medhjälpare. Att ett antal frivilliga likafullt ställde upp möttes inte med entusiasm här hemma. Bland dem fanns emellertid flera yngre officerare, som tydligen
ville skaffa sig erfarenheter. De kunde
också, om de så ville, åberopa att först
Moskvafreden 1940 och sedan ockupationen av de baltiska staterna demonstrerade de avsikter som Stalin hade med
Östersjön, där också Sverige kunde bli
hotat. •
PER DAHL:
Ett gyllne moln
V
ad skriver man om de böcker som
verkligen griper tag i läsaren?
"Köp dem, läs dem!"? I sådanafall
verkar det enbartförmätet att komma med
egna ord om det författaren redan skildrat.
Anatolij Pristavkin: Ett gyllne moln över
Kaukasus. Norstedts 1989
En sådan bok är "Ett gyllne molm över
Kaukasus" av den sovjetiske Anatolij Pristavkin, ett barnhemsbarn som nu skildrar
två barnhemsbarns, tvillingars, liv sedan
de evakuerats från svältens Moskva till det
nyligen återerövrade Kaukasus 1944.
Kaukasus - en läsare tänker kanske på
den fräschör med vilken miljön skildrades
av Lermontov i "Vår tids hjälte" eller av
Tolstoj i "Hadschi Murat". Men kan den
klarheten och omedelbarheten nå fram till
Pristavkins? Barnen, barnhemsföreståndare och lärarinnor möter det paradisiska
bergslandskapet där det inte minst finns
mat (åtminstone om man är bra på att
147
Hur de till sist ganska få svenskarna användes vid Hang'ö och sedan på Svirfronten och i striden om Viborg framgår av
detaljerade berättelser i boken.
Sist finner man en förteckning över stupade och till döds skadade. Den ansluter
till en kort skildring av Hans Åkerhielm
om hur en fältpräst upplevde kriget. Tillsammans utgör de en värdig epilog till en
värdefull bok.
stjäla)! men de möter också ondskan här
som kolonister hopfösta att befolka de dalar vars tidigare invånare, tatarerna, massdeporterats till Sibirien. I "Vår tids hjälte"
uppträder bergsborna som ett slags
romantiska indianer. Så också i denna bok
de tatarer somflytt,men utan all romantisk
försköning. Det är lätt att förstå hatet mellan dagens armenier, abchaser, georgier
och azerbadjaner efter Pristavkins skildring av konflikternas sist utbildade rotskott.
Pristavkins storhet ligger ihans förmåga
att lyfta sig över hatet. Det han beskrivit i
boken måste till stor del vara självupplevt,
men han förmår skildrainte bara sina egna
utan även fienden med värme och inlevelse, trots att han måst uppleva något av det
allra hemskaste ett barn kan ställas inför.
Om kännetecknet på en verkligt stor författare är att han förmår låta tragedin följa
komedin utan att ge avkall på vare sig sanning eller mänsklighet, då är Pristavkin
stor. Läs hans bok!