DEBATT GÖSTA BOHMAN: REPLIK PÅ UDDHAMMAR E mil Uddhammar gör både i sin avhandling och i sin artikel i förra numret av SvenskTidskriftgällande att det "inte funnits något ideellt och konsekventborgerligtmotståndmotden statliga expansionen... Deborgerligahar tvärtom ofta medverkat aktivt i utvecklingen." Dessa och andra liknande slutsatser rörande förhållandet mellan berättigade motiv som lett till att ideologin åsidosatts i konkreta fall. Framtvingade avsteg Alla torde vara eniga om att de politiska partierna i en demokrati måste bygga sin långsiktiga verksamhet på en av dess väljare klart uppfattad ideologi, som ger vägledning för kommande beslut. Så långt föreligger uppenbart full enighet. "Partierna och den stora staten" drar Men Uddhammar tycks - av sin han främst av sina empiriska analyser av hur partierna voterat enligt riksdagsutskottens förslag inom 61 politiska beslutsområden. "Jag har"- säger han- "velat undvika politikernas ideologiska söndagsförkunnelser i programtexter eller på ledarsidor.... och i stället försökt flnga den politiska vardagens ideologi och den politiska vardagens beslut". I sitt underkännande av borgerlighetens ideologiska trovärdighet - som enligt Uddhammar skulle ha gjort de borgerliga medansvariga för den statliga expansionen - har han visserligen skilt påideologiska och andra politiskabeslut, men han harinte sökt redovisa de sakligt avhandling att döma - inte vilja medge att avvikelser från den vägledande ideologin måste kunna ske, när den politiska vardagen eller icke förutsebara samhällsekonomiska eller politiska hinder mer eller mindre framtvingar detta. Det ärfrämst i det hänseendet som det finns anledning att kritisera Uddhammars slutsatser. Det säger sig självt att nittonhundratalets omvälvande industriella och ekonomiska utveckling fortlöpande påverkatmedborgamas och politikernas syn pä rollfördelningen mellan stat och medborgare. I allaEuropas demokratiska länder, där framväxande fack- och folk- 440 SVENSK TtOSKRIFT rörelser samt krävande väljare begärt samhällets insatser for att forbättra sin ekonomiska standard, har de politiska partierna både i regerings- och oppositionsställning tvingats anpassa sin politik härtill. Det blev ofta -ja alltfor ofta - naturligare att ge och fordela stöd och bidrag än att bromsa och hålla igen. Det "geben ist seliger als nehmen-klimat" som växte fram har satt sina spår inom alla partier. Vatje analys av de politiska ideologierna under en period av nära 100 år måste utgå härifrån. Låt mig blott erinra om Per Albin Hansons ord på 1930-talet, att alla svenska partier i stort settvelat göra detbästafor medborgarna; bara vägen till målet skilde dem åt. Förhastade slutsatser Steg for steg byggdes den svenska "välfärdsstaten" upp. Samtidigt bröts gamla klassmotsättningar ned. I Europa och i Sverige. Det allmänna klimatet blev inriktat på att med de resurser som industrialiseringen och det snabbt växande näringslivet ställde till forfogande forbättra medborgamas levnadsvillkor. Därav påverkades både regerings- och oppositionspartier. Men härifrån och till att dra slutsatser om att det inte förekommit någon egentlig opposition på ideologisk grund rörande synenpå den enskildaindividens ansvaroch frihet ochpåstatens uppgifter i en demokrati värd namnet - är steget långt, liksom också till att dra generella, delvis tidlösa slutsatser om ideologiernas bristande hållfasthet. Inte sällan kunde forvisso ett eller annat oppositionsparti därvidligga något steg "före" den sittande regeringen. Demokratinsväljarevartacksammamål. Men ofta fanns ansvarsmedvetna politiker som insåg att allt hade ett pris. Att medborgama och därmed demokratin kunde korrumperas. Att välfärdsstatens räkning kunde befaras leda till mindre frihet, sämre välfård och till sist - urholkad demokrati. Jag vågar - trots Uddhammars teser - hävda att högern insågdettalångt tidigare än andra partier och också mer konsekvent än andra sökt ge uttryck härfor i sin politik. Smalt underlag Att efterkrigsårens ökning av den offentliga sektorn på bekostnad av medborgamas frihet inte var unik for Sverige är ovedersägligt. Men att motståndet från svenskt borgerligt håll, främst från högern - ett begrepp som jag genomgående kommer att använda -varit närmast illusoriskt, villjag på det bestämdaste dementera. Uddhammars avhandlingger inte tillräckligt underlag for ett sådant påstående. I själva verket torde det inte vara möjligt att dra de generella slutsatser som Uddhammar gjort på grundval av en granskning av SVEN SK TI DS KR IFT 441 enbart reservationer och yrkanden i riksdagens utskott. Vad som ivarje fall krävs ärkunskaper och erfarenheter inte bara av utskottsarbetet i Sveriges riksdag utan ocks:l medvetande omdetpolitiskalivetsvillkor och begränsningar samt - inte minst - om det skeende som brukar föregå en frågas behandling i riksdagen. Det är sannoliktatt redan riksdagsledamöternas motioner - främst de s.k. partimotionerna - skulle ha utgjort ett säkrare underlag för slutsatser, eftersom det är främst däri som den ideologiska bakgrunden brukar tecknas för argumenteringeni sakfrågorinförde efterföljande debatterna i riksdagen och ute på fåltet. De borgerliga utskottsledamöternas reservationer är och har inte sällan varit påverkade av en strävan att åstadkomma störstamöjliga enighetblandoppositionspartierna samt - understundom - även med regeringspartietsledamöter. Genom kompromisservinns inte allt, men ofta så mycket att borgerlig enighet uppnås eller att utformningen av utskottsmajoritetens motivering påverkas. Samarbetsskrivningar Utskottsreservanternas vota är i regel mer kortfattade än majoritetens. De tillkomrrier i allmänhet efter det att utskottsmajoriteten utformat sitt votum och är i regel beroende av detta.Det må erinras om attsocialdemokraternaunder efterkrigsåren bara en enda period förfogat över majoritet och därför varit tvingade att flnga upp ett eller annat borgerligt parti för att undgå beroende av kommunisterna. Även detta har påverkat den s.k. "skrivningen" i utskotten. Jag har verkat i många utskott, bland annat som ordförande i "det mäktiga statsutskottet". Där förekom nära nog som regel försök till jämkningar över partigränserna för att nå en ur helhetens synvinkel godtagbar lösning. Detta förutsatte att alla medverkande tonade ned sina ursprungliga motionsvis framförda yrkanden och ibland även den ideologiska bas som de vilade på. Men härom framgick i regelinte mycket i utskottets protokoll. När Uddhammar gång på gång gör gällande, att "den politiska vardagens ideologi" är viktigare för förståelsen av det politiska skeendet än annan politisk aktivitet, torde han till begreppet "söndagsförkunnelser" ha hänfört de allmänna, ofta ideologiska debatterna och duellerna i Riksdagens båda kamrar och ute på fåltet. Trots att de - återutsända i radio och TV samt kommenterade i dags- och fackpressen - i allra högsta grad måste ha bidragit till att forma väljamasbildinte minstav de ideologiska skillnaderna mellan partierna. Särskilt betydelsefullt var detta efter Wigforsepoken och det socialdemokratiska 442 SVENSK TIDSKRIFT efterkrigsprogranunetunder 1940-talets länge sagt nej till välfärdsstaten "pekas andra hälft, under den socialdemo- nu finger for att högern i allt for hög kratiska "aktiva näringspolitikens" hektiska 1960- och 1970-tal samt i anledning av den rapport i vilken socialdemokraterna fore 1976 års val forordade en politik, som "främjade en planmässig hushållning" inom inte bara industrin och näringslivet utan också hela tjänstesektorn. Redovisa motiv Att kompromisser i konkreta fall är ägnade att tunna ut de medverkande partiernas ideologiska profil är närmast självklart. Visst kan göras gällande, att det är uttryck for politisk "hållningslöshet", närpartierochpolitikeranpassar sig till ekonomiska realiteter och forändrade partipolitiska betingelser. I sådana lägen är det desto mer angeläget att de avgörande motiven öppet och ärligt redovisas eller att berörda partier drar de politiska konsekvenserna och lämnar det samarbete - i regering eller opposition- som skulle ha framtvingat ett betydelsefullt ideologiskt avsteg. Sådana allmänna synpunkter på den "politiska vardagen" har i stort sett kommit bort i Uddhammars analyser. Detta har också påverkat de kommentarersom hans avhandling lett till: "Den hargjort det möjligt att koppla ett riktigt skamgrepp på borgerligheten och synnerhet på moderaterna"... Efter att grad sprungit socialstaten till mötes.".... "Det är synd om högern, men kritiken är rättvis. Partiet bar skuld...." (StigBjörn Ljunggren, SvD 93.06.13) Exempel på ideologisk principfasthet -som Uddhammar, såvittjag kan finna, forbigått eller nedtonat- utgör högerns och näringslivets fasta, just ideologiskt betingade envisa motstånd mot de socialistiska löntagarfonderna, ett motstånd som bidrog till den samling av hela borgerligheten som sent omsider kom till stånd. Ett annat belysande exempel utgör den överraskande borgerliga enigheten kring 1972 års krisåtgärder, som for forsta gången på mer än ett decennium enade de tre partierna i en tung samhällsekonomisk fråga. Jag på- minner också om högerns motstånd mot de två forödande Hagauppgörelserna om höjda skatter och avgifter samt om högerns val att den s.k. underbara natten lämna regeringen, vilket troligen bidrog till att ge högern majoritet inom det borgerliga blocket i 1982 års val. Björn Elmbrant gör i sin omstridda bok "Så fOll den SvenskaModellen" gällande, att högerns handlande var "som vanligt mer betingat av en långsiktig strategi, där partiets framtid var det centrala" än av en oviss möjlighet att uppnå sänkta marginalskatter. I alla dessa fåll har det varit fråga om ideologiskt betingade SVENSK TIOSKRIFT 443 :itgärder, som Uddhammar forbigitt inte längre lite p:i Högern, vilka skalljag genom sin begränsning av själva analys- d:i lita p:i?" underlaget. Till bilden av 1960-talet hör också att Låg ideologisk profil In:igotsammanhangpåstårUddhammar, att det "länge var exotiskt och frivolt att söka hejdautvecklingen medhänvisning till äganderätten eller den personliga friheten", n:igot som "en borgerlig politiker inte gärna gjorde". I själva verket framstod det redan under mina forsta riksdags:irsom naturligt ochlogiskt för partiets l;lngsiktiga politik att söka p:iverka utvecklingen just genom de hänvisningar som Uddhammar säger sig sakna. När Jarl Hjalmarson avgitt som partiledare följde emellertid tyvärr en period av en ideologiskt l:igt liggande borgerlig opposition. Jag medger detta. En av orsakerna-ja den viktigaste- var denstarkaopinionsomefterATP-striden växt fram for "borgerlig samling". Högern mer eller mindre tvingades - med tv:i partiledarbyten som följd - att anpassa sin politik till de b:ida andra borgerliga partierna, medan dessa i sin tur strävade efter att "ligga nära" socialdemokraterna. Detta p:iverkade även socialdemokraternas möjligheter att driva enansvarsmedveten ekonomisk politik och att dämpa LO:s maktsträ- vanden. Gunnar Strängs uttalande är i detta sammanhang belysande: "Kan jag parterna p:i arbetsmarknaden genom ITP-systemet snabbt hade anpassat sig till det med en enda rösts majoritet genomförda ATP-systemet. Högerns krav p:i ATP:s omedelbara upphävande var ideologiskt berättigat men s:igs av väljarna som politiskt obegivat och påverkade negativt även m:inga tidigare ATP-motståndares fortroende för partiet. Inte blev det bättre, när partiet bara n:igra :ir därefter begärde en i sak logisk-mentaktiskt ologisk-utbyggnad av ATP-systemet. Ideologiskt omtänkande Uddhammarbekräftarlikväl att samtliga partier under 70-80-talen i ökad utsträckning anfört liberala argument vid de beslut han studerat. Jag v:igar påst:i, attdenliberalavåg- inte nyliberala - som torde ligga till grund for hans slutsats i allt väsentligt hade sina rötter i den ideologiska "frihetskampanj" som just högern då bedrevb:ide i och utanfor riksdagen. Den fann näring inte minst i den eroderingavden "svenskamodellens politik" som socialdemokraterna genomfort i början av 1970-talet i samband med en våldsamma expansion av "välfårdsstaten". Högerbegrepp som den "nya otryggheten" och "den nya 444 SVENSK TIDSKRIFT individualismen" påverkade alldeles obestridligthela den politiska arrnosfåren och medverkade till ett ideologiskt orotänkande även inom socialdemokratin, därfrämst denyngre generationen plötsligt kunde driva frågor om effektivare marknadsekonomi, större enskilt ansvar och ökad avreglering av både näringsliv och samhälle. Förlorad helhetsbild Att de allmänna politiska ideologiska debatterna både i riksdagen och främst utanfor denna - i regel livligt och ingalunda ringaktande kommenterade i massmedia- kan hänforas till "söndagsforkunnelsernas" kategori, finner jag därfor självklart. De torde ha haft långt störrebetydelse for det politiskaskeendet och som markering av de ideologiska motsättningarna i samhället än skilda utskottsreservationer. "Söndagsforkunnelsernas" budskap visade sigmed andra ord bära frukt i "vardagspolitiken". Sammanfattningsvis: Uddhammars ambitiösa avhandling är intressant och tankeväckande. De brister jag här har påtalat, hänforsigtill hans underlåtenhet att studera den politiska ideologins anknytning till och beroende av den politiska verklighetens möjligheter. I sinkritik harhaninte beaktatde debatter, de forhandlingar och den politiska och ekonomiskautvecklingsomföregått och påverkat de slutliga ställningstagandena i riksdagen och dess utskott. Det har i stort sett blivit bara den ideologiska kompassriktningen som behandlats och kritiserats utan hänsynstagande till de realiteter som framtvingat i vart fall kortsiktiga inte sällan skenbara kursforändringar. Den "sanna" bakomliggande ideologiska helhetsbilden har därmed inte kommit till uttryck. SvEN sK T ms KR IFT 445