bodde det 4,6 miljoner tyskar i Schlesien.
Königsberg i Östpreussen var en gång
de ireussiska hertigarnas residensstad
och senare en av kungarikets viktigaste
platser. Särskilt rysk var den aldrig.
Nu torde en gränsrevision knappast
lösa några problem. Möjligen med reservation för den ryska delen av Östpreussen
om både Litauen och Polen helt bryter
med Moskva. Vart tar då de isolerade
ryssarna i Fredrik den stores hemtrakter
vägen?
Lösningen för både tyskarna och deras
grannar ligger nog i det nya öppna
Europa. Om gränsernas betydelse minCARL JOHAN UUNGBERG:
303
skar blir inte heller nationstillhörigheten
lika avgörande. Enligt en polsk forskare
känner 30 % i Schlesien större gemenskap med Tyskland än med Polen. De bör
kunna behålla sin identitet och öka kontakterna med Brandenburg och Sachsen
utan att det hotar Polens fortsatta
existens.
Förståelse för historiens konsekvenser
och generositet gentemot språkliga och
kulturella minoriteter bör kunna erbjuda
en acceptabel lösning. Det vore lika fel att
ignorera tyska krav på förändringar av
Europas karta som att låta dem skjuta
dagens positiva utveckling i sank.
En bok om samvete och makt
N
yligen rev i en memoarbok den
(s)-regeringen närstående Harry
Schein slöjan från maktens ansikte. Det framgick samtidigt att författaren trivs ganska bra med makt själv, och
avgjort med dem som har den (makten).
Scheins uppriktighet verkade så avväpnande att kritiken kom av sig.
Christian Braw: I världen. Norrna 1990
Ironiskt nog utger samtidigt Christian
Braw en utmärkt bok kallad I världen, där
han ägnar några inträngande uppsatser åt
makten och svårigheten att _gå den emot.
Braw söker inte makten, ens i den kyrka
där han dagligen verkar. I stället avslöjar
han hur makten drar till sig omnipotenta
personligheter. I män som Solzjenitsyn,
Kaj Munck och Jan Kross ser Braw makthavarnas motsats: de ensamma samvetshjältarna som påtalar de styrandes övergrepp. Och Braw anger på ett sätt som
minner om James Burnham (i The Machiavellians) några drag hos makthavare i
alla tider.
De som har makten avslöjar för det
första inte. sina intressen helt förrän de
hotas. "Varför gå över lik, förrän man
.måste?" Anklagelser om att de äger och
 304
försvarar makt bemöter de vanligen sårat
och oförstående. "Skulle vi gynna oss själva? Visa intolerans!" De äger därtill vad
Braw kallar praktisk materialism. Dvs de
är för det kvantifierbara. (Det gäller t o m
i miljörörelsen.) De är vidare praktiska
ateister, värdenihilister. En makt bortom
den enskilda människan betyder för dem
på sin höjd partiets, klassens eller nationens intressestyrka. Givetvis är de i grövsta mening också utvecklingsoptimister.
De tror att allt blir bättre dag för dag, liksom att världen är förutbestämd att bilda
en harmonisk enhet en dag; one world.
Braw ägnar en läsvärd essä åt OlofPalme, en av våra största maktutövare. Braw
lyfter väl fram det motsägelsefulla såväl
hos Palme som hos svenskarna i deras syn
på sin omstridde ledare. Braw urskiljer ett
slags outtalad lojalitet med en svensk regeringschef oavsett partifärg, och menar
att detta gjorde reaktionen efter Palme
relativt respektfull. Samtidigt kände
många att Palme själv hade en problemfylld relation till det svenska (Palme talade t ex inte om "vårt land" utan med en
anglicism om "det här landet"). För den
mångspråkige Palme var det internationella samfundet i viss mån hemlandet.
Braw pekar också på att Palme för att utveckla goda sidor måste känna sig ickeifrågasatt. Han kunde framtona med
charm, generositet och lekfullhet. Men inför motstånd eller skepsis kom det nedriga, föraktfulla inslaget hos honom fram.
Då spelade han också på det ressentiment, vars betydelse (s) motståndare aldrig lärt sig bedöma, menar Braw.
Man slås av hur mycket hos Braw som
är ett slags konservativ spegelbild av den
nya vänsterns samhällskritik. Också hos
Braw isoleras de utanförstående sanningssägarna av makthavarna, oavsett hur
sanningsenliga eller begåvade de förra må
vara. Välfärdssveriges industriallians ifrå-
gasätts också av honom, men inte med
Marx i ryggen utan via det kristna idearv
vars klangbotten är nationen. Braws likhet med nyvänstern är dock partiell. Han
är t ex skoningslös i sin avsågning av de
68-or, ·vilka han som präst på svenska
landsbygden sett i det dagliga slitet patetiskt närma sig det "folk" som studentrevolten gällde. Vänstern skyggade trots sin
storvulna radikalism för de avgörande
frågorna, menar Braw. Dess sanningskrav
var ideologiskt. Därför, inte på grund av
det politiska motståndet, har också vänstern i dag mist sin styrka.
Efter Östdiktaturernas fall har önskan
om ett "liv i sanning" åter gripit många.
Braw är på denna linje. Men han påpekar
också hur svår sanningens väg är, hur enslig, föraktad och stundtals direkt livsfarlig
den är. När sanningskravet möter på nationens nivå- som "nationell botgöring",
med Solzjenitsyn - blir det särskilt tungt.
Det ses av många som tecken på svaghet,
ej styrka. Hur många vågar inför tidens
makter göra sig så naivt sårbara som Luther: "Här står jag och kan icke annat. Det
är inte rådligt att handla mot sitt samvete,
och mitt samvete är bundet i Guds ord."
När eftergivenhet ersätter ansvarigt ledarskap, ombytlighet avlöser mognad
som livsmål, också här i Väst där vi ju äger
frihet, är det ledsamt. Och när till och med
biskopar i den svenska lutherska kyrkan
betonar "samarbetsvillighet" som den
främsta egenskapen är det oroande.
Christian Braw måste räknas som en av
de främsta, kanske den främsta, av dagens
svenska konservativa. Måtte I världen lä-
sas av många.