LARS-GÖRAN LARSSON: •• Osterrike, neutralitet ochEG Lars-Göran Larsson tecknar den historiska bakgrunden till den österrikiska författningsgrundade ständiga neutraliteten och redogör för argumenten för och emot dess förenlighet med medlemskap i EG. Det finns all anledning att bevaka utvecklingen Osterrike-EG med tanke pÃ¥ ett svenskt ställningstagande i EG-frÃ¥gan. (Artikeln skrevs i slutet avjanuari.) Fil kand Lars-Göran Larsson är doktorand i statskunskap vid Wiens universitet. D en trettonde december förra Ã¥ret meddelade de österrikiska tidningarna resultatet frÃ¥n det senaste toppmötet inom det österrikiska "Bundeskanzleramt". Vid detta möte deltog förutom den socialistiske förbundskanslern Franz Vranitzky, den konservative utrikesministern Alois Mack och de med EG-integrationen befattade ministrarna, ocksÃ¥ arbetsmarknadens parter och representanter för, de inom den federala staten Österrike sÃ¥ viktiga, förbundsländerna. Resultatet frÃ¥n mötet var att regeringens proposition rörande Österrikes framtida förhÃ¥llande till EG skall ligga pÃ¥ regeringens bord innan mars mÃ¥nads utgÃ¥ng 1989. Därefter skall arbetsmarknadens parter och förbundsländerna ha möjlighet att ta ställning till frÃ¥gan om EG-medlemskap. Dessa berättelser skall sedan presenteras för parlamentet, för att detta skall kunna leda till att en ansökan om österrikiskt medlemskap i EG överlämnas till Bryssel innan den österrikiska parlamentssessionen avslutas i slutet av juni. Den österrikiska regeringens ställningstagande att landets författningsgrundade ständiga neutralitet är förenlig med medlemskap i den Europeiska Gemenskapen har höjt mÃ¥nga ögonbryn bland svenska intresserade Ã¥skÃ¥dare. Denna artikel syftar till att försöka klarlägga den argumentation som fört den österrikiska regeringen till sin slutsats. Historiska betingelser För att förstÃ¥ debatten rörande den österrikiska neutraliteten och debatten kring dess förenlighet med medlemskap i EG, mÃ¥ste man ha de grundläggande historiska betingelserna klara för sig. Österrike kom efter andra världskriget först 1955 att Ã¥terfÃ¥ sin fulla suveränitet under det politiska villkoret att landet deklarerade sig som ständigt neutralt. Detta uttrycktes idet s k Moskva-memorandumet frÃ¥n vÃ¥- ren 1955, som kom att bli en politisk förutsättning för det senare slutna statsfördraget, som dock inte kom att innehÃ¥lla nÃ¥gon neutralitetsklausuL I stället kom Österrike att den 26 oktober (landets senare nationaldag) 1955 att i parlamentet antaga den s k neutralitetslagen. Österrikes försök till närmande till den Europeiska Gemenskapen genom sin s k "Alleingang" mellan Ã¥ren 1963 och 1967, hade som mÃ¥l ett associationsavtal med EG, trots att Sverige och Schweiz efter 1963 icke kom att fortsätta dessa förhandlingar med EG. För Österrike kom förhandlingarna att stranda 1967 pÃ¥ ett italienskt veto. Österrike kom vid undertecknandet av frihandelsavtalen 1972 att fÃ¥ likalydande avtal som bl a Sverige fick, med de tre "neutralitets-förbehÃ¥ll" som uttrycktes i dessa. Europainitiativ Vid mitten av Ã¥ttiotalet öppnades politiskt Ã¥ter debatten i Österrike om formen för österrikiskt deltagande i europainteg:ationen. Av de tvÃ¥ stora P';l.rtierna i Osterrike, Sozialistische Partei Österreichs (SPÖ) och Östereichische Volkspartei (ÖVP), var ÖVP 1985 först ut med sitt s k Europainitiativ, författat av en grupp parlamentsledamöter som innehöll ett par av de mest betydelsefulla akademikerna inom folkrätten i Österrike. De lade fram 205 en trestegsplan, vars tredje steg hade ett vid sekelskiftet "kvalitativt förhÃ¥llande till EG, motsvarande medlemskap" som mÃ¥l. Vid Franz Vranitzkys (SPÖ) första regeringsbildande pÃ¥ sommaren 1986 fastställdes att "den österrikiska förbundsregeringen för närvarande inte strä- var efter Österrikes inträde iEG som fullvärdig medlem, ehuru hÃ¥ller alla tongivande politiska krafter i Österrike ett österrikiskt förhÃ¥llande till EG, som motsvarar medlemskap, som ett lÃ¥ngfristigt och eftersträvat mÃ¥l. Vid mitten av Ã¥ttiotalet vaknade ocksÃ¥ intresset inom vissa, företrädesvis västtyska, kretsar inom EG för ett framtida österrikiskt medlemskap, och en rad skriftliga frÃ¥gor ställdes till EG:s ministerrÃ¥d i detta spörsmÃ¥l. Vad hade hänt? Men vad hade egentligen hänt, som förorsakat denna nytolkning av Österrikes möjlighet och nödvändighet av medlemskap i EG? Det grundläggande svaret är naturligtvis den nytändning av EG som diskuterades inom EG under första hälften av Ã¥ttiotalet, och som sedan utmynnade i den s k "Vitboken om fullbordandet av den interna marknaden" (1985) och "Den enhetliga Europeiska Akten" (1986). Österrikes import frÃ¥n de tolv EG-länderna var 1986 hela 66,9% (Sverige 57,2%) av landets totala import, och dess export till de tolv EG-länderna 60,1% (Sverige 50%) av landets totala export. EG:s andel av den österrikiska respektive den svenska importen ökade mellan Ã¥ren 1980 och 1986, EG:s andel i den österrikiska exporten ökade under samma tidsperiod, 206 medan den svenska exporten till EG minskade nÃ¥got. Om man gÃ¥r bakom siffrorna och tittar pÃ¥ den österrikiska industristrukturen finner man där en stor andel smÃ¥ och medelstora företag, medan stora transnationella företag i stort sett saknas. Incitamenten att till fullo deltaga i den inre marknaden har ansetts stora och alarmerande, och uttrycket under sextiotalet att Österrike utan ett medlemskap i EG kommer att "Verhungern in der Neutralität", har pÃ¥ sina hÃ¥ll kommit till heders igen. I ett centraleuropeiskt land som Österrike, med dess traditionsrika historiska roll som flerfolksstat, spelar naturligtvis de historiska och politiska önskemÃ¥len att aktivt deltaga i den europeiska integrationspolitiken en roll som man inte bör bortse ifrÃ¥n dÃ¥ man försöker att förstÃ¥ debatten i Österrike. Inom det akademiska ämnet folkrätt har österrikiska professorer bildat skolor ifrÃ¥ga om tolkningar av begreppet "ständig neutralitet". Den österrikiska neutraliteten diskuteras pÃ¥ neutralitetsrättsliga grunder utifrÃ¥n det s k Moskvamemorandumet och neutralitetslagen frÃ¥n 1955. MotstÃ¥ndarna till ett EG-medlemskap företräder politiskt uppfattningen att ett sÃ¥dant inte är förenligt med den ständiga neutraliteten. Traditionellt har det, numera politiskt betydelselösa, österrikiska kommunistpartiet hört till dessa. PÃ¥ senare Ã¥r har det fÃ¥tt sällskap av de djupt splittrade österrikiska Gröna. De främsta politiska anhängarna till uppfattningen att neutralitet är förenligt med medlemskap i EG har traditionellt varit det tysknatio~ella liberala partiet Freiheitliche Partei Osterreichs (FPO). I den akademiska världen har skiljelinjerna kring den neutralitetsrättsliga tolkningen av neutralitetens förenlighet med EG-medlemskap stÃ¥tt mellan anhängare sÃ¥som Felix Ermacora, Andreas Khol, Waldemar Hummer och Michael Schweitzer och motstÃ¥ndare sÃ¥som Alfred Verdross, Stephan Verosta och Karl Zemanek. Av politisk betydelse var ocksÃ¥ att Rudolf Kirchschläger, först sÃ¥som chef för den folkrättsliga avdelningen inom det österrikiska utrikesministeriet, sedan sÃ¥- som utrikesminister, företrädde detta motstÃ¥nd och genom sina position hade förmÃ¥ga att genomföra detta i integrationspraxis. Det är viktigt att poängtera att den folk- och statsrättsliga diskussionen självklart bara kunde och kan ge material för det slutliga politiska beslutet om formen för Österrikes deltagande i den gemensamma marknaden. Sedan bildandet av koalitionsregeringen mellan socialister och konservativa i januari 1987 är det uppenbart att den medlemskapsvänliga delen av det folkrättsliga etablissemanget kunnat hävda sig bättre än tidigare, pÃ¥ grund av bl a nÃ¥got annorlunda politiskt klimat och personförändringar. Argument för och emot Här följer en sammanfattning av prorespektive contraargument i frÃ¥ga om statsfördraget liksom den ständiga neutralitetens förenlighet med medlemskap i EG, som funnits med i den österrikiska debatten. Jag har, för överskÃ¥dlighetens skull, delat in debatten i olika argumentomrÃ¥den; 1/Statsfördrag, 2/Integrationsdynarnik, 3/Majoritetsbeslut, 4/Övernationalitet, 5/Skyddsklausuler och 6/Neutralitetspolitik. l/Pro: Artikel 4 i statsfördraget lyder: "1. De allierade och associerade makterna förklarar att en politisk eller ekonomisk förening mellan Österrike och Tyskland är förbjuden. Österrike erkänner helt och fullt sitt ansvar pÃ¥ detta omrÃ¥de och kommer inte, likasÃ¥ aldrig, att ingÃ¥ politisk eller ekonomisk förening med Tyskland", (förf:s översättning). Österrikes import frÃ¥n EG-länderna var 1986 hela 66,9% av landets totala import, och dess export till dessa 60,1% av landets totala export. Denna artikel har, av bland andra Ermacora, järnförts med Artikel 88 i statsfördraget frÃ¥n St Germain 1919 i vilken Österrike förpliktade sig att avstÃ¥ frÃ¥n varje handling i frÃ¥ga om deltagande i en annan stats angelägenheter, som "kunna sätta sin (Österrikes, min anm) oavhängighet i fara", (förf:s översättning). Ermacora företräder uppfattningen att 1955 Ã¥rs statsfördrag är "trängre" än 1919 Ã¥rs, i det att det förstnämnda endast rör ett "AnschluBverbot" gentemot Tyskland medan det sistnämnda rör ett sÃ¥dant gentemot alla stater. Ett prejudikat ser Ermacora i den Ständiga Internationella Domstolens utslag som Ã¥r 1931 förkastade Tullunionsprojektet (~chober-CurtisÂ- avtalet) pÃ¥ grund av att Osterrike genom detta alltför ensidigt bundit sig till Tyskland. Därigenom mÃ¥ste man, sÃ¥ argumenterar Ermacora, e contrario anta att den Ständiga Internationella Domstolen an- 207 sÃ¥g att "AnschluBverbot" artikel 88 var förenligt med ett österrikiskt deltagande i en multilateral ekonomisk integration, och därmed mÃ¥ste ett blott bilateraltkonstruerat "AnschluBverbot" (1955 Ã¥rs) vara förenligt med en sÃ¥dan multilateral ekonomisk integration! Ermacora gÃ¥r vidare i sin argumentation och betraktar statsfördragets artikel 4 överhuvudtaget som oanvändbart eftersom begreppet "Tyskland" syftar pÃ¥ det Tyskland som existerade före Potsdamkonferensen, och eftersom fredsförhandlingar aldrig ägde rum, existerar det Tyskland som statsfördraget Ã¥syftar helt enkelt inte mer. Andra menar att Österrikes frihandelsavtal med EG som slöts 1972 redan gjort statsfördragets artikel 4 överspelad. Contra: MotstÃ¥ndarna (bl a Verdross) till dessa argument menar att statsfördragets artikel 4 bara kan tolkas med bakgrund av det internationella läget 1955, genom en tolkning av de politiska syftena med artikeln. Därigenom menar man, och detta var den dominerande läran fram till början av Ã¥ttiotalet, att Sovjetunionen givetvis Ã¥syftar ett förhindrande av Österrikes anslutande till västmakterna i allmänhet, och Västtyskland i synnerhet. Ehuru skulle ett deltagande i en multilateral organisation med Västtyskland som medlem inte a priori utesluta ett österrikiskt deltagande. Bara genom en politisk eller ekonomisk tolkning kan detta avgöras. Bara dÃ¥ förbundsrepubliken Tyskland i sÃ¥ hög grad, politiskt eller ekonomiskt, dominerar en sÃ¥dan organisation att man de facto kan tala om ett Stortyskland skulle detta falla under statsfördragets artikel 4. Ett sÃ¥dant inflytande kunde iakttagas.enligt tvÃ¥ kriterier; de jure 208 och de facto. Ã…sikten att Västtyskland skulle, de facto eller de jure, inneha en sÃ¥ stark position inom EG har dock svÃ¥rligen kunnat hävdas. Jag vänder här pÃ¥ steken (och presenterar de neutralitetsrättsliga proargumenten sist) för att bättre, och kanske mer sammanfattande, kunna beskriva dessa som under de sista Ã¥ren blivit allt mer dominerande. Argumentationen fanns ursprungligen med i en omdebatterad bok av Waldemar Hummer och Michael Schweitzer ("Österreich und die EWG, Neutralitätsrechtliche Beurteilungen der Möglichkeiten der Dynamiserung des Verhältnisses zur EWG", 1987), men tjä- nar, med vissa tillägg, som en god spegling av den framgÃ¥ngsrika "proargumentationen". 2. Contra: "Den ekonomiska integrationen leder tvÃ¥ngsmässigt till en politisk integration. Ett stöd för detta är Romfördragets förord i vilket medlemsstaterna uttrycker "sin fasta vilja att skapa grundvalarna för ett ständigt närmare sammanförande av Europas folk." Ett medlemskap i en politisk integration är ej förenligt med ständig neutralitet." Pro: "De högt ställda mÃ¥len i EG:s fördrag är bara spekulation. Verkligheten har visat nÃ¥got helt annat. Medlemsstaternas förmÃ¥ga att gemensamt närma sig dessa mÃ¥l har visat sig svag. Ehuru är politisk integration ej per se oförenlig med neutralitetsrätten. Deltagandet i förverkligandet av EuroparÃ¥dets politiska mÃ¥l är ett exempel pÃ¥ detta. Dessutom kan gestaltandet av en framtida politisk integration vid österrikiskt medlemskap ej ske utan Österrikes samtycke, och inflytande." 3. Contra. "Eftersom Romfördraget ger möjlighet till majoritetsbeslut, vilket uppmuntras av den Enhetliga Europeiska Akten, är medlemskap i EG ej förenligt med ständig neutralitet." Pro: "PÃ¥ grund av EG:s institutionella tillstÃ¥nd är detta contraargument ej hÃ¥llbart. Luxemburgkompromissen frÃ¥n 1966 äger fortfarande giltighet, bland annat därför att nya medlemmar upptagits i Gemenskapen med denna som förutsättning. TvÃ¥ av dessa (Danmark och Storbritannien) kom dessutom att anta Frankrikes tolkning av Luxemburgkompromissen. Den Enhetliga Europeiska Akten kan ej ändra detta faktum. Dessutom mÃ¥ste alla beslut som tas inom det politiska samarbetet (EPS) vara enhälliga. Upptagandet av Österrike i Förenta Nationerna pÃ¥ femtiotalet med neutralitetsförbehÃ¥ll, enligt vilka Österrike ej kan tvingas deltaga i retorsionshandlingar mot sin vilja, är ett prejudikat. Om detta förbehÃ¥ll accepterades inom FN:s ramar av de nuvarande tolv inom EG vid den tidpunkten, äger detta giltighet även inom EG:s ramar idag. Artiklarna 223 och 224 i Romfördraget, enligt vilka inga hinder fÃ¥r skapas för nationellt tillvaratagande av väsentliga egna säkerhetsintressen utgör skyddsklausuler för en neutral stat." 4. Contra: "EG utgör en överstatlig organisation. PÃ¥ grund av den suveränitetsförlust ett medlemskap i en sÃ¥dan organisation medför, är medlemskap ej förenligt med ständig neutralitet." Pro: "Ständig neutralitet och medlemskap i en organisation av överstatlig karaktär är endast oförenliga vid suveränitetsförlust pÃ¥ neutralitetsrättsligt relevanta omrÃ¥den. En suveränitetsförlust pÃ¥ neutralitetsrättsligt relevanta omrÃ¥den är pÃ¥ grund av "skyddsklausulerna" artiklarna 223 och 224 oförenliga med EG:s stadgar. Dessutom förhindrar Luxemburgkompromissen uppkomsten av överstatliga beslut." 5. Contra: "MÃ¥ vara att 'skyddsklausulerna' artiklarna 223 och 224 gör medlemskap förenligt med ständig neutralitet. Men, artikel 225 underkastar Domstolen tolkningen av brokandet av dessa tvÃ¥ artiklar. Därför ger den ständigt neutrala staten upp rätten att själv bestämrna om vidtagandet av Ã¥tgärder i neutralitetssyfte, och kan därmed tvingas till neutralitetsvidriga handlingar." Pro: "Enligt artikel 224 sker förhandlingar om undvikande! av hinder för den gemensamma marknadens funktion pÃ¥ grundval av de enskilda staternas Ã¥tgärder och politik under krigshot eller krig, och ej tvärtom. NeutralitetsförbehÃ¥llet i 1972 Ã¥rs frihandelsavtal är nästan identiskt med ordalydelsen i artiklarna 223 och 224, denna bekräftelse gör dessa artiklar till ett överstökat problem. Enligt artikel225 prövar Kommissionen gemensamt med den berörda staten hur Ã¥tgär·derna för vidtagandet av statens nationella säkerhetsintressen kan anpassas till fördraget. Domstolen kopplas bara in dÃ¥ Kommissionen eller en annan medlemsstat anser att missbruk föreligger, alltsÃ¥ missbruk av neutralitetsrätten. Detta betyder att alla neutralitetsrättsliga Ã¥tgärder är tillÃ¥tna. Enligt art. 223 och 224 kan Domstolen ej tvinga en medlemsstat till neutralitetsvidriga Ã¥tgärder. För att säkra denna tolkning kan en interpretativ förklaring avges i samband med inträde i Gemenskapen. 6. Contra: "En ständigt neutral stat kan ej behÃ¥lla trovärdigheten för sin neutralitetspolitiksom EG-medlem, trots att kan- 209 ske inga neutralitetsrättsliga hinder föreligger för medlemskap." Pro: "Om inga neutralitetsrättsliga hinder föreligger, kan, om sÃ¥ bara detta faktum föreligger, en trovärdig neutralitetspolitik föras. Trovärdigheten kan bevisas vid förhandlingar med EG utifrÃ¥n neutraliteten som axiom. Ingen stat protesterade vid Irlands inträde i EG sÃ¥som neutral stat, vid dess neutralitetsförklaring i början av Falklandskriget i maj 1982 eller vid slutandet av den Enhetliga Europeiska Akten. Ingen stat har ogiltigförklarat Irland som varande en neutral stat. De östeuropeiska staterna visar en allt positivare attityd till EG, förhandlingarna om slutande av ett handelsavtal mellan EG och Ungern visar detta. Erkännandet av nationers rätt att utifrÃ¥n sin egen suveränitet föra en egen utrikes- och neutralitetspolitik enligt Helsingforsavtalet (ESSK) 1975, stöder rätten att starta förhandlingar om medlemskap." Vad har regeringen gjort? Vilken väg har dÃ¥ den österrikiska koalitionsregringen gÃ¥tt för att omsätta dessa tolkningar (vilka dock inte alla omfattas av regeringen) i politisk verklighet? 1987 tillsattes en "arbetsgrupp för europeisk integration" bestÃ¥ende av ledande tjänstemän inom alla ministerier (med undantag av försvarsrninisteriet), tjänstemän frÃ¥n förbundsländerna, liksom frÃ¥n intresseorganisationer och arbetsmarknadens parter. Denna grupp sysslar bl a med inventering av EG:s lagstiftning och järnför denna med den österrikiska, den framlägger förslag om Ã¥tgärder för en österrikisk rättsanpassning samt förhandlingsinitiativ gentemot EG. 210 Man har bildat 14 undergrupper och mer än 40 projektgrupper. Över 300 fackmän är involverade i denna process. Ordföranden i denna interministeriella arbetsgrupp Manfred Scheich företrädde vid ett föredrag pÃ¥ Duttweiler-Institutet i Zurich i november förra Ã¥ret, Ã¥sikten att ett medlemskap för Österrike i EG inte skulle vara "suveränitetshämmande, utan suverä- nitetsbevarande, om inte rent av suveränitetsstärkande" genom att Österrike därmed fÃ¥r en plats vid förhandlingsborden, och slipper en ensidig anpassning. Han menade ocksÃ¥ att den dittillsvarande pragmatiska metoden, genom en samling multilaterala, bilaterala och autonoma ansträngningar bara lett till punktvisa resultat, och att man "inte ens lyckats hÃ¥lla en parallellitet med förverkligandet av den interna marknaden". Liknande Ã¥sikter har under de sista mÃ¥naderna hörts allt oftare. De delade uppfattningarna inom koalitionsregeringen mellan partierna om hastigheten pÃ¥ närmandet till EG, ledde under senhösten till en intern strid mellan den socialistiske förbundskanslem och den konservative utrikesministern om vem som skall stÃ¥ vid spakarna. Den striden har nu officiellt bilagts. Resultaten av utrikesministerns och förbundskanslerns respektive besök i Moskva och Bryssel gav utrymme för en del tolkningar rörande framför allt Sovjetunionens Ã¥sikter angÃ¥ende en österrikisk medlemsansökan till EG. En stor del av de politiska kommentatorerna i massmedia tycks anse att ryssarna menar att förhandlingar med EG om medlemskap är accepterbart, sÃ¥ länge de förs med den ständiga neutraliteten som högsta prioritet. Att sÃ¥ kommer att vara fallet har bÃ¥de förbundskansler Vranitzky och utrikesministerMock betonat Ã¥tskilliga gÃ¥nger. Enigheten bland intresseorganisationer och arbetsmarknadens parter tycks vara stor, alltifrÃ¥n industriförbund till "Arbeiterkammer", sÃ¥ stor att en del politiker ocn politiska kommentatorer varnat för en "EG-eufori", att den politiska styrningen riskerar att bli en "Adhokratie". Det vill säga att sammanhanget mellan politiska beslut riskerar att förloras. FrÃ¥gor har ställts om den egentliga enigheten inom de olika intresseorganisationerna, framför allt inom lantbrukets organisationer som innehÃ¥ller en rad olika medlemsgrupper. Men de politiska ställningstagandena tagna för intresseorganisationernas räkning har visat ett positivt gensvar i frÃ¥ga om EG-medlemskao. EG-staternas politiska sarnarbete inom det Europeiska Politiska Sarnarbetet (EPS) har frÃ¥n regeringens sida inte betraktats som ett oöverstigligt problem. Dels p g a den mellanstatliga samarbetsform som bara medger beslut och deklarationer tagna i enighet, dels p g a att EPS utveckling inte har ansetts peka pÃ¥ en utveckling mot att ocksÃ¥ omfatta de militära aspekterna av säkerhetspolitik. EG:s omrÃ¥desgränser mÃ¥ste definieras En österrikisk medlemsansökan, eller antydningar om medlemskapsansökan, skulle dessutom tvinga EG-staterna att definiera EG:s omrÃ¥desgränser,och gränserna för medlemskap. EG-staterna skulle därmed tvingas att behandla den känsliga frÃ¥gan om det politiska sarnarbetets natur. NÃ¥got som inte kommer att bli lätt, med tanke pÃ¥ erfarenheterna av delade ~~·----------------------------------------------------~ meningar bland staterna om detta. Endast medlemsansökan frÃ¥n ett utomstÃ¥ende neutralt land har i Österrike ansetts kunna tvinga medlemsstaterna till detta. SPÖ:s utrikespolitiska talesman Peter Jankowitsch (tidigare utrikesminister) menar (i "Kurier" 26/ 1-89) angÃ¥ende EG-komrnissionens ordförande Jacques Delors skepticism, rörande ett neutralt Österrikes medlemskap och EG:s politiska mÃ¥l; "Det visar sig att EG, genom Österrikes hittillsvarande integrationsstrategi, blir lite nervösa. Dessa klara utsagor hade inte funnits om inte vi, under den senaste tiden, knackat pÃ¥ kraftigt i Bryssel. Jag ser Delors utsagor sÃ¥som positiva." Att en framtvingad självrannsakan hos EG-medlemmarna rörande EG:s politiska samarbetes framtida inriktning skulle utfalla till det neutrala Österrikes fördel, hoppas mÃ¥nga pÃ¥. Jag har gÃ¥tt igenom de, ur neutralitetsbegreppet, mest debatterade stÃ¥ndpunkterna. Naturligtvis Ã¥terstÃ¥r det mycket att säga om Österrikes närmande till EG. Inom olika omrÃ¥den av det ekonomiska - 211 och politiska livet pÃ¥gÃ¥r intensiva debatter. Exempel pÃ¥ sÃ¥dana omrÃ¥den är ett EG-medlemskaps förenlighet med förbundsländernas legislativa ställning inom Österrike samt transittrafiken genom bl a Tyrolen. Menjag hoppas att denna artikel har tjänat som en god överblick. Det finns all anledning att intensivt bevaka utvecklingen Österrike-EG eftersom detta givetvis kommer att pÃ¥verka även Sveriges förhÃ¥llanden. Man skall nog inte dra för stora slutsatser för Sveriges del av de österrikiska erfarenheterna, man mÃ¥ste beakta de olika situationer vÃ¥- ra bÃ¥da länder stÃ¥r inför. Men att samtidigt betrakta händelseutvecklingen sÃ¥som irrelevant för Sveriges del vore ett stort misstag. "Det som är sanning i Wien och Bryssel är inte i Stockholm blott ett skämt". Tiden kommer, dÃ¥ ocksÃ¥ vi pÃ¥ allvar mÃ¥ste ta tjuren Europa vid hornen. Vid denna tidpunkt bör vi komma väl förberedda, utan skygglappar för dagens verklighet, och med sextiotalets europapolitiska "Bondepraktika" uppställd i bokhyllan.