LEDARE
Partiprogram för
90-talet
I
sin bok "Uppbrottet från lagom" skriver Lorentz Lyttkens att "90-talets
politik lämnar slutgiltigt det nationella folkhemsbygget bakom sig. (Kampen)
står mellan välfärdsnationalister och
internationella modernister. På lång sikt
tror jag de förra är dömda att förlora."
Citatet illustrerar en av de viktigaste
dimensionerna i den politiska debatten
det kommande decenniet. På ena kanten
står i sämsta mening konservativa krafter
som fruktar världen utanför folkhemmet
och som helst vill bygga murar för att bevara status quo. På den andra finns de
som ser förnyelsemöjligheterna och utvecklingspotentialen i den nya gränslösa
värld som är på väg att öppna sig.
Men detta är inte det enda relevanta
perspektivet. Att ställa sig på förändringens sida inför framtiden är en nödvändig
förutsättning för ett gott samhälle, men
inte en tillräcklig. Det paradoxala är att
förnyelsen och omvandlingen samtidigt
också kräver stabilitet och kontinuitet för
att ge goda resultat. Att förena dessa båda
perspektiv - "förändring och förankring"
för att nu använda en sliten kliche - är en
inte alldeles lätt ekvation. Två kulturdebattörer på vänsterkanten, Ola Larsmo
och Göran Greider, har i Dagens Nyheter
beskrivit dilemmat utgående från den
amerikanske, neokonservative skribenten
Daniel Bells ord: "Men herregud, går det
inte att vara liberal i parlamentet, och
konservativ i hemmet? Min gode man: i
den stora världen är vi liberaler, i den lilla,
i hemmets vrå och när vi är kulturella, är
vi konservativa."
Greider/Larsmo menar att Bells utrop
illustrerar en oreflekterad motsättning
inom dagens liberalkonservatism. Att
utan vidare hävda att det går att förena en
nyliberal politik med den lilla världens
kulturkonservatism innebär att man bortser från att "modernitetens samhälle fortsätter att förskjutas". De vattentäta skotten mellan privat och offentligt är på väg
att försvinna, påstår G/L, och de frågar
sig om det idag över huvud taget går att
utestänga den marknadsliberala världen
när det gäller barnuppfostran eller romanläsning.
Låt oss för ögonblicket bortse från deras "snäva" syn på marknadsliberalism
som leverantör av, som de uttrycker det,
"Stig Larssons förnedringsriter och de
blodiga skräckfilmer som ungarna tittar
på". Och att det därför inte heller är frå-
gan om att försöka upprätthålla några
"vattentäta skott" mellan två sinsemellan
oförenliga världar.
Likväl snuddar Greider/Larsmo vid en
central frågeställning: om frihet och normer är önskvärda ting, är det då möjligt
att åstadkomma en fruktbar symbios mellan en stabil och i god mening normbildande "liten värld", och en dynamisk, föränderlig och välståndsskapande "stor
värld"?
De vänsterradikala herrarna levererar
inte själva någon lösning. Tvärtom. "Inte
för ett ögonblick inbillar vi oss att den
klassiska vänstern har något svar på hur
konflikten mellan de gemensamma normer, nödvändiga för att ett samhälle skall
fungera, och de oerhörda löften om individuell frihet som det moderna konsumtionssamhället ger ska hanteras."
Frågan är då om högern förmår hantera den dualism som blotta termen "liberalkonservatism" rymmer. Finns det en
grundläggande motsättning, eller kan vi
förvänta oss att de positiva återkopplingar som bevisligen finns mellan normbildningen i den lilla världen och värdealstringen på marknaden, kan bli dominerande?
Det är möjligt att vi inom en inte alltför
avlägsen tid kan få en del av svaren på
dessa frågeställningar. Moderata Samlingspartiets stämma i Linköping 1990
beslöt att ett förslag till nytt handlingsprogram skulle föreläggas partistämman
1993. Ett förslag som uttryckligen förutsattes ta sin utgångspunkt i den "framtidsrapport" som gruppen kring professor
Hans Zetterberg författade och där distinktionen mellan den lilla och den stora
världen formulerades i liberalkonservativa termer.
Den programkommitte som tillsattes
av partistyrelsen har i dagarna fårdigställt
ett diskussionsunderlag för partiföreningama, tänkt att så småningom leda fram till
ett förslag till nytt program. Och istället
för att formulera en ny katalog av politiska åsikter och krav har programkommitten valt att försöka identifiera ett antal
centrala områden i den politiska diskussionen under 1990-talet.
Det är en skrift som i många avseenden
belyser just spänningsfältet mellan det
föränderliga och dynamiska, och det trygga och stabila. Aena sidan entreprenörsekonomins möjligheter, gränserna för statens ambitioner, det nya arbetslivet, den
europeiska integrationen, miljöfrågorna,
migrationen och tredje världens väg ut ur
fattigdom. A andra sidan den sociala
ingenjörskonstens effekter, den tilltagande rotlösheten och ensamheten, normbildningen, kunskaps- och kultursamhället, teknologins och bioteknikens konsekvenser för den individuella integriteten,
det privata ägandets roll och de juridiska
institutionernas växande betydelse.
83
Det är ingen politisk helhetsbild som
presenteras. Mycket av det som sägs är
dessutom mer av sociologisk än politisk
art. Men det förefaller ändå vara en rimlig
ambitionsnivå som programkommitten
valt: att resonera om det som bedöms bli
verkligt viktigt under 1990-talet och låta
bli att falla för frestelsen att på varje punkt
proklamera politiska krav, i syfte att försöka binda framtida företrädare för partiet. Sådant tenderar ändå att snabbt bli
obsolet; blotta föreställningen att man
1992 skulle kunna fastställa vilka krav
som är relevanta år 2000 är ju lätt bisarr.
Det återstår att se vad som mynnar ut
av Moderata Samlingspartiets inledda
programarbete. Oftast är det själva processen mer än slutresultatet som har
störst värde. Men en blick på övriga partiers idedebatt, i de fall någon sådan över
huvud taget existerar, gör det uppenbart
att intressanta politiska ideer inom ramen
för partipolitiken knappast kommer att se
dagens ljus under 1990-talet utanför Moderata Samlingspartiet.
Detta är inte enbart av godo, ens ur ett
renodlat moderat partipolitiskt perspektiv. En intressant debatt förutsätter ett
brett åsiktsspektrum - först när alla är
överens har vi anledning att vara verkligt
oroliga för intellektuell stagnation. Det
lägger därför ett stort ansvar på den
moderata idedebatten, men ger den också
stora möjligheter. Den betydelse som
spännande resultat från denna debatt kan
komma att ha för Sveriges politiska framtid kan knappast överskattas. Därför är
det en debatt som framöver kommer att
beredas stort utrymme i denna tidskrift.