlösa intellekt, sin nyfikenhet och sin formåga att dra slutsatser ur ett givet material. Som ett exempel kan nämnas de tidigare omtalade forteckningar som han gjorde upp över segrarna i de olympiska spelen. Inte ens när han utforde detta till synes rent mekaniska arbete nöjde han sig med att vara en passiv iakttagare. I Politikens åttonde bok, där han diskuterar barnuppfostran, manar han nämligen till forsiktighet när det gäller att utsätta pojkar i unga år for alltfor hård fysisk aktivitet: "Bland dem, som segrat i de olympiska spelen, kan man finna högst två eller tre som segrat både som vuxna och juniorer; detta beror på att träningen i pojkåren har berövat dem deras styrka."1 Dessa ord visar inte bara tydligt vetenskapsmannens formåga att dra sunda och goda slutsatser ur de iakttagelser som han gjort; de avslöjar också hans omsorg, i stort som smått, om individens lycka och välbefinnande. Säkra ett gott liv Huvuddelen av Politiken ägnas dock åt statsvetenskapens grundläggande frågor. En stat är enligt Aristoteles en polis, en stadsstat med en tättbebyggd del, staden, och den omgivande landsbygden. Dess kärna består av medborgare, politai, som i idealfallet ruras om att inneha de styrande ämbetena, och den styrs av lagar och fårordningar. 'Staten' tar dock inte ses som enbart ett geografiskt begrepp, och inte heller som en organisation for innevå- narnas gemensamma forsvar eller ekonomiska trygghet. Dess uppgift är mycket mer vittgående än att blott och bart erbjuda beskydd åt sina innevånare; målet är att säkra ett gott liv som levs i enlighet med dygden. Begreppet 'dygd', arete, måste fOrstås som en teknisk term som innefattar bildning, hög börd, duglighet, hederlighet osv.; det rör sig alltsi om Stiernhielms dygd och inte den mer inskränkta viktorianska varianten. Utan dygd kan man inte bli lycklig, och den stat som inte styrs väl kan inte garantera lycka it sina innevånare. (Författarna till den amerikanska självständighetsforidaringens ord om varje individs rätt till liv, frihet och strävan efter lycka bör rimligen ha hämtat inspiration hos vår filosof}. Över lagarna står statsskicket, som skall fattas som något mer konkret än bara 'nedskriven forfattning'; dels inne- 428 SVENSIC TIDSICII.IFT fattar begreppet skrivna regleringar över medborgares rättigheter och skyldigheter, fördelningen av ämbeten och fästställande av maktbefogenheterna; men dels är statsskicket också statens rent konkreta organisation i olika ämbeten och ansvarsområden. "Ett statsskick är en ordning för ämbetena i en stat och i synnerhet det överordnade ämbetet. Överallt utövas den högsta makten av statens regering, och statsskicket är regeringen. Jag menar så här: I demokratierna är det folket som utövar makten, i oligarkierna är det tvärtom ett 6.tal, och därför säger vi också att statsskicken är olika i dessa stater."2 Staten mer primär enlighet med Aristoteles' hierarkiska synsätt är naturligtvis staten mer primär än den enskilda individen; den är ju helheten och som sådan mer betydelsefull än sina beståndsdelar. Men då måste man också ha i minnet att eftersom statens mål i slutändan är att garantera ett gott liv för den enskilde, rör det sig om en interaktion av komplicerad natur. Frågan om Aristoteles 'respekterade individen' eller inte är egentligen felaktigt ställd: för honom går det inte att förutsätta delen utan helheten, men om inte statens olika beståndsdelar (d v s individerna) är lyckliga, är inte heller staten lycklig. Staten är inte som ett jämnt tal som kan bestå av udda tal och ändå bli jämnt: "Lyckan hör inte till samma kategori som jämna tal. Ett tal kan nämligen varajämnt i sin helhet utan att någon av dess delar är det, men med en lycklig stat kan det inte förhålla sig på det viset."3 Detta framhåller han i sin kritik av Platons idealstat, som enligt Aristoteles omöjliggör ett lyckligt liv för sina innevånare. Det är inte utan att man kan hålla med honom. De tre statsskicken De äkta statsskicken är tre till antalet, nämligen kungadöme, aristokrati och medborgarstat. I kungadömet är det en enda man som styr, i aristokratin 'de bästa männen' (hoi aristot), dvs. de som är överlägsna i dygd framför alla andra, och i medborgarstaten, den ursprungliga formen av demokrati, är det den samlade kåren av medborgare, vilka skall bestå av medelklassen. Gemensamt för dessa tre statsskick är det väsentliga draget att härskaren eller den härskande klassen styr staten med allas bästa för ögonen; man fattar inga beslut som på kort sikt gynnar den egna gruppen på bekostnad av de andra utan strävar efter ett stabilt och bestående statsskick, som endast kan säkerställas om alla medborgares önskemål tillgodoses. Stabilt statsskick Bland dessa statsskick intar medborgarstaten en särställning. Den är den allra bästa styresformen, 'det egentliga statsskicket', som på grekiska har samma namn som just - statsskick. Medelklassens män är de som är bäst lämpade att styra, framhåller Aristoteles; dels är deras samlade dygd, klokhet och förmögenhet större än den ende härskarens eller den lilla elitens, dels garanterar deras styre ett SVENSK TIDSKRIFT 429 l . \ stabilare statsskick. Det är nämligen inte särskilt troligt att de fattiga sUr sig sarnman med de allra rikaste får att störta medelklassen. Egoistiskt syfte Men de äkta statsskicken kan småningom urarta och därigenom fårvandlas till sämre varianter. Kungadömets urartade form är tyranniet, aristokratins är oligarkin och medborgarstatens demokratin (som inte skall fårstås i ordets moderna betydelse). Vad ett tyranni är, behöver väl knappast förklaras; men kanske tarvar oligarkin och demokratin vissa kommentarer. Oligarki, 'favälde', innebär att det rika fatalet innehar regeringsmakten i krcift av sinförmögenhet - det sägs klart och tydligt ifrån, att oligarki råder även i de fall då den rika styrande gruppen är i majoritet bland medborgarna. Det är alltså inte längre de samlade dygderna som avgör vem som skall regera (som i aristokratierna), utan endast förmögenhet. I demokratierna, 'folkväldena', styr folket i kraft av sin numerära överlägsenhet. Dessa urartade former har det gemensamt att man inte längre regerar med statens bästa får ögonen utan uteslutande i egoistiskt syfte. Gå ifollan Demokratier och oligarkier är de vanligaste statsskicken, eftersom de styrande ofta går i fållan att sätta den egna gruppens intressen framfår alla medborgares. Dock kan de ändå fungera acceptabelt, om de modereras så att man tar hänsyn till dem som är utestängda från makten. Men om statskicken försämras ytterligare, uppstår enligt Aristoteles de allra värsta formerna. I dessa extremt urartade statsskick kan beslutsfattama med påbud eller folkförsamlingsbeslut sätta de nedskrivna lagarna ur spel. I oligarkins yttersta avart, den s.k. dynastin, är det ett litet fatal mycket rika släkter som innehar den högsta makten. I den extrema demokratin utses alla ämbetsmän utan någon som helst hänsyn till deras duglighet, de rika fårtrycks och folket kan nyckfullt bötfålla vem som helst får att komrna åt hans förmögenhet. Eftersom tyranniet i sig självt är så måttlöst, har dess extrema variant ingen egen beteckning. Medborgarna styrande De olika styrelseskicken karakteriseras av hur de styrande fårhåller sig till medborgarna. Ett despotiskt styre innebär att härskaren styr över innevånarna som en slavägare, en despotes, över sina slavar. Hans makt är oinskränkt och hans dekret gäller fårmer än lagarna. Här finns inga medborgare, endast härskaren och hans undersåtar. Detta styresskick står i motsatsställning till det politiska styret, där medborgama är styrande och underlydande i tur och ordning och utser ämbetsmän inom sina egna led. Men eftersom endast de kan kallas medborgare, som är delaktiga i statens affärer och har rätt att både utse och själva väljas till ämbetsmän, är det olika personer som är medborgare i olika statsskick. I oligarkiema krävs det att man har en viss fårmö- 430 SVEN SK TIDSKRI FT genhet, i demokratierna endast att man är fodd fri. (I båda fallen gäller naturligtvis, att endast infodda män som uppnått vuxen ålder kan komma ifråga). Extremt urartat Det är intressant att notera, att for Aristoteles är det inte mängden regerande, utan hur de regerar, som avgör om styret är politiskt eller inte; ett despotiskt styre kan lika väl utövas av en grupp som av en enda härskare. Om det regerande skiktet (de formögna, de egendomslösa eller de som anser sig överlägsna i duglighet) styr oinskränkt och uteslutande med den egna gruppens bästa for ögonen, om man fortrycker dem som är utestängda från makten och styret är laglöst, då är statsskicket extremt urartat. Enligt Aristoteles' synsätt är alltså de extrema variantema av demokrati och oligarki likställda med tyranniet. Klarsynt järnförs foreteelser i de tre avarterna. Folkforsamlingens dekret är likställda med härskarens påbud, när de fattas tyranniskt och lagstridigt, sä- ger han, och vad smickraren är för envåldshärskaren är demagogen for folket. Inskränkt rätt Som tidigare nämnts, kan inte 'demokrati' tolkas i ordets moderna betydelse. Inte därför att medborgarrätten var inskränkt till ett litet antal innevånare, nämligen friborna, infödda män, medan slavar, kvinnor och invandrare var utestängda (inte heller dagens demokratier ger medborgarrätt åt alla). Det är snarare i andra avseenden som den athenska varianten skiljer sig från dagens. Först och främst i den grundläggande strukturen; 'folkvälde' innebar att 'folket' som politisk gruppering besatte alla viktiga poster och stod i motsatsställning till övriga samhällsklasser. Men även i enskildheter avslöjar sig olikheterna. Vissa drag som ansågs utmärkande för demokratier skulle vi inte definiera på detta sätt idag, t. ex. att ämbetsmännen utsågs genom lottdragning (val ansågs vara en oligarkisk fö- reteelse!), att alla viktiga beslut skulle tas av den samlade kåren av medborgare (även begreppet 'indirekt demokrati' skulle ha uppfattats som oligarkiskt) samt att staten skulle bekriga grannstater for att forse de egna medborgarna med jordlotter. Småskurna och räddhågade Aristoteles kritiserar skarpt såväl den samtida athenska demokratin, en extremt urartad variant enligt hans uppfattning, som de rikas flvälde i bland annat Sparta. Tyranniet håller han dock för det allra värsta, eftersom det degraderar underså- tarna och gör dem småskurna och räddhågade. Ändå föreslår han åtgärder som syftar till att bevara dessa tre urartade statsskick. Demokratierna bör modifieras med oligarkiska inslag och oligarkierna med demokratiska. Så t. ex. kan man utse vissa ämbetsmän med lott och andra med val, så att båda grupperna i samhället flr representanter i statens styre. Vidare skall oligarkerna se till att förnöja massorna med festivaler och storslagna monument, SVENSK TIDSKRIFT 431 helst på egen bekostnad så att de fattiga inser att de styrande tar betala ett högt pris får sin makt. I demokratierna skall man efter förmåga bespara de rika onö- diga skatter och undvika att fårödmjuka dem i största allmänhet. Tyrannen, å sin sida, skall spela rollen av en kung; han skall framstå som en förvaltare i stället för tjuv, han skall utdela belöningar själv men låta underhuggare genomdriva impopulära beslut, och om han vill hänge sig åt utsvävningar bör detta ske i avskildhet. Det enda det härskande skiktet inte skall släppa ifrån sig är den reella makten; i alla andra avseenden lönar det sig i längden att visa sig villig till eftergifter. Det är alltid de måttfulla urartningarna som äger bestånd, framhålls det, medan de extrema varianterna gör delar av befolkningen till sina fiender och därfår utsätts får uppror och omvälvningar. Utslag av cynism Att Aristoteles är en hård kritiker av dessa urartningar men ändå ger råd om hur de skall bevaras, har setts som ett utslag av cynism. Emellertid skulle man snarare kunna betrakta det som ett tecken på hans sunda förnuft. Vad man än kan tycka om dessa statsskick, så går det inte att komma ifrån att de finns, anser han. Eftersom det är så svårt att i praktiken genomfåra något av de äkta statsskicken, måste man göra det bästa av situationen. Han accepterar att människan är ett bräckligt käril, i praktiken ur stånd att skapa och bevara något av de ideala statsskicken. Solons modell Politiken utövade ett mycket begränsat inflytande i antiken. Visserligen tycktes dess tankar ha påverkat Athens politik direkt efter Aristoteles' död. År 321 antogs en lag, som stadgade att det krävdes en förmögenhet på 2000 drachrner for att uppnå medborgarrätt (vilket ledde till att medborgarantalet minskade från 30.000 till9.000). Man tycks alltså ha eftersträvat en återgång till 'den fäderneärvda demokratin', ett slags medborgarstat av Solons modell. Men i stort sett lämnade inte Politiken några djupare spår. stadsstatens storhetstid var över, och de små oberoende grekiska statema ersattes under det följande århundradet av kungadömen av hellenistisk modell, där det inte fanns plats får en ideologi som underkände envåldshärskaren. Svåiförståeligt innehåll Det skulle naturligtvis inte heller vara möjligt att utse Aristoteles till någon sorts rättesnöre idag. När han får mer än två tusen år sedan nedtecknade sina tankar och erfarenheter om politiken, var det den samtida politiken han åsyftade. Hans precepter riktar sig till medborgama i den stadsstat av grekisk typ som då var forhärskande, och han utgår hela tiden från sin egen tids värderingar. Man kan alltid hitta fel i de fårutsättningar han ställer upp, liksom även i de slutledningar han drar ur dessa givna förutsättningar. Därfår är det egentligen inte ägnat att fOrvåna, att Politikens innehåll i stora stycken är svårförståeligt for den moderna läsaren 432 S VENSK T! DSKR IFT - eller helt oacceptabelt, som när det gäller hans ideer om kvinnors och utlänningars underlägsenhet. Inspirationskälla Det anmärkningsvärda är i stället, att så mycket äger relevans för den moderna debatten. Politikens värde är långt större än bara det som ett historiskt dokument kan erbjuda. På många sätt är den en inspirationskälla till dagens västerländska demokratier, och vi kan knappast tänka oss de senaste tvåhundra årens utveckling utan den inspiration som Aristoteles' tankar har inneburit, direkt och förmedlade av senare tänkare. Aristoteles var den förste att verkligen a oss att inse vilka vi är; människan är en sarnhällsvarelse, säger han, ägnad att leva i flock, och endast med hjälp av lagar och regleringar kan hon leva ett gott liv. Såvitt vi vet var han den förste att peka på vägarna att uppnå detta mål. Nyktert och sansat drar han en lans för förnuft och besinning, i individens levnadssätt såväl som i statens styre. I sitt pläderande för ett sunt och välbalanserat samhälle tar Aristoteles hänsyn till den mänskliga naturen och söker de bästa medlen att tillgodose människors längtan efter lycka - om än på grundval av de förutsättningar han kände till. Utan överdrift kan vi utse honom till det praktiska förnuftets försvarare i antik idedebatt. 1 VIII.4.1339a1( (s. 515). Sidnumren hänvisar till Aristoteles, Politiken. Politika. Översättning med kommentar av Karin Blomqvist, Partilie 1993. 2 III.6.1278b10 f[ (s. 157). 3 II.5.1264b19 f[ (s. 75). SVENSK T IDS KRI FT 433