LEDARE
Att våga ta risker
F
ör den politiske agitatorn är det alltid störande att behöva tillstå att
verkligheten är komplicerad, att
problemen kan ses ur olika perspektiv och
att det sällan finns enkla och självklara
lösningar.
Detta är särskilt framträdande i säkerhetspolitiken. Man måste kunna kombinera optimism i det långsiktiga arbetet att
skapa bestående fredsstrukturer med pessimism, eller snarare realism, beträffande
de påfrestningar, hot och risker som kan
inträffa. Men det finns ytterligare en komplikation. Själva arbetet på att förändra
det bestående skapar nya risker, likaväl
som möjligheter.
För ett par år sedan anklagade socialdemokraterna moderaterna för att tala
med kluven tunga i säkerhetspolitiken genom att dels teckna en rosig bild av det
framtida Europa de ville att Sverige skulle
ansluta sig till, dels måla upp spänning, hot
och risker som stöd för sin försvarspolitik.
Ingvar Carlsson fann detta ologiskt. Men
det är det bara om man tror att verkligheten är enkel och att utvecklingen kan förutsägas.
Ologiskt är det emellertid att göra
tvärtom: att vansköta det svenska försvaret och bagatellisera hot och risker, och
samtidigt framställa ett EG-medlemskap
som farligt komprometterande neutralitetspolitiken. Om man verkligen kunde
tänka sig situationer i framtiden, då neutraliteten kunde bli aktuell, borde väl konsekvensen vara att vi behövde ett starkt
försvar för att avvärja hot mot oss?
Detta är emellertid nu historia. Efter
Allan Larssons fotnot i september 1990 är
EG-medlemskap tydligen helt riskfritt för
neutraliteten även för en socialdemokrat.
Han kan utan att råka i självmotsägelser
fortsätta en försvarsnegativ linje.
Talet om den minskade krigsrisken blir
nu allt mer ymnigt förekommande. Även
en del militärer ekar detta budskap, ofta
för att stödja patentlösningar som gynnar
den egna försvarsgrenen eller det egna
truppslaget.
Det mesta som sägs om risker är med
förlov sagt strunt. Debatten ger ett intryck
av att vi lämnat en tidsålder då alla i varje
stund fruktade ett storkrig i Europa till
följd av de politiska motsättningarna mellan Öst och Väst och att denna risk försvunnit nu när Öst och Väst är bästa vänner.
Om man med krigsrisk menar sannolikheten för att någon med berått mod
skulle ha startat ett krig i Europa, har denna risk varit försvinnande liten alltsedan
kärnvapen tillfördes den strategiska bilden. Ingen makthavare med någon tankeförmåga i behåll torde frestas till en sådan
chanstagning som ett storkrig innebär.
Krig i Europa är därför tänkbart endast
i lägen då utvecklingen går ur kontroll på
ett sådant sätt att någon makt känt sig stå
inför valet - inte mellan fred och krig -
utan mellan att angripa eller att själv hotas
till sin existens.
Sådana krig kunde tänkas vid en våldsam upplösning av Sovjetunionens satellitstatssfär. Vi slapp uppleva det. Det kan
fortfarande tänkas i den fortsatta upplösningen av Sovjetunionen, i samband med
inbördeskrig i öst. Om krigsrisk är en
funktion av graden av kaos, så har den
snarare ökat.
Just nu ser vi faktiskt ett krig mellan två
nationer i Europa, Serbien och Kroatien.
Vi ser också i detta antydningar om tänkbara spridningsmekanismer genom att
omvärlden måste blanda sig i - av humanitära och egoistiska skäl. Det behövs inte
en särskilt sjuklig fantasi för att skissera
otaliga tänkbara kontlikter mellan stater i
det postsovjetiska Östeuropa där Västerlandet på ett eller annat sätt tvingas engagera sig för att stödja de nyfödda demokratierna och där detta kan skapa konflikter med andra parter.
Det är en historiens ironi att Sverige,
som av hänsyn till neutraliteten drog sig
för EG-medlemskap när EG var en rent
ekonomisk organisation och säkerhetspolitiken sköttes av NATO, nu ger sig in i en
organisation som i allt högre grad engageras i säkerhetspolitiken i ett instabilt Europa.
Detta är inte mycket att göra åt. De ekonomiska skälen är redan de tvingande.
Och säkerhetspolitiskt skulle vi ändå inte
kunna leva i "splendid isolation" i framtiden. Europa kan inte längre betraktas som
ett antal från varandra avgränsade regioner. Vi har dessutom motsvarande pro- 469
blem i "vårt" område, där de pånyttfödda
baltiska staterna känner starka behov av
engagemang västerut.
Det finns sålunda behov av en ordentlig
översyn av hela vår säkerhetspolitik. Vi
måste var inställda på att tillsammans med
övriga fria stater i Europa ta tillvara möjligheterna att forma ett framtida säkerhetssystem på demokratins och marknadsekonomins grund. l den processen
kan vi inte väja för de risker som en konfrontation med kvarvarande mörksens
krafter innebär.
En risk behöver vi inte ta. Ett land som
ännu tillhör de relativt rika behöver inte
dra sig för att hålla ett försvar som gardering mot de nämnda riskerna. En nivå på
försvarsanslagen på f n 2,5 % av BNP är
knappast kvävande - kanske kan det till
och med höjas. Ty att gå in i ett EG som
blir alltmer aktivt säkerhetspolitiskt med
en försvarspolitisk tiggarpåse gynnar
knappast vår nationella handlingsfrihet.