CHRISTIAN BRAW: statskyrkan och staten Vad innebär egentligen sambandet kyrka-stat? Och hurdan är den stat som kyrkan bör eller inte bör ha ett sÃ¥dant samband med? Christian Braw harjämfört den svenska grundlagen med kringliggande länders grundlagar och prövat läroplanen för grundskolan mot de tre huvudtankar som varit bestämmande för all radikal ideologi i Europas tjugonde Ã¥rhundrade - monism, evolutionism och utopism. Teol dr Christian Braw är kyrkoherde i Moheda. V arje kyrka, som existerar i en stat, har nÃ¥gon form av samband med denna. statens lagstiftning reglerar bl a kyrkans möjligheter att äga, att avlöna, att sluta rättsligt giltiga överenskommelser. Men när frÃ¥gan om kyrkans samband med staten ställs i ett svenskt sammanhang, har man de aktuella svenska förhÃ¥llandena för ögonen. De innebär att folkkyrkan är en offentligt-rättsligt reglerad statskyrka. De statliga myndigheterna är kyrkans högsta organ, och den beslutsrätt som kyrkliga styrelser kan ha, är endast en delegation, som när som helst kan upphävas genom ett enkelt riksdagsbeslut. Staten tar inte bara upp kyrkoskatten, den tillsätter ocksÃ¥ de högre kyrkliga tjänsterna - ett utmärkt sätt att styra verksamheten - den fattar beslut om hur mÃ¥nga präster som skall finnas och fäller dom över den präst som anklagas för ~änsteÂ- förseelse. I den mÃ¥n det uppstÃ¥r meningsskiljaktigheter mellan kyrkliga och statliga myndigheter angÃ¥ende tolkningen av regelsystemet, skall staten alltid ha tolkningsföreträde. Detta är det samband, som det handlar om, när man i svenska sammanhang talar om ett bevarat samband mellan stat och kyrka. När man reflekterar över, om detta är önskvärda förhÃ¥llanden, kanske det kan vara riktigt att först ställa frÃ¥gan om hurdan den stat är, som kyrkan bör eller inte bör ha ett sÃ¥dant samband med. UtgÃ¥ngspunkten för att förstÃ¥ en modem stat är dess grundlag. Den nya svenska grundlagen börjar med de ödesmättade orden: "All offentlig makt utgÃ¥r frÃ¥n folket." Detta innebär, omsatt i praktiskpolitisk verklighet, att riksdagsmajoriteten alltid har rätt. Det finns, som Leif 310 Carlsson pÃ¥pekat, i den svenska grundlagen inga som helst gränser för majoritetens befogenheter och möjligheter. Det finns ingen Gud, ingen rätt och sanning, ingen moral, inga mänskliga rättigheter som pÃ¥ nÃ¥got sätt är överordnade riksdagsmajoriteten. Det finns inget annat ansvar än det gentemot majoriteten. Detta visar sig bl a i det faktum, att vi i Sverige inte har nÃ¥gon författningsdomstoL Majoritet - det är för den svenska grundlagen det absolut högsta. SÃ¥dan är den svenska stat, med vilken kyrkan har ovan nämnda samband. Jämför med kringliggande länder För att fÃ¥ perspektiv pÃ¥ den svenska situationen skall vi göra en jämförelse med kringliggande länders grundlagar. I den norska grundloven av 17 maj 1814 heter det i § 2: "Den evangelisklutherske Religion forbliver Statens offentlige Religion." Det innebär att staten som offentlig storhet ställer sig under den evangelisk-lutherska tron och därmed in under Guds auktoritet - vi stannar här vid lagens text och gÃ¥r i detta sammanhang inte in pÃ¥ de praktiskt-politiska konsekvenserna i dagens situation. Grundlagen lägger dessutom en förpliktelse när det gäller tron pÃ¥ medborgarna: "De Indvaanere, der bekjender sig til den (evangelisk-lutherska tron), ere pligtige til at opdrage deres barn i densamme." Enligt § 3 ligger den utövande makten hos Kongen, och om Kongen sägs det i § 4: "Kongen skal stedse bekjende sig til den evangelisk-lutherske Religion, haandhaeve och beskjytte denne." Konungen skall som statens ledare alltsÃ¥ i sin konungagärning aktivt och positivt engagera sig för och befrämja den evangelisklutherska tron. Men steget härifrÃ¥n är inte lÃ¥ngt till den situation, när Kongen ocksÃ¥ skulle kunna göra ansprÃ¥k pÃ¥ att vara den som avgör, vad som är evangeliskluthersk tro. Den danska grundlagen frÃ¥n 1953 har betydande likheter med den norska. I dess§ 4 stadgas att den evangelisk-lutherska kyrkan skall vara folkkyrkan. Den danska staten som sÃ¥dan är därmed direkt engagerad i den evangelisk-lutherska kyrkan. Vi kan med viss rätt tala om ett konfessionellt samhälle. I den finska grundlagen frÃ¥n 1919 mö- ter vi en konstruktion, som har en likhet med den svenska: "Statsmakten i Finland tillkommer folket, som företrädes av dess till riksdag samlade representation." Detta är vad man kallar för folksuveränitet, och det kan vara av intresse att lägga märke till i vilket tidsskede den finska grundlagen tillkom. FrÃ¥n samma tid härstammar t ex den estniska och den tyska republikens grundlagar, bÃ¥da präglade av folksuveräniteten, och vid samma tid skedde det parlamentariska genombrottet iSverige. Den finska statens Ã¥terhÃ¥llsamhet visar sig ocksÃ¥ i presidenteden, som saknar varje religiös anspelning. BÃ¥de den nuvarande svenska och den hittillsvarande finska grundlagen bygger alltsÃ¥ pÃ¥ folksuveräniteten, men för kyrkans del är konsekvenserna olika. Med viss förenkling kan man säga, att uniformitet är den enda mer bärande politiska tanke som det svenska samhället förmÃ¥tt hÃ¥lla fast vid i mer än ett sekel. Detta är en del av orsaken till varför den svenska folksuveräniteten innebär att kyrkan pÃ¥ ett ödesdigert sätt utlämnats till de politiska majoritetsbesluten. Det finländska samhället är däremot ett i högsta grad -- - spänningsfyllt samhälle, där man inte kan tillÃ¥ta sig konsekvensmaken utan i stället mÃ¥ste vara inkonsekvent för att kunna hÃ¥lla samman. Detta visar sig bl a i den ställning som den evangelisk-lutherska kyrkan fÃ¥r i grundlagen. Det är endast kyrkomötet som har initiativrätt i kyrkolagsfrÃ¥gor, och detta upphäver alldeles uppenbart folksuveräniteten, om man nämligen skall betrakta den evangelisklutherska kyrkan som statskyrka - och det kan det vara skäl att göra. Den tyska grundlagen frÃ¥n 1949 börjar med följande ord: "I medvetande om sitt ansvar inför Gud och människor ..." Det är alltsÃ¥ här frÃ¥ga om en helt annan rättsuppfattning än Weimarrepublikens folksuveränitet. Staten och lagstiftningen är i Förbundsrepubliken inte suveräna storheter, de stÃ¥r under ansvaret inför Gud och människor. Detta tar sig ocksÃ¥ uttryck i att grundlagens första paragraf behandlar människovärdet och de mänskliga rättigheterna som grundval för Jagstiftningen och rättssamhället överhuvud. I den svenska staten är de mänskliga rättigheterna ett bihang till och avhängiga av folksuveräniteten, i den tyska grundlagen utgör de däremot statslivets grund. Därför har ocksÃ¥ Tyskland, till skillnad frÃ¥n Sverige, en författningsdomstol. I den tyska staten stÃ¥r den parlamentariska staten under de mänskliga rättigheterna, i Sverige har däremot de mänskliga rättigheterna giltighet endast i den mÃ¥n de omfattas av riksdagsmajoriteten. Tyska medborgare kan alltsÃ¥ göra sin rätt gällande motriksdagsmajoriteten, en möjlighet som svenska medborgare saknar, eftersom Sveriges grundlag inte erkänner nÃ¥got högre än ett riksdagsbeslut. SÃ¥dan är den svenska staten. Om vi tänker nÃ¥got pÃ¥ hur utveckling- 311 en kan bli i det integrerade Europa, ligger det nära till hands att anta, att det inte är den konfessionella staten - som Norge och Danmark- som kommer att pÃ¥verka de andra i sin egen riktning. Men inte heller den svensk-finländska modellen har framtiden för sig, och det därför att den redan prövats med förödande resultat i det nya Europas dominerande makt: Tyskland. Den folksuveräna staten är sannolikt pÃ¥ väg ut. Däremot är det skäl att anta, att den nya tyska modellen, den naturrättsligt grundade staten, kommer att pÃ¥verka det statsrättsliga tänkandet och sÃ¥ smÃ¥ningom ocksÃ¥ politik och grundlagar även i Norden. Granskning av läroplanen Det finns emellertid ocksÃ¥ ett annat sätt att lära känna en stats självförstÃ¥else än genom dess grundlagar, och det är genom dess skolväsen. I sitt skolväsen uttrycker staten sina djupaste ambitioner. Därför skall vi nu, för att lära känna den svenska stat, med vilken kyrkan har ett sÃ¥ nära samband, gÃ¥ till dess viktigaste ideologiska dokument, nämligen läroplanen för grundskolan av Ã¥r 1980. Det är ett uttalat ideologiskt dokument, och för att komma dess idemässiga grundmönster in pÃ¥ livet skall vi pröva den mot de tre huvudtankar, som varit bestämmande för all radikal ideologi i Europas ~ugonde Ã¥rhundrade. De tre är: monism, evolutionism och utopism. Monismen innebär, att det bara finns en enda värld. Det finns ingenting annat, som har betydelse för oss. Evolutionism innebär att denna enda värld ständigt utvecklas framÃ¥t och uppÃ¥t. Det som nu är, är alltid bättre än det som var, och människans uppgift är att aktivt träda i evolutionens ~änst. Utopismär tron pÃ¥, 312 att utvecklingen syftar hän emot det goda, spänningsfria, rättfärdiga samhället pÃ¥ jorden. Läroplanen utgÃ¥r frÃ¥n en alldeles bestämd människosyn: "Människan är aktiv, skapande, kan och mÃ¥ste ta ansvar och söka kunskap för att i samverkan med andra förstÃ¥ och förbättra sina egna och sina medmänniskors livsvillkor." Det viktiga är här vad som inte sägs. Här finns inte ett spÃ¥r av, inte en aning om att människans liv skulle ha en syftning utöver denna värld. Monismen är total i läroplanens människosyn. Skolan skall fostra eleverna till "ett demokratiskt handlingssätt". Om vi förstÃ¥r detta mot bakgrund av grundlagen innebär det, att de flesta alltid har rätt. Demokrati mÃ¥ste alltsÃ¥ översättas med folksuveränitet. Sedan är det en annan sak att majoriteten bör visa hänsyn, när den utövar sin allmakt, men det ändrar inte pÃ¥ det förhÃ¥llande att de flesta alltid har rätt." Skolan skall aktivt och medvetet pÃ¥verka barn och ungdomar att omfatta vÃ¥r demokratis grundläggande värderingar och lÃ¥ta dessa komma till uttryck i praktisk, vardaglig handling", säger läroplanen, och vÃ¥r demokrati är ju otvivelaktigt folksuverän. Därför är dess första, grundläggande värdering, att de som är flest alltid har rätt. Skolan är alltsÃ¥ en plats för medveten, ideologisk träning, indoktrinering, om man sÃ¥ vill. Det är ingalunda frÃ¥ga om en skola som är värderingsneutral eller ens öppen för olika värderingar. NÃ¥got alternativ till "vÃ¥r demokrati", folksuveräniteten ges inte. Men är skolan ideologiskt bestämd, sÃ¥ är det därmed ocksÃ¥ sagt, att den svenska staten pÃ¥ intet sätt är ideologiskt neutral. Nu är det emellertid inte bara sÃ¥ enkelt, att folksuveräniteten härskar oinskränkt i läroplanen. I stället anges att grundvärderingarna skulle vara "demokratins principer om tolerans, samverkan och likaberättigande mellan människorna. Att väcka respekt för sanning och rätt, människans egenvärde, för människans okränkbarhet och rätten till personlig integritet". Här närmar vi oss den naturrättsliga syn, som är grunden för Tysklands författning, nämligen när det gäller värderingamas innehÃ¥ll. Men naturrätten förutsätter att dessa värderingar äger giltighet och är förpliktande för alla människor alldeles oavsett politiska majoritetsbeslut. SÃ¥ är det inte i den svenska skolan: "Verksamheten i skolan likaväl som i samhället i övrigt bygger pÃ¥ politiska beslut, som tillkommit i demokratisk (dvs folksuverän; förf:s anm.) ordning." Detta är helt i enlighet med regeringsformens inledning: "All offentlig makt utgÃ¥r frÃ¥n folket." I nästa andedrag hävdar emellertid läroplanen en direkt naturrättslig syn, som klart avviker frÃ¥n folksuveräniteten: "... skolan . .. skall klargöra att man aldrig med hjälp av samhällets Jagar fÃ¥r undertrycka grundläggande mänskliga fri- och rättigheter". Detta kan tolkas sÃ¥, att det i den svenska skolan och i den svenska staten finns en inre osäkerhet angÃ¥ende hur hÃ¥llbar folksuveräniteten är. Den stÃ¥r ju som princip i motsättning till bl a FN-stadgan och övrig internationell lagstiftning, som ihuvudsak bygger pÃ¥ en klar naturrättslig syn. I ett internationellt sammanhang ter sig den svenska grundlagens folksuveränitet som extrem, för att inte säga extremistisk. Detta är en del av bakgrunden till Lars Gustafssons pÃ¥pekande, att Sverige har en ofullständig demokrati. Förmodligen kan man se det som ett uttryck för folksuveräniteten, att Järoplanen för grundskolan, när den skall tala om "de etiska normerna", "vÃ¥ra gemensamma, grundläggande värderingar", beskriver dem som "en gemensam, demokratisk livshÃ¥llning". När det sägs att skolans etiska grund skall vara "respekten för människans egenvärde och aktningen för andra", närmar vi oss Ã¥ter - som det syns - ett naturrättsligt synsätt. Men, det mÃ¥ste vi minnas, allt har en folksuverän giltighet, dvs det gäller sÃ¥ länge de flesta tycker sÃ¥. Läroplanens författare är medvetna om att människor i Sverige har olika värderingar och de framhÃ¥ller t o m att skolan skall vara öppen för dessa. Denna öppenhet tänks sannolikt vara grunden till att alla "föräldrar skall med samma förtroende kunna skicka sina barn till skolan, förvissade om att dessa inte blir pÃ¥verkade frÃ¥n skolans sida till förmÃ¥n för den ena eller den andra av inbördes kämpande Ã¥skÃ¥dningar och uppfattningar". Samtidigt som detta är noterat, skall vi emellertid vara medvetna om den principiella monism, som präglar hela läroplanen och om dess strävan att pÃ¥verka eleverna till ett folksuveränt tänkande och handlingssätt. Skolans öppenhet innebär ingalunda, att den är beredd att diskutera eller ifrÃ¥- gasätta sin egen värderingsgrund: "Skolan skall hävda vÃ¥r demokratis väsentliga värden och klart ta avstÃ¥nd frÃ¥n allt som strider mot dessa. Skolan fÃ¥r alltsÃ¥ inte ställa sig neutral eller passiv ifrÃ¥ga om det demokratiska samhällets grundläggande värderingar. Skolan mÃ¥ste i stället medvetet verka för dessa värderingar och fostra eleverna till att respektera dem." Därmed är det avgörande ordet sagt om den svenska skolans och därmed om den svenska statens innersta ambitioner, dess ideologi. Ordvalet är värt att lägga märke till: "det 313 demokratiska samhällets grundläggande värderingar". Visserligen kan värderingamas innehÃ¥ll närma sig naturrättens, men just betoningen av det demokratiska samhället anger, att det hela är insatt i folksuveränitetens sammanhang. Till sist är det alltid sÃ¥, att de som är flest har rätt. Samma signal ger ordet "värdering", som har en betydligt mindre tyngd än värde, rätt och rättigheter. Det ligger i själva ordet värdering, att det är nÃ¥got föränderligt. Detta blir särskilt tydligt, om man jämför med den tyska grundlagens första och andra paragraf: "Die Wiirde des Menschen ist unantastbar. Sie zu achten und zu schiitzen ist Verpflichtung aller staatlicher Gewalt. Das Deutsche Volk bekennt sich darum zu unverletzlichen und unveräusserlichen Menschenrechte als Grundlage jeder menschlicher Gemeinschaft, des Friedens och der Gerechtigkeit der Welt." MÃ¥nga tecken tyder pÃ¥ att det svenska samhället drivs av en utopisk vision. Det är det klasslösa samhället, som allt syftar fram emot, det totalt konfliktfria och frÃ¥n alla spänningar mellan klasser, grupper och kön befriade tillstÃ¥ndet. Detta är den idemässiga bakgrunden till, att eleverna enligt läroplanen "grupperas sÃ¥ att en sÃ¥ allsidig social sanmmansättning som möjligt uppnÃ¥s i klasser och arbetsenheter". Detta är ocksÃ¥ bakgrunden till den sällsamma inställningen, att skolan inte skall ge lika mycket hjälp Ã¥t alla. BegÃ¥vade barn skall ha mindre hjälp än obegÃ¥vade. De begÃ¥vade skall alltsÃ¥ utveckla sin begÃ¥vning mindre än de obegÃ¥vade, allt enligt läroplanen. Man kan jämföra detta med den tyska grundlagens ord: "Jeder hat das Recht auf die freie Entfaltung seiner Persönlichkeit." I den svenska staten har de 314 begÃ¥vade mindre rätt till detta än de obegÃ¥vade. Den idemässiga bakgrunden till detta är den utopi, som heter det klasslösa samhället. Ju större kunskapsklyftorna blir mellan individerna, desto större risk blir det för konflikter och spänningar, dess mer fjärmar sig det totalt konfliktfria samhället, den svenska statens utopi. Samma strävan präglar följande avsnitt: "Genom en obligatorisk kurs, som omfattar samma ämnen och stoffomrÃ¥- den, vill samhället ge en gemensam referensram och en likvärdig utbildning till alla medborgare." Den gemensamma referensramen avser, som vi tidigare sett, inte endast och kanske inte ens främst sakliga kunskaper utan snarare de grundläggande värderingarna. Det är alltsÃ¥ samhället, skolan, staten, som här tar pÃ¥ sig uppgiften att till det uppväxande släktet förmedla insikt om vad som är rätt och fel, ont och gott. Man kan här jämföra med den tyska grundlagens art. 6:1,2: "Ehe und Farnilie stehen unter dem besonderen Schutze der staatlichen Ordnung. Pflege und Erziehung der Kinder sind das natiirliche Recht der Eltern und die zuvörderst ihnen obliegende Pflicht." Föräldrarätten Ã¥terkommer i art. 7:2: "Die Erziehungsberechtigten haben das Recht, iiber die Teilnahme des Kindes am Religionsunterricht zu bestimmen." Vilka som skall vara barnets grundvärderingar i livet avgör alltsÃ¥ föräldrarna - inte staten. Men eftersom det naturrättsliga Ã¥skÃ¥dningssättet saknas i den svenska grundlagen, har ocksÃ¥ föräldrarna och hemmet en klart tillbakasatt ställning här. De framstÃ¥r närmast som samarbetspartner till den huvudagerande, nämligen staten. Visserligen heter det i undervisningsplanen: "Huvudansvaret vilar alltid pÃ¥ hemmet." Men det är staten, som är normsändaren genom skolan, och hemmets uppgift är att stödja skolans ideologiska träning av barnen: "Det har stor betydelse att även föräldrarna accepterar och söker främja demokratins (dvs folksuveränitetens; förf:s anm.) principer och regelsystem. Därigenom kan barn och ungdomar fÃ¥ uppleva att hemmet och skolan är delar av samma omvärld." Och demokratins svenska grundregel är, att det inte finns nÃ¥got högre i tillvaron än ett majoritetsbeslut. De som är flest har rätt. Det är detta, som är folksuveränitet. Detta är innebörden i orden: "All offentlig makt utgÃ¥r frÃ¥n folket." SÃ¥dan är den svenska staten. Vilket samband bör den kristna kyrkan ha med en sÃ¥dan stat? Men vi skall Ã¥tervända till utopismen i läroplanen. Arbetet för att uppnÃ¥ det konflikt- och spänningsfria tillstÃ¥ndet speglas även i följande ord: "Samlivet i det demokratiska (dvs folksuveräna; förf:s anm.) samhället mÃ¥ste utformas av fria och självständiga människor. Skolan skall därför verka för jämställdhet mellan kvinnor och män." Här finns egentligen bara tvÃ¥ storheter: staten och individen. Mellan dem finns ingenting, i synnerhet inte familjen. Tanken att familjen är samhällets grundsten är helt borta. Individen skall vara fri och självständig iförhÃ¥llande till allt och alla- utom staten. Just detta förhÃ¥llande, att familjen inte räknas med när samhället byggs, är nÃ¥got som utmärker alla utopier, alltifrÃ¥n Platon. Den tyska grundlagen har, som nämnts, ocksÃ¥ här en jämförelsepunkt: "Ehe und Familie stehen unter dem besonderen Schutze der staatlichen Ordnung." Att läroplanens författare har klara föreställningar om hur det framtida samhället - utopin - skall bli, framgÃ¥r av följande ord: "Urvalet av kunskapsomrÃ¥den har skett med hänsyn till vÃ¥rt nutida och framtida (kurs. här) samhälle och till den kulturkrets vi tillhör." För en icke-utopist ter det sig djärvt att redan nu säga vilka kunskapskrav framtidens samhälle kommer att ställa, men med utopisten är det sÃ¥, att han vet hur framtiden kommer att bli. Detta är f ö ocksÃ¥ en aspekt av evolutionismen. Det är i framtidsinriktningen, som historien av läroplanen ges en plats: "Med utgÃ¥ngspunkt i ett historiskt perspektiv mÃ¥ste arbetet ha en konkretisering i nutiden och en inriktning mot framtiden för att ge eleverna god beredskap att möta ändrade förutsättningar och nya krav." Vi har nu ställt frÃ¥gan om hur monismen och utopismen pÃ¥verkat läroplanen för grundskolan, och vi har ocksÃ¥ lagt märke till drag av evolutionismen, föreställningen att allting ständigt gÃ¥r framÃ¥t och uppÃ¥t. Det är denna förutsägbarhet hos de framtida förhÃ¥llandena, som gör att läroplanen tror sig kunna förbereda eleverna för en värld som ingen ännu sett. Evolutionismen kommer ocksÃ¥ fram i följande: "Genom ett historiskt perspektiv bör eleverna fÃ¥ kunskap om naturvetenskapens roll för utvecklingen av vÃ¥rt nuvarande samhälle och vÃ¥r levnadsstandard liksom om de faror som är förknippade med användningen av tekniken." Man fÃ¥r anta att läroplanen med teknik avser tillämpad naturvetenskap, t ex kärnkraftsutvinning. Man märker i satsens sista del, att det har kommit tvivel med i den evolutionistiska tron. Det är inte längre självklart att utvecklingen gÃ¥r Ã¥t rätt hÃ¥ll. Det är den ekologiska krisen, som satt frÃ¥getecken inför utvecklingsoptimismen. Miljömedvetandet ingÃ¥r - 315 liksom det sociala medvetandet - som en del i skolans ideologiska fostran: "Alla mÃ¥ste bli medvetna om vikten av att hushÃ¥lla med jordens resurser av energi, vatten, skog och odlingsbar mark liksom om de kriser som kan hota världssamhället genom överbefolkning, arbetslöshet och vidgade klyftor mellan rika och fattiga länder." OcksÃ¥ miljömedvetandet och det sociala engagemanget är helt präglade av monismen. Här finns inget rum för ansvaret inför Skaparen eller förvaltarskapstanken. Det finns bara denna enda värld. Statens syn pÃ¥ sig själv Grundlagen och läroplanen anger var för sig och tillsammans den svenska statens syn pÃ¥ sig själv. Den avviker pÃ¥tagligt frÃ¥n statens självuppfattning i konfessionellt bestämda stater som Danmark och Norge, där frÃ¥gan om statskyrkan Ã¥tminstone ur formellt rättslig synpunkt är mindre problematisk än i Sverige. Den svenska staten har ocksÃ¥ en annan syn pÃ¥ sig själv än den tyska har angett genom inledningen till sin grundlag och den naturrättsliga rättsgrunden, som ger en betydande öppenhet för det som den kristna kyrkan stÃ¥r för. När det gäller den svenska staten är monismen, inomvärldsligheten däremot sÃ¥ total, att det bör väcka eftertanke hos kyrkans företrädare, om de alls menar sig företräda en gemenskap, där Jesus Kristus är Herre. Det finns inga kompromissmöjligheter mellan det första budet och den konsekventa folksuveräniteten. Är det däremot sÃ¥, att man ger Jesu Kristi herradöme en mindre betydelse ur praktisk synpunkt, dÃ¥ kan man givetvis ha hur nära samband som helst mellan kyrkan och en sÃ¥dan stat som den svenska.