DEBATT
ERIK WEIMAN:
Replik till Ingegerd Troedsson
D
e första stegen är alltid de svå-
raste för den som vill beträda en
ny väg. Just därför är det bra att
det kommit igång en debatt om välfärdens
framtid. Måhända kan den tjäna som en
vägledning inför de beslut som i alla fall
måste tas inom en snar framtid. Kanske är
synen på välfärdspolitiken också en generationsfråga mellan dem som upplevt systemet under dess uppbyggnadsskede och
som sett det fungera och dem som ser en
framtid som "betalare" i det rådande systemet. Jag kan i alla falllova Dig, Ingegerd Troedsson, att Du kommer att få behålla både ATP och omvårdnad under
överskådlig tid ...
Vad debatten egentligen handlar om,
är huruvida de befintliga systemen skall
monteras ner eller om de skall ersättas -
övergångsvis eller mer permanent - av
andra generella system. Jag är oroad för
att de system och modeller som vi moderater presenterat på olika områden riskerar att bli lika cementerade som de befintliga. I stället tror jag, att det går att montera ner de befintliga systemen och inte ersätta dem alls. Däremot inser jag mycket
väl att det kommer att ta en hel del tid.
Inte finns det t ex någon anledning att
ersätta det befintliga systemet för bostadssubventioner. I stället bör inga eller
mycket begränsade subventioner ges till
nyproduktion, medan de som befinner sig
i subventionssystemet får behålla dessa -
just för att vi skall slippa otrevliga övergångseffekter. Samma princip kan tillämpas för tilläggspensioneringen: uppbyggnaden av premiereserver kan börja nu för
dem som går in i systemet. Det tar en generation, men därefter kan ATP och dess
fonder vara ett minne blott. På samma sätt
kan successiv avveckling av transfereringar riktade till barnfamiljer eller sjukvård
ske: efter hand som stödbehovet minskar,
sjunker samhällets och statens kostnader
och transfereringarnas nivå.
Med andra ord, vi måste vara ense om
målen: vill vi även om en generation att
staten skall ansvara för pensioner, sjukvård, boende och utbildning eller vill vi att
den enskilde inte bara skall ha en chans
till valfrihet utan dessutom skall svara för
sin egen finansiering?
Vägen är lång till ett samhälle där den
enskilde tagit över så många av de uppgifter som idag åligger staten. Men om vi
skall beträda den rätta vägen bör vi vara
ense om målet: att staten som garant för
välfården skall vara ett minne blott om en
generation.