AR LJUSET ITUNNELN ETT o MOTANDE TAG? H östen 1990 skrev Carl Bildt och Bengt W esterberg en gemensam debattartikel i Dagens Nyheter som väckte berättigad uppståndelse såväl utanför som inom de båda partierna. Öppna attacker från Bengt Westerberg på moderaterna - "ett hot mot väWirden"- ett år tidigare hade plötsligt ersatts av gemensamma politiskauppfattningari ekonomiska och sociala frågor mellan folkpartiet liberalerna och moderata samlingspartiet. Artikeln bildade sedan grunden för arbetet med det gemensamma "valprogrammet" Ny start för Sverige som Bildt och W esterberg presenterade ett halvår senare. Det är ingen överdrift att säga att Ny start för Sverige hälsades med tillfredsställelse påborgerligthåll. Äntligen fanns något som kunde liknas vid en agenda för en borgerlig regering. I den mån det förekom kritik gick den i huvudsak ut på att ifrågasätta en eventuell borgerlig regerings förmåga att verkligen genomföra programmet. I synnerhet om en sådan regering inkluderade centerpartiet. Att läsa om Ny start för Sverige nu när två tredjedelar av mandatperioden har gått är intressant. Utgångsläget må- lades i dystra och realistiska fårger även om formuleringarna var försiktiga. Man spådde en fortsatt snabb ökning av arbetslösheten och konstaterade att erfarenheterna från andra länder som gått från hög tilllåg inflation visade att omställningen "inte är smärtfri" ... Målen för programmet var ambitiösa, åtgärderna många och löftena om snabba resultat obefintliga. Mendetmest anmärkningsvärda så här i efterhand är att påfallande många av de konkreta SVENSK TIDSKRIFT 221 åtgärderna faktiskt genomforts eller är på väg att genomfåras. Regeringens problem är därfor inte att man inte lyckats göra vad man foresatte sig. Utan att det man foresatte sig visade sig inte vara tillräckligt. Det skenbart radikala program som två partier - mot alla politiska odds - kunde ena sig om, och som sedan- mot alla politiska odds - genomforde, var långt ifrån vad som egentligen skulle krävts for att rätta till de grundläggande strukturella problem Ny start for Sverige pekade ut. Inte ens genom att ta på sig en tvångströja i form av den fasta kronkursen formådde ~e politiska institutionerna prestera det som var och är nödvändigt. Och omvärldens berättigade misstro mot den politiska formågan gjorde det "otänkbara" oundvikligt: en fritt fallande krona som nu gett den gamla spattiga hästkraken Sverige en duktig arsenikinjektion. Med en statsskuld på merän en biljon kronor, ett statligt budgetunderskott på kanske en kvarts biljon och med över tio procents öppen arbetslöshet (och var femte svensk utan ett riktigt jobb) kan situationens allvarinte överdrivas. Ingen konjunkturuppgång i världen kommer att kunna rädda oss om vi sitter passiva. Därfor vore det allvarligt om vi i den stundande valrörelsen far höra en bildtsk version av de larssonska "vändpunkterna" t ex i form av ett tilltagande "ljuspunktsflimmer". Visst är det begripligt att politiska partier i regeringsställning griper efter varje halmstrå for att forsöka ge sken av att deras politik varit framgångsrik. Men att framställa nominella exportökningar till foljd av kronans depreciering som en framgång for regeringens politik är över gränsen for det anständiga. Fler forsök i samma anda riskerar dessutom att underminera möjligheterna att fa envaraktigforståelse får strukturella forändringar som sträcker sig över flera mandatperioder. Der riktigt allvarliga i dagens situation äratt den svenska industristrukturen forkalkats under ett antal decennier. Medan det for bara 20 år sedan fanns tusentals och åter tusentals små tillverkningsforetag i Sverige, kan dessa i dag räknas i blott hundratal. Nyforetagandet i industrin är nere i en(!) procent mot fyra-fem på 1950- och 60-talen. Därmed har den viktigaste basen for framtida tillväxtkraft i det närmaste raderats ut samtidigt som anspråken på denna bas successivt har växt. Svensk ekonomi står och faller i princip nu med 20-30 stora och alltmer internationaliserade industrikoncerner. De utgör ryggraden i ekonomin och ger hundratusentals människorjobb i Sverige och i andra länder. Men de skapar också en sårbarhet i den svenska ekonomin som i 222 SvENsK TIDsKRIFT längden är ohållbar. Om tillräckligt många av dessa koncerner bestämmer sig for att Sveriges attraktionskraft långsiktigt inte är tillräcklig, att villkoren for investeringar och produktion är bättre och mer beständiga någon annanstans, då kommer Sveriges saga som industri- ochvälfärdsnation att vara all. Och dagens kris konuner att framstå som en rosenröd idyll att drömma sig tillbaka till. Det är lätt att bli djupt pessimistisk inför framtiden mot den här bakgrunden. Få har ännu forstått vidden av internationaliseringens utmaningar. Samtidigt är det bråttom. Den svenska ansiktslyftningen måste ske omgående for att vi ska ha en chans i den internationellaskönhetstävlingen om investeringar och jobb. Kommer det politiska systemet att mäkta med forändringar av den arten? Val tenderar ju tyvärr att minska det politiska risktagandet. Bötje Hörnlund har redan skickat signaler om att omfattande forändringar i arbetsrätten kanske inte är så nödvändiga. Trots att denna bisarra lagstiftning just nu håller på att ställa en hel ungdomsgeneration utanfor arbetsmarknaden. Pensionsfrågan har effektivt begravts det svenska utredningsväsendet och kommer i valje fall inte att grävas upp fore valet trots att den insiktsfulle vet att detta är en tickande bomb som måste desarmeras så fort det bara går. Exemplen kan göras fler och lugnar inte pessimisten. Snart kommer vi dessutom att ra följa den traditionella valbataljen mellan regering och opposition där alla detaljer om motståndarens inkompetens kommer att framhållas; forutsägbart intill minsta flygblad. Men regeringspartierna och moderatema i synnerhet gör klokt i att mellan de oundvikliga attackerna på socialdemokratin besinna att det trots allt inte är oppositionen som utgör det riktiga hotet mot regeringens politik. Snarare är det den bistra ekonomiska verkligheten och - inte minst - tiden, som på allvar kan s~älpa regeringens och landets framtid om inte politiken rar ett radikalare innehåll under nästa mandatperiod. SVENSK TIDSKRIFT 223