BIRGER HAGÅRD:
Räcker akademikerna?
Den s k högskolereformen har
åsamkat obotlig skada. Jämnstrukenheten har blivit allmän
norm och den högre utbildningen har förvandlats till klassundervisning av gymnasialt slag.
Räknar man - som i utlandet -
endast med utbildningar som
omfattar minst tre år - visar det
sig att Sverige är det enda industriland som 1990 utbildar färre
akademiker och färre forskare
inom de flesta ämnesområden
än i slutet av 1960-talet.
Hela den akademiska grundutbildningen kostar lika mycket
som en karensdag i sjukförsäkringen. Är Sveriges framtid värd
en karensdag?
Docent Birger Hagård är riksdagsman för Moderata Samlingspartiet.
A
vgörande för ett lands framtid är
dess satsning på högre utbildning
och forskning. Det är en sanning,
som fått allt större gehör under senare tid.
Främst är det den stora japanska satsningen på högre utbildning och forskning
under 1960- och 1970-talen och landets
enastående framgångar under senare tid,
som givit insikten ännu större tyngd.
Naturligtvis kan man också vända på
frågeställningen och då få en hel del av
svaret varför Sverige går tillbaka. De s k
högskolereformerna har fått motsatt effekt. satsningen på högre utbildning och
forskning har minskat såväl kvantitativt
som kvalitativt. Vi har varken elit eller
massutbildning.
Färre forskare
Läget för Sverige just nu är alarmerande.
Sverige är det enda industriland i världen
som 1990 utbildar färre akademiker och
färre forskare inom de flesta ämnesområ-
dena än i slutet av 1960-talet. Och situationen ser inte ut att ljusna. Antalet examinerade och forskarstuderande inger
inga större förhoppningar om framtiden.
Men hur är detta möjHgt? Vi har ju hela
tiden matats med siffror om det stora antalet högskolestuderande i Sverige och
om forskningens betydelse både kvalitativt och kvantitativt. Samtidigt har det varit uppenbart för många, att Sveriges böttenläge i välfärdens tillväxtliga rimmat då-
ligt med talet om den sjudande forskningsverksamheten och den goda högre
utbildningen.
Många från universitetsvärlden och
akademierna Hksom från den poHtiska
världen - främst moderata samlingspartiet och folkpartiet - har påtalat proble- 486
men nu och inför framtiden. Med de
makthavande har inte velat lyssna eller
också varit så besjälade av sin doktrin,
jämnstrukenhetens eller medelmåttans
ideologi, att de i stället ansett det vara positivt, att det akademiska samhället fått
stå tillbaka.
Af Trolies bok
I det för landet allt besvärligare läget har
den i andra sammanhang välkände "företagsdoktorn", professor Ulf af Trolle,
engagerats. Han har nyligen publicerat en
skrift, "Mot en internationellt konkurrenskraftig akademisk utbildning"
(Studentlitteratur), som närmare ventilerats vid en konferens i Stockholm, anordnad av Universitetslärarförbundet
Det är inte några nyheter i egentlig mening, som Ulf af Troile för till torgs. Han
gör en ordentlig genomgång av hur den
högre utbildningen och forskningen gestaltar sig i dagens läge. Han anger i klartext orsakerna till bristerna och föreslår i
någon mån hur de bör rättas till. Han hänvisar i sin bok enbart till socialdemokratiska aktörer; "hatkärleken" till statssekreteråren i utbildningsdepartementet
Sverker Gustavsson är påfallande, medan
de socialdemokratiska utbildningsministrarna under senare tid av naturliga skäl
röner ingen eller föga uppmärksamhet.
Samtidigt klargör han: "Representanter
för partier som företräder "Eländets
Elände" (enligt tidningen Arbetets terminologi) har inte kommit till tals".
Det är måhända begripligt, att af Troile
valt att lägga upp sin studie så att verkligheten har fått konfronteras med de socialdemokrater, som har ansvaret för den utveckling eller brist på sådan som har
drabbat landets högre utbildning och
forskning. För allmänheten kunde det
dock ha varit av intresse att få veta, att det
hela tiden har funnits - och finns - alternativ till den socialistiska politiken. Dessa
hade kunnat presenteras i klarare ordalag, men då hade de självklart kommit
alltför nära de förslag,.som framförts av
moderater och folkpartister. Och då hade
det förstås blivit "partipolitik"!
Under alla omständigheter gör af Trolle rent hus med en hel del missvisande
uppgifter. Dit hör glädjestatistiken beträffande den högre utbildningen. I Sverige har ju all postgymnasial utbildning
Den akademiska utbildningen iSverige omfattar mindre än 80 000 studerande och leder till ca 14 000 examina årligen.
kommit att betecknas som högre utbildning. Så är inte fallet i andra länder. För
att få en rättvisande jämfört:lse har af
Troile därför helt riktigt räknat bort all utbildning, som inte omfattar minst tre år
och inte heller bygger på vetenskaplig
grund. Vad som återstår är i egentlig mening akademisk utbildning. Den omfattar
i Sverige mindre än 80 000 studerande
och leder till ca 14 000 examina årligen.
"Det finns", säger af Trolle, "mig veterligt
inte något av våra konkurrentländer som
har en så ringa akademisk studentpopulation och så få examina i förhållande till
folkmängden som Sverige".
Forskarutbildningen
Inte heller beträffande forskarutbildningen är situationen särskilt lysande. Vi examinerar ungefär 1000 doktorer årligen,
vilket är en alltför låg siffra. Bara en av
fem samhällsvetare, som påbörjat forskarutbildning, avlägger examen. Som
Björn von Sydow i statsrådsberedningen
anmärkt, måste vi upp i det dubbla runt
sekelskiftet för att bl a kunna ersätta de
många pensionsavgångarna, som förestår.
Med tanke på den långa utbildningstiden
är det en gåta hur det skall gå till.
Om kvantiteten är blygsam, finns det
dessvärre också åtskilligt som kan ifrågasättas beträffande kvaliteten såväl vad
gäller grundutbildningen som forskningen. Visst finns det nischer, där svensk
Bara en avfem samhällsvetare, som
påbörjatforskarutbildning, avlägger
examen.
forskning hävdar sig väl, men stora delar
sackar efter högst avsevärt. Det är inte alltid de bästa krafterna som lockas till akademisk utbildning och-forskning lönar sig
dåligt.
Löneläget för svenska akademiker befinner sig trots förra årets uppjusteringar
alltjämt i botten vid en internationell jämförelse. Inte minst gäller detta universitetslärarna. Utbildning måste enligt af
Trolie betraktas som en investering och
kostnaderna bör vara avdragsgilla. Det
bör inte vara svårare att administrera så-
dana avdrag än motsvarande avskrivningar för tusentals småföretag. Självfallet bör
avlagd examen utgöra en förutsättning för
sådan avdragsrätt.
Ulf af Troile citerar med visst välbehag
socialdemokrater som Gunnar Myrdal,
som hade föga till övers för resultaten av
den socialdemokratiska utbildningspoli- -........ . ----~ ~- .....___
487
tiken. Och Sverker Gustavsson skrev som
redaktör för Tiden 1982 en artikel, där
han gick synnerligen hårt åt utbildningspolitiken och bl a anmärkte på "den avintellektualisering av grundutbildningen
som fortgår och som- om den får fortsätta - inom några få år alldeles kommer att
ha underminerat möjligheterna att hålla
jämna steg med utvecklingen internationellt ...". Han fortsatte: "Kraven måste
ställas högre för varje år som går - inte
lägre som man pläderar för i alla dessa
förslag till missriktad yrkesanpassning
som väller fram över våra skrivbord".
Sverker Gustavsson skrev sin artikel,
då det fortfarande var borgerlig regim.
Det gör inte kritiken mindre berättigad.
Det länder förvisso inte moderaterna och
folkpartiet till heder, att de var med om att
genomföra 1977 års s k reform och sedan
administrerade den - centerpartiet hade
ju för sin del accepterat det mesta. Men
statssekreterare Gustavsson har knappast
förmått att vrida utvecklingen rätt senare,
även om det otvivelaktigt funnits vissa
ambitioner.
Med rätta går af Trolie till storms mot
många av utbildningspolitikens avarterfrån grundskolan till universitetet. Hur
har Sverige kunnat förhindra 6-åringar att
börja skolan? Hur har man kunnat tillåta
frånvaron av betyg på så många stadier?
Hur har man så länge kunnat sätta medelmåttigheten i centrum?
Skall vi överhuvudtaget kunna vända
på utvecklingen och skapa en internationellt konkurrenskraftig utbildning, "måste det vara ett klart mål att skapa största
möjliga ojämlikheti resultatet, d v s största möjliga spännvidd mellan å ena sidan
de sämsta som man söker göra så bra det
går och å andra sidan den elit, vars kvali- 488
tet blir avgörande for hur det skall gå för
Sverige". Det är bara genom "elitinsatser", som Sverige kan höja sig ur den nuvarande "mediokratin". Ulf af Trolie understryker med emfas, att landet behöver
genier - högteknologiska genier, ekonomiska genier, organisatoriska genier -
"som kan slå sönder den byråkrati som
blivit en kvarnsten i vår utveckling" - och
genier inom kulturvetenskaperna, "som
kan flytta fram våra andliga positioner i
takt med de materiella".
Han manar: "Vi har hittills haft alltför
stor framgång i våra strävanden att skapa
jämnstrukenhet. På denna punkt är ingen
kompromiss möjlig. Utbildning måste
förvandlas från att icke ha fått vara ett
konkurrensmedel till att bli vårt främsta.
Universitetsutbildning måste ges som
övergripande mål att till det yttersta exploatera bristande jämlikhet i de intellektuella förutsättningarna och låta envar nå
sin intellektuella topp".
Ulf af Trolie uttrycker förhoppningen,
att just frågan om vår framtida akademiska utbildning skall bli en huvudfråga i
1991 års val. Det är en from önskan. Den
delas förvisso av många, men trots allt är
risken påtaglig, att svenska folket inte
kommer att se de långsiktiga perspektiv,
som det här är frågan om.
Annars finns lärdomarna. Vi har ett
förlorat kvartssekel. Den s k högskolereformen har åsamkat obotlig skada. I all
sin klåfingrighet, i strävandena att höja
jämnstrukenheten till allmän norm och
avintellektualisera utbildningen för att i
stället förvandla den till klassundervisning av gymnasialt slag bröts den svenska
universitetsutbildningen ned till men för
hela landets utveckling. Tidigare generationers idoga strävanden avbröts av en
länk i utvecklingskedjan, som i missriktat
ideologiskt nit gjordes alltför svag.
Skall det gå att reparera dessa misstag?
Naturligtvis är det möjligt. Moderata
samlingspartiet och folkpartiet - men
knappast centern, vars utbildningspolitik
tycks bortse från kvalitetens betydelse
och alltför ofta har en egalitär inriktning
- har alla förutsättningar att bryta den
nuvarande trenden. Men det kommer att
kräva åtskilligt av nya resurser för att Sverige skall komma bort från bottenläget,
ifråga om satsning på högre utbildning
och forskning. Möjligen får vi ett bättre
perspektiv på det hela, om vi erinrar oss
vad Ulf af Trolie påpekar, nämligen att
hela vår akademiska grundutbildning
kostar lika mycket som en karensdag i
sjukförsäkringen. Är Sveriges framtid
värd en karensdag?