BO DAHLMAN:
Baltiska sånger
I
Christian Braws senaste bok, diktsamlingen Baltiska sånger, ingår dikten "Främlingen", där författaren försöker ge en egen positionsbestämning.
Christian Braw: Baltiska sånger. Norrna
bokförlag 1992
Om det folk han besjunger heter det där:
Jag böjer mig för detta liv,
Ett liv med sådan sällsam vilja
Att resa sig ur stoftet
Och att leva,
Som fast i sekler trampat ner
Och krossat gång på gång
Av krigets vält,
Av fattigdom och svält
Nu spirar upp som vårens lilja.
Hela samlingen är en besvärjelse av
glömskan. Åtminstone av den mindre
glömskan, närminnets glömska, i väntan
på den större.
Christian Braw är en klok person, och
den uppgift han tagit på sig är inte heller
den dum: att ge en röst utanför det estniska språket åt landets 1900-talserfarenhet.
Varför vill det sig då inte riktigt?
Någonstans där form, innebörd och
tonläge möts blir Braws poesi nämligen
antikvarisk. Förvandlas till versifierade
historiska tablåer utan risk för överraskningar.
I bokens förord dras en parallell mellan
de baltiska sångerna och Edgar Lee Masters Spoon River Anthology, där ett helt
samhälle byggs upp av eftermälena på
dess dödas gravstenar. Men hos Braw är
det tvärtom så, att ingenting byggs upp,
som inte redan är känt och fixerat. Snarare än Masters är det Götiska förbundet
eller Runeberg som kommer i tankarna.
- - -----
Men 1992 kräver detta yttersta fingertoppskänsla för att inte bli parodi. Braw
spelar knappast med den runebergska
modellen, utan åstadkommer snarare en
komplett överflyttning av hela ämnet till
passerad tid. Och det är kanske inte så
lyckat. Med någon liten orättvisa sagt: det
väsentliga och mest drabbande med de
hjältar, svikare, mödrar, prästsöner och
kompromissare som i en något trevande
poetisk form passerar revy är nämligen
att de talar ur en historisk verklighet.
Christian Braw har försökt samla estniska röster ur vinden innan de skingras.
Gott så, vad man än anser om intrumentelllitteratur.
Men en lovvärd ansats och ett djupt
känt ärende skapar i sig inte poesi. De förvandlas inte mer nu än vad de gjorde i
1968 års eftersvallning tilllitteratur med
någon sorts automatik. Och om "innehållet" nu är det väsentliga, varför då inte
presentera det i form av prosa - fiktiv
eller som historiskt reportage? I vår tid
och vårt umgänge med orden är det den
form som minst leder bort blicken från
det utpekade till den pekande handen.
Själv skulle jag vilja säga att Braws
ärende råkat ut för vad som kan kallas
den goda viljans krokben.
Symboler, gester, gamla mönster har
ett starkt mobiliseringsvärde för den som
är ifrågasatt eller söker sig tillbaka från
förnekelsen. Men det ligger en risk i att
utomstående sympatisörer av pur välvilja
uppträder i folkdräkt när de talar för sina
vänners sak. Den risken är, att viljan att
återerövra sin historia förväxlas med önskan att kandidera för något nationernas
skansen.
Skriv prosa, när ärendet är prosaiskt.
Och låt soldatgossen vila i frid!