- ~-- .- CARL JOHAN LJUNGBERG: Washington i förvandlin_g Washington har förändrats och "vem som helst kunde känna igen Washington som en huvudstad, är nu inte längre bara ett poli- men ingen kunde gissa att det tiskt centrum med senatorer och var Amerikas huvudstad, ty det såg eurokongressledamöter för att inte peiskt ut. Där fanns föga av New Yorks, tala om de respekterade fördel- Chicagos eller Detroits tornhöga regeltingar som där delar med sig av bundenhet, men ganska mycket av behagsitt kunnande. liga kurvor, balkonger och lyckligt avrunDe intellektuella"sätter alltmer dad värdighet ... Till och med regnet- ty sin prägel på staden då univerdet regnade - tycktes älskvärdare igrannsitet, forskningsinstitut och flera skapet av dylik förnäm behagfullhet och föll vänligare över Capitoliums dom än samhällstidskrifter flyttat dit. någonsin över skyskrapornas sidor och Washington har blivit en av da- skarpa vinklar." gens mest stimulerande platser Så skildras Washington av Eric Linkvad gäller kvalificerad samtida later i hans kostliga bok Juan i Amerika, politisk debatt. där vi får följa hur den brittiska odågan Juan Motley flackar runt i förbudstidens l och de halsbrytande äventyrens amerikanska 20-tal. Kanske fordras det en europe för att se den amerikanska huvudstaden så. Över staden har amerikanerna själva än hopat översvallande patriotisk beundran, än ett lika ändlöst förakt mot denna symbol för byråkrati, politiskt kannstöperi och korruption. Men om Washington ibland ansetts som en dyster nödvändighet (Charles Dickens skrev t ex att man måste kommenderas för att bo där) verkar många idag tycka att staden har stora fördelar och till och med avsevärd charm. Det märks på inflyttningen som idag är hög, totalt bor här cirka 3,6 miljoner, och på att regionen byggs ut och får välutrustade nya förstäder och kommunikationer. Utöver sin roll som politisk arena är Washington idag en plats dit affärsmän, forskare, och journalister gärna kommer. staden l Carl Johan Ljungberg är Ph D. l har de senaste åren erövrat en genuin kulturell profil, detta i hård strid med New 280 York, Boston och San Francisco. Man behöver inte ens längre övertala skickliga sångare eller musiker att komma hit och framträda. De som först kommer till Washington slås ofta av stadsbildens nästan komiska skillnad mellan paradstråken med deras stora format och den viktorianska små- stad i tegel som till synes ändlöst utbreder sig därbortom. Det tycks som om två stä- der med våld ympats ihop. Särprägeln hos stadsdelarna upptäcker man efterhand: Georgetown med dess borgarhus från tidigt 1800-tal, residensen vid Massachusetts Avenue (idag ofta ambassader), kvarteren runt Dupont Circle med gallerier, bokaffärer och cafeer, chinatown, och de katolska klostrens och skolornas Brookland har alla växt fram spontant men anpassar sig ganska väl till den grundplan som ritades upp för 200 år sedan. Här möts bokstavligen "North" och "South". Många tänker gärna på Washington som en nyhetsvignett, en pampig men intetsägande bakgrund för republikens beslutsfattare och för dess president. Pompans roll skall inte underskattas i ett ungt, oroligt land som behöver tecken för stabilitet. Ändå finns det mycket av inre styrka och genuin tradition också i en så föränderlig miljö som denna. En politisk marknad Washington är inte bara USA:s symboliska centrum, utan även en politisk marknad. Här finns cirka 100 000 politiskt sysselsatta, från Capitoliuns förtroendevalda och ledande statstjänstemän till de medhjälpare, talskrivare, informatörer och andra som på olika sätt knutits till kongressen. Mest i fokus är jämte presidenten troligen senatorerna, som åtnjuter en för mångas begrepp enorm respekt. Också andra personer anses eller anser sig i olika avseenden prominenta. Kring maktens centrum utbreder sig en rad synliga eller informella nätverk, sällskap och klubbar med syfte att politiskt eller finansiellt stödja olika ändamål. Washington är ett politiskt drama, invecklat och ändlöst som Dynastin eller Dallas. Washington har de senaste åren erövrat en genuin kulturell profil i hård strid med New York, Boston och San Fransisco. Det har förstås inte alltid varit så. Går vi bara tillbaka till sekelskiftet finner vi en stad, vars politiska och sociala liv var begränsat och därtill på grund av klimatet närmast upphörde under sommarhalvåret. Presidenten for då med centrala politiker och diplomater i släptåg till Newport eller andra badorter. En svensk diplomat stationerad iWashington vid sekelskiftet skriver träffande, att staden då närmast förde en kurortstillvaro. Den stora förändringen har kommit med USA:s nya stormaktsroll, men också med välfärdsstaten. Under president Roosevelt växte stora federala förvaltningar upp. De som bestått spelar idag en roll som blott påverkats marginellt av åtta Reagan-år. Men med den växande staten kom också företagen och intressegrupperna, fack, yrkes- och näringsorganisationer, och dessas inflyttning i Washington pågår ännu. Jättekontorshusen kring K Street och Connecticut Avenue liksom väster om Potomac i Rosslyn och Crystal City vittnar om storföretagens närvaro. Ingen har råd att inte finnas där. Köpslåendet med maktgrupper och företag är en del av den demokratiska vardagen. I statsmaktens och den korporativa ansvällningens spår kommer även en ny arkitektur. Det är inte mera hus i litet format, byggda i georgiansk anda och enkel förnämitet eller jättar i romersk stil utan nybyråkratiska mammutlådor. Ett gott exempel ger New Executive Office Building med sin postfunktionella tegelfasad, strax intill Lafayette Square norr om Vita huset. Under president Roosevelt växte stora federala förvaltningar upp. Att överblicka eller genuint förstå det som sker i denna maktmetropol är knappast möjljgt. Varje försök härtill tvingas använda bildspråk. Lagstiftrungen är en "dans" har det sagts, eller ett "spel"; med såväl öppna som dolda regler. Bilderna antyder, att beslutsfattandet trots mekaniska inslag också har drag av öppenhet och konst. Senast har journalisten Hendrick Smith nyttjat spelsymbolen i sin grundljga studie The Power Game: How Washington Works från 1987, men inte heller Smith lyckas väl helt nöjaktigt förklara reglerna för detta spel. Senat och kongress De 100 senatorerna och 435 kongressmännen är inte bara hårt arbetande förtroendemän och -kvinnor. Deras uppgift tolkas av omvärlden gärna i ljuset av utbredda föreställningar: De antas ibland föra vidare 1600-talets dygdigt-puritan- 281 ska town meeting, ibland vara egeruntressets härolder. Deras roll höjs lika lätt till skyarna som släpas i smutsen. Men också bland yrkesmässiga iakttagare av maktspelet i Washington glömmer många, att dessa skarpt skiftande toJknjngar av det politiska uppdraget delvis återspeglar grundsynen i landets författrung. Grundlagsfäderna hade nämligen både en stark tro på mänruskors fria samverkan, och en aillng om mänskliga avigsidor som själviskhet och benägenhet för split. T o m i regeringskvarterens stadsbild har denna dubbelhet avsatt sig: Mot kongressbyggnaden svarar Vita huset, på uppfordrande avstånd, och kongressen tycks i sin tur nästan bevakas av Högsta Domstolens strama fasad, innanför vilken kongressbeslutens författrungsenlighet granskas. Den realism i synen på mänruskan som uttrycks i konstitutionen har också funrut en god företrädare i den man som givit denna stad dess namn: revolutionsgeneralen och presidenten George Washington. Denne,som utmärkte sig för sin fasthet och återhållsamhet som revolutionsledare, sägs som fredsledare ha varit försiktig på gränsen till anonymitet. Gentleman till sitt yttre var han som alla puritaner på vakt mot sin egen ondska. "Han går långsamt fram, man kunde säga att han känner sig tyngd av framtidens frihet och fruktan att skada den," säger Chateaubriand träffsäkert om Washington. Idag, påpekar de som följer den politiska processen, är mediernas och opiruonstekillkernas stora roll den kanske största utmaningen mot Washingtons traditionella maktstruktur. Dagens makthavare nyttjar till synes hämillngslöst TY, video, och masspost, riktade till känsliga 282 väljargrupper. Politikern har blivit en entreprenör som frambringar politiskt stöd. Risken att inte omväljas är hans fasa. Med hjälp av dyra konsulter väjer han för maktutövandets blindskär och laddar upp inför de lokala 1V-tittarna på bästa sändningstid. Respekterade fördettingar Men Washington är inte bara en stad för dem som just nu har makten. Där finns också de som lämnat den, eller som behö- ver känna dess vinddrag för att kunna reflektera över den. Med den professionella ivern hos de nykomna blandas den milda resignationen hos dem som följt spelet längre. I Washington kan man höra respekterade fördettingar dela med sig av sitt kunnande, på det nytert respektlösa sätt som är amerikanens signum. Här vet alla, det Truman visste; "A statesman is a politician who has been dead for a couple of years." Denna förmåga att se politiken på avstånd bygger ytterst på känslan att livets mål nås i det civila samhällets hägn, i familjer, affärer eller ideell verksamhet. Dagens amerikan tillämpar därmed ett klassiskt mönster för en god styresman: att endast motvilligt ta på sig offentliga uppdrag. I detta land har det därför aldrig setts som en skam att efter avslutad offentlig tjänst återvända till den privata tillvaro varifrån man kommit. Ett problem idag är, att klyftan mellan detta privatliv och offentligheten på senare år ökat också i USA. De som tar offentliga uppdrag blir professionella, och mer tillfälliga inhopp blir av flera skäl så gott som omöjliga. En Ted Kennedys exempel följs ofta: fler politiker omväljs än någonsin. Samtidigt isoleras politikerna när deras uppdrag utförs allt längre från väljarna. Istället för det lokalt förankrade deltidsombudet träder en yrkes- och heltidspolitiker som blir alltmer formad (en del skulle säga deformerad) av Washingtons beslutsmiljöer. Att skälla på de styrande som ineffektiva, omoraliska och korrumperade har länge varit uppskattat också i valtider. Höstens presidentval slog därvid inga rekord. Också presidentkandidater har utnyttjat sådana folkliga stämningar när det passat, men också förstått att nyttja ''A statesman is a politician who has been deadfor a coup/e ofyears." det kunnande huvudstaden rymmer när de väl nått makten. Häromåret sällade sig även annars väluppfostrade Wall Street Journal till denna skara, då man (apropå Bork-fallet) klagade över ett Washington som "vältrar sig i hyckleri" och som blivit "en karaktärsmordets och den mysande självbelåtenhetens bisarra dypöl". Centrum för intellektuella En grupp som ändrat sin inställning till det Washington företräder är de intellektuella, denna oskarpa men till inflytandet så påtagliga grupp. Att dess stöd är viktigt visste t ex Roosevelt, som genom att ge författare och forskare arbete vann deras djupa lojalitet. Var tongivande samhällstidskrifter och forskningsinstitut finns ger en uppenbar vink om var stimulansen antas finnas. När den ansedda nyliberala tidskriften Public Interest nyligen flyttade sin redaktion från New York till Washington, ansågs det av många som symboliskt. Med The New Republic och The American Spectator (som flyttade dit 1985) finns därmed tre av USA:s mest tongivande debattfora i Washington. En liknande tendens finns kanske vad gäller universiteten. Så flyttade George Mason University, där bl a nobelpristagaren James Buchanan verkar, för några år sedan till Fairfax en halvtimme från Capitolium. Det vitala Institute for Humane Studies låg tidigare i Californien, medan the Center for Law and Economics förr fanns vid Emory University. Det politiskt tongivande ideinstitutet Heritage Faundatian förlades redan då det skapades vid 70-talets slut till Washington. 1988 flyttade "enmansinstitutionen" Irving Kristol, inspiratör och finansiär av Reagan-årens många debattinitiativ, från New York till Washington, också detta ett tidens tecken. Klart är att livet innanför Washingtons beltway har dragningskraft, på samma odefinierbara men klara sätt (om inte i samma skala) som Paris lockade sekelskiftets författare och konstnärer, eller New York så många av efterkrigstidens intellektuella och affärsmän. Livet i 283 Washington närs inte bara av magin hos det förflutna, eller ens av den makt som vilar hos kongressen, utan av en lyckligt upprymd känsla, att där det tänks fritt är det en lust att leva, och dit dras man av fri vilja. Washingtons framträdande som idecentrum är förenat med löften men givetvis också med vissa risker. Man kan å ena sidan utnyttja de kunskaper och den erfarenhet som världens mest sammansatta politiska process alstrar. (Det märks redan på kursutbudet vid regionens många goda universitet). Å andra sidan lockar sysslandet med dagsfrågor ständigt till ett slags hybris, av vilken en följd kan bli försummelse av politikens principiella och tidlösa frågor till förmån för mer lukrativ dagsanalys. Vilket som just här skall ta överhanden är ovisst. Än så länge är i varje fall Washington en av dagens mest stimulerande platser vad gäller kvalificerad samtida politisk debatt, något som förhoppningsvis inte skall påverkas av att den nu tillträdande administrationen sagts vara mer pragmatisk än ideinriktad.