R DÖRFER: stersjöns geopolitiska etydelse I Detta är första delen av ett anförande av Ingemar Dörter vid Deutsche Marine Instituts symposium om Freiheit der Meeredie Ostsee i Bonn den 24 januari 1989. Del två publiceras i nästa nummer av Svensk Tidskrift. Docent Ingemar Dörter är säkerhetspolitisk forskare och verksam vid FOA. U nder Napoleonkrigen förlorade Sverige Finland och Pommern och därmed de sista resterna av sitt stormaktsvälde kring Östersjön. Både flottan och armen som dittills kunnat strida utanför moderlandets gränser fick nu till huvuduppgift att skydda det egentliga Sverige. Sedan erövrandet av Norge 1814 som ett sekel senare fredligt skildes från Sverige år 1905 har Sverige inte varit i krig. Under hela 1800-talet betraktades Ryssland som det stora hotet i svensk säkerhetspolitik. Man räknade med att ryssarna från Finland och Baltikum lätt kunde hota Stockholm och införde under större delen av 1800-talet centralförsvarsprincipen. Vid en rysk invasion räknade man med att uppge övre Norrland och östra delen av Mellansverige för att slutgiltigt kunna besegra fienden i kärnlandet mellan sjöarna Vänern och Vättern. P g a uteblivna ryska invasioner testades gudskelov aldrig hållbarheten i den svenska generalstabens planer. Framväxten av det enade och kejserliga Tyskland tillförde en ny och avgörande maktfaktor i Östersjöområdet Under det första världskriget förblev Sverige neutralt och med oktoberrevolutionen 1917 och ett par decennier framåt försvann det ryska maritima hotet mot Sverige. De nya självständiga staterna Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen förvisade den sovjetiska Östersjöflottan till en 40 kilometers kuststräcka runt Kronstadt. Det var också i detta område som ryska flottan var fångad under större delen av andra världskriget. Djärva ubåtsräder trotsade de tysk-finska minbälten och ubåtsnäten i Finska viken med betydande tyska sjöförluster som följd. Våren 1945 var det svenska strategiska 524 läget vid Östersjön som i ett slag förändrat. Sovjetunionen behärskade då som nu en 2000 km lång kustlinje ända till Trawemiinde. För första gången i historien baseras betydande ryska militära styrkor på en permanent basis sydväst om Sverige. Av den tyska motvikten till den sovjetiska flottan i Östersjön återfanns vid krigsslutet naturligtvis ingenting. Sovjetiska trupper hade befriat Bornholm där de förblev i nästan ett år. Montgomerys och Rakossovskis armeer möttes på Östersjökusten och definierade därigenom gränsen mellan Väst och Öst. Alltsedan Napoleonkrigen hade Storbritannien förklarat Östersjön som ett öppet hav och år 1945 var det britterna som behärskade Flensburg, Kiel och Liibeck förutom naturligtvis Bremen och Hamburg. Förvisso gick Storbritannien försvagat ur kriget. Men som Paul Kennedy påminner oss var Royal Navy fortfarande den i särklass näst största i världen med mer än 1000 stora och 3000 små skepp förutom 5500 landstigningsfarkoster1 l. Östersjön befann sig inte högt på Royal Navys prioritetslista men Storbritannien hade gott om resurser om de skulle vända sin uppmärksamhet mot denna del av världen. Royal Navys styrka var naturligtvis en av förutsättningarna för att Danmark och Norge 1949 gick in i NATO. Svenska flottan kunde vid krigsslutet räkna 100 övervattenfartyg varav 7 pansarskepp, 4 kryssare och 27 jagare, plus 26 ubåtar.2 l Också om detta var en betydande styrka hade maktbalansen i Östersjöområdet rubbats och under en femtonårsperiod var Sovjetunionen den överväldigande dominerande makten i området. Paradoxalt nog ledde detta faktum inte till uppbyggnaden av den svenska marinen utan snarare det svenska flygvapnet. sedan krigsslutet dominerades flygvapnet av den karismatiske generalen Nordenskiöld. Det var han som lyckades övertyga svenska politiker om att Östersjön var Sveriges Engelska Kanal som den presumtive fienden måste korsa för att kunna ii'1vadera Sverige. Lika litet som Tyskland kunde genomföra Operation Seelöwe sedan Luftwaffe förlorat slaget om Storbritannien kunde ryssarna invadera Sverige utan luftherravälde över den svenska östersjökusten, resonerade Nordenskiöld.3l Bara på så sätt kan förklaras att Sverige under början av 1950-talet hade världens fjärde största flygvapen med över 1000 stridsflygplan. Efter 1945 byggdes den sovjetiska flottan i Östersjön upp och den förblev till ar 1970 den största av de fyra sovjetiska flottorna. Som en motåtgärd började västmakterna öka sin närvaro i Östersjöområ- det och 1952 hölls den första NATOmanövern. Under mitten av 1950-talet införde Förenta Staterna den massiva vedergällningens strategi. Några av Strategic Air Commands viktigaste anflygningsvägar gick över Östersjön, vilket manövrar som kränkte svenskt territorium ar 1954 visade.4 l Med bildandet av amerikanska hangarfartygsgrupper år 1957 började den amerikanska flottan ta över vissa av SACs funktioner. Som ett motdrag började Sovjetunionen bygga upp Nordflottan och flytta sina ubåtar från Östersjön till Norra Ishavet. Denna förskjutning av tyngdpunkten från Östersjön till Norska havet pågick under hela 1960-talet. Den tyska återupprustningen kodifierades i Östersjön med bildandet av COMBALTAP år 1962. Den nya Bondesmarine fick till en början sina huvuduppgifter i Östersjön och genom COMBALTAP knöts viktiga delar av Förbundsrepublikens krigsmakt också formellt till CINCNORTH och försvaret av Skandinavien. Efter en femtonårsperiod av sovjetisk total dominans fanns det åter en västlig motvikt till Sovjetmakten i södra och mellersta Östersjön. Den svenska militära marginalstrategin som går ut på att motståndaren bara kan använda en del av sina resurser mot Sverige började återigen motsvara verkligheten. Från COMBALTAPs grundande 1962 fram till slutet av 1970-talet präglades det militärpolitiska mönstret i Östersjöområ- det av relativt lugn och ett stabilt övningsmönster. Västtyska, amerikanska, brittiska och franska spaningsflygplan flög sina bestämda rundor upp och ner Östersjön, brittiska, amerikanska och andra NATO-stridskrafter övade regelbundet i området. På östsidan förflyttade sig fartyg mellan de olika sovjetflottorna utnyttjande de internationella farlederna i Stora Bält och Öresund. Tyvärr bröts detta regelbundna mönster för ett decennium sedan, eller för att vara precis, år 1978. strategiska faktorer bortom Sveriges inflytande Med 1970-talet flyttades huvuddelen av supermakternas strategiska andraslagsvapen till kärnvapenbestyckade ubåtar. T Sovjetunionen byggdes Nordflottan upp så att den vid mitten av 1970-talet stod för 2/ 3 av landets strategiska ubåtar. En SSBN bastion för dessa ubåtar skapades där Nordflottans övriga fartyg fick till uppgift att skydda de strategiska ubåtarna mot amerikanska attackubåtar. Också om 525 de strategiska sovjetiska styrkorna i Nordflottan är riktade mot huvudmotståndaren USA innebär deras närvaro naturligtvis ett spänningsmoment i Skandinavien och Östersjöområdet Ten kris- eller krigssituation kan Sovjetunionen definiera sin säkerhetsperimeter för dessa vapen på ett sätt som kommer i konflikt med svenska och finska intressen i Östersjö- området.5l Det är således inte längre praktiskt att strikt skilja på de sovjetiska Nord- och Östersjöflottornas strategiska funktioner, som ju också den täta kommunikationen och utbytet mellan dem visar. SSBN bastionen i norr har således indirekta konsekvenser också för läget i Östersjön. Det sovjetiska doktrinskiftet i slutet på 1960-talet, iden att Sovjetunionen fått stadigt större förmåga att utkämpa och vinna ett konventionellt krig i Europa har också direkta konsekvenser.6 l T ett längre konventionellt krig blir västeuropeerna helt beroende av amerikanska förstärkningar i form av trupper, vapen och andra förnödenheter över Atlanten på s k Sea Lines of Communications, SLOCs. I en sådan situation gäller det för Nordflottan att störa dessa SLOCs och Östersjöflottan och alla andra Warszawapaktsstyrkor i Östersjöområdet att understödja dessa operationer. Sverige har på intet sätt bidragit till detta scenario som utspelas ovanför Sveriges huvud. Lika fullt ligger Sverige mellan de sovjetiska styrkornas utgångsläge och de mål på Norges och Danmarks västkust som de tänker ta.7 l De Backfires som har sina mål i amerikanska Striking Fleet Atlantic sparar mycket tid och räckvidd om de flyger över Ostersjön och Sverige samtidigt som de naturligtvis då riskerar att bli nedskjutna av det svenska flygvapnet. T omvänd 526 ordning går amerikanska kryssningsrobotsbanor mot Leningrad och Baltikumområdet över svenskt territorium, och också då med stor nedskjutningsrisk. Trots att det är Nordatlanten och Norska Havet som är huvudkrigsskådeplats gör den militära teknologin det praktiskt taget omöjligt att inte involvera också Östersjöområdet och Sverige. Den militärteknologiska utvecklingen och doktrinutvecklingen på båda sidor gör att Sverige nu återigen har kommit under kulbanan för båda paktsystemen precis som man var på 1950-talet. I fråga om Östersjöflottan påverkar dess skilda funktioner det svenska strategiska läget inte indirekt utan direkt. I sovjetisk maritim doktrin delas havet utanför dess territorium in i tre zoner.8 l I den inre zonen har man full kontroll, den andra zonen är som regel nekad motståndaren och iden tredje zonen har inte motståndaren full handlingsfrihet p g a sovjetiska sjöstridskrafter. Sovjetunionen ser förmodligen större delen av Östersjön som sin inre zon och detta synsätt kolliderar naturligtvis med den västliga synen på Östersjön som ett fritt hav. Östersjön är inte bara en försvarsparameter som skyddar det sovjetiska hemlandet och en del av dess viktigaste industrier speciellt i Leningradområdet. Östersjöflottan sköter också en stor del av träningen, skeppsbyggnaden och reparationerna för hela flottan. Mer än 50 % av alla skeppsvarven finns i Östersjön och eftersom infrastrukturen på Kolahalvön fortfarande är så underutvecklad är hamnarna i Östersjön- Kronstadt, Riga, Ventpils, Baltijsk, Tallin och Liepaja plus de polska och östtyska hamnarna desto viktigare. En tredje funktion hos Östersjöflottan är bokstavligen att visa flaggan, att visa att Sovjetunionen är den dominerande makten i Östersjön med ett yttersta mål att stänga detta hav för icke-strandstaters örlogsfartyg. Om det diplomatiska målet är att förmå Sverige uppföra sig mer som Finland, och Danmark och Norge mer som Sverige så kan en dominant och aggressiv Östersjö- flotta (och Nordflotta) ha en viktig roll i denna strategi. Östersjömarinen har under 1980-talet blivit mer skräddarsydd för Östersjön allt eftersom Nordflottan blivit mer specialiserad på sina uppgifter. Tyvärr kan jag därmed inte dela de kommentatorers lättnad som konstaterar att Östersjömarinen lyckligtvis inte längre har uppgifter ute på Nordsjön eller i Atlanten. Sverige ligger vid Östersjön. Östersjöflottans krigsuppgift är förmodligen att erövra de danska sunden för att hålla västmakterna ute och naturligtvis att stödja de sovjetarmeer som anfaller västerut över de nordtyska slätterna. Konstruktionen av KlaipedaMukran linjen år 1986 med en kapacitet av 103 järnvägsvagnar per skepp per 48 timmar måste ses ur strategisk synpunktYl Förmodligen är det ett orealistiskt mål för Östersjöflottan att kunna bryta ut i Nordsjön i början av en konflikt. Säkrandet av Kielkanalen däremot skulle vara en viktig sovjetisk desantutförd med specialtrupper ur alla vapenslag. Sverige förefaller inte vara ett huvudmål i något av dessa scenarier, men eftersom Sverige kontrollerar delar av Öresund och Kattegatt så är det fördelaktigt att säkra territorium i Sydsverige om inte kostnaderna är för stora. Warszawapakten har mer än 100 specialtonnagefartyg i Östersjön, nog för att transportera 5000 man samtidigt.10l Allt som allt, med handels- och ro-rofartyg, kan Warszawapakten landsätta två divisioner i en omgång.'Ll Det betyder att man inte kan sjöinvadera de danska bälten och Sverige samtidigt utan att man måste prioritera. Om de danska sunden är huvudmålet har svenska försvaret tid att mobilisera. En möjlig sovjetisk taktik är att neutralisera svenska marin- och flygstrid~krafter genom ett tidigt förebyggande anfall men utan att i övrigt slösa resurserna på andrahandsmålet Sverige i inledningsskedet av fientligheterna. Det sovietiska träningsmönstret förändrades i slutet av 1970-talet. Vid de stora marinövningarna Sever och Okean deltog naturligtvis också Östersjömarinen i samspel med de övriga sovjetflottorna. Sedan 1978 förekommer regelbundet stora övningar med Östersjöflottan med stora insatser av landstigningsenheter, minröjning, eskort och eldunderstöd.12 l Sedan utvidgningen av den svenska territorialgränsen till 12 sjömil år 1979 har kränkningarna av svenskt territorium markant ökat. Det amerikanska svaret på den sovjetiska flottuppbyggnaden i form av The Maritime Strategy växte fram genom krigsspel vid Naval War College från år 1979. Under Reaganadministrationen skapades John Lehmans flotta på nära 600 fartyg. I den Maritime Strategy och Arnphibious Warfare Strategy som presenterades i US. Naval Institute's Proceedings i januari 1986 finns offensiva element som berör Östersjön. I det tredje stadiet där striden förs över till fiendens territorium tärLkter sig marinkårsgeneralen Kelley också operationer inne i Östersjön.13 l Det verkar orealistiskt att använda marinkåren mot sovjetiska pansardivisioner i Baltikum eller Polen. Där- 527 emot har marinflyget i Striking Fleet Atlantic i Norska Havet en räckvidd långt in över Östersjön. US Navys enheter i Norska Havet har kryssningsrobotar med en räckvidd på över 1000 km med potentiella mål i Ostersjöområdet.14 l I scenarier i Maritime Strategy ingår The Jutland Campaign, där NATO återerövrar VästEuropa från ett brohuvud på Jylland. Den militära utvecklingen i Östersjöområdet Sverige är alliansfritt i fred syftande till neutralitet i krig. Helt oberoende avsikterna är det östsidan som i en krig- eller krissituation har de militära resurserna att anfalla Sverige, åtrllinstone i ett inledningsskede. Sedan 1945 är Sovjetunionen den starkaste militärmakten i Östersjö- området och NATO har endast delvis lyckats bilda en motvikt. Tillkomsten av Västra och Nordvästra 1VD i början av 1980-talet visar att man i Moskva ser en potentiell huvudkrigsskådeplats i detta område där Östersjöutloppen ligger inom Västra 1VD medan resten av Östersjön förmodligen ligger i det Nordvästra.15 l Poängen med doktrinskiftet i slutet av 60-talet och det efterföljande uppbyggandet av den sovjetiska krigsmakten under Marskalk Ogarkov är just dess konventionella förmåga. Sverige saknar kärnvapen, befinner sig inte under något kärnvapenparaply och förbereder sig för ett konventionellt krig. Om den sovjetiska strävan att denuklearisera Europa lyckas, kommer Europa återigen att vara "säkert för konventionellt krig". Det gäller speciellt områden som samtidigt som de politiskt, befolkningsmässigt och ekonomiskt är perifiera, militärstrategiskt blir allt mer 528 centrala. För att exemplifiera: Turkiet, Norge, Sverige.16 l Det är inte kvantiteten utan kvaliteten av Östersjöflottans utbyggnad som är intressant ut svensk synpunkt. Från att ha varit den största är den sedan början av 1970-talet den minsta av de fyra flottorna.t7) 1988 Norra Öster- Svarta Stilla alla sjö Havs Havs Ubåtar 158 39 29 112 338 Stora ytfartyg 71 50 69 73 263 Amfibiefartyg 14 19 14 19 66 12 % av ubåtarna och 19 % av de större fartygen tillhör Östersjöflottan, liksom 28 % av specialamfibiefartygen. Ar 1974 var det 10 %av ubåtarna och 23 %av ytfartygen. Vare sig antalet eller proportionerna har förändrats. Östersjöflottan IXJ Stora ytfartyg Ubåtar 1974 1988 50 47 30 33 varav 6 Golf ll Av de 1082 örlogsfartygen i Östersjön år 1988 är 460 eller 42% sovjetiska.19 l En sammanställning visar: Sovjetunionen 460 42 % Förbundsrepubliken Tyskland 192 18 % Sverige 110 lO % DDR 107 10% Polen 96 9% Danmark 72 7 % Finland 45 4% Warszawapakten har 61 %, Nato 25% och de neutrala 14%. Naturligtvis ger tabellen bara ett ungefärligt begrepp. DDR har exempelvis 19 fregatter, Sverige inga, medan Sverige har 12 ubåtar och DDR inga. Hela Förbundsrepublikens flotta har räknats trots att en stor del som regel återfinns i Atlanten. Den kvantitativa tyngdpunkten i den ryska Östersjöflottan ligger i små moderna övervattensfartyg varav inte mindre än 125 för minkrigföring som Östersjön är särskilt lämpad för. DDRs 19 fregatter verkar ha .till uppgift att eskortera trupptransporter från sovjetiska hamnar direkt till DDR undvikande landförbindelserna i Polen. I frå- ga om landningskapacitet gäller:20 l Sovjetunionen DDR Polen amfibie- svävare trupper fartyg 24 25 l marininfanteribrigad 12 l infanteriregemente 23 l marininfanteridivision 59 + 25 = 84 Östersjöflottan har 100 bombflygplan. Ett regemente på 40 Backfire bombflygplan baseras i Baltiska MD och Backfire finns sedan 1988 nu också permanent baserat på Kolahalvön. Trots att Badgers, Blinders, Forgers och Pitters kan användas mot Sverige är troligen deras huvudmål på annat håll, liksom Backfires. De taktiska flygvapnen i Gruppen av sovjetiska styrkorna i Tyskland, och flygvapnen i Vitryska, Baltiska och Leningrads militärdistrikt utgör de största hoten mot Sverige. De 225 Su 24 Fencer i Legnicas strategiska flygarme är det största flyghotet av alla. Det är framför allt de sovjetiska stridskrafternas modernitet, träning, eldkraft, rörlighet och räckvidd som möjliggör deras snabba insats med möjlighet till stora initialframgångar. Sedan 1970-talets slut har det svenska strategiska läget försämrats:21 > 1977 1987 Sovjetiskt attackflyg som når Sverige 100 1000 Mode.rnt svenskt jaktflyg 200 150 Sovjetiska landstigna/ landsatta brigader första två dygnen 4 8 Svenska brigader som kan motanfalla första två dygnen JO 7 Svenskt attackflyg 120 100 KvaIificeradc svenska ytanackfartyg 30 20 Kvalificerad sovjetisk ytattack 40 40 Svenska ubåtar 15 12 De sovjetiska styrkornas ökade kapacitet, liksom NATOs, betyder att det svenska strategiska läget har försämrats. Risken för att Sverige snabbt ska kunna dras in i kriget är större och Sveriges möjligheter att snabbt avvä~a ett anfall är med nuvarande resurser mindre. Endast genom moderniseringen av det egna försvaret kan Sverige återvinna sin forna trygga ställning i området. Marinens uppbyggnad i Förbundsrepubliken Sundesmarine skapades år 1956. Dess ursprungsmål definierades av SACEUR och gäller i princip fortfarande.22> • förneka fientliga sjöstridskrafter passage genom de danska sunden och Kielkanalen ---~- -- 529 • störa sovjetiska sjöförbindelser i Östersjön så långt österut som möjligt • deltaga i försvaret av den tyska Östersjökusten och de danska öarna • bidraga till upprätthållandet av allierade sjöförbindelser i Nordsjön. Av naturliga skäl koncentrerades till en bö~an marinens ansträngningar till Östersjön. Vid början av 1970-talet tillkom Nordsjön som ett lika viktigt operationsområde som Östersjön. Med flexible response strategin kunde kriget bli längre och amerikanska SLOCs viktiga. Samtidigt medgav nybyggnaden av ubåtsflottan ambitioner i östra Östersjön.23 l Tolv nya ubåtar sjösattes år 1972. Ubåtsvapnets koncentration på Östersjön har understrukits de senaste åren då 211 klassen speciellt avsedd för Nordsjön avbeställts och 212 serien mer lämpad för Östersjön nu byggs till år 1995.24) Jen krigssituation har ubåtarna uthållighet för flera veckors operationer. De saknar naturliga basområden i egna farvatten. Risken är att de sö- ker använda svensk skärgård som temporärt basområde. Detsamma gäller uppenbarligen sovjetiska ubåtar. Marinens 24 ubåtar är dess ena instrument för maktprojektion. Det andra är marinflygets attackstyrka på 100 Tornado jaktbombplan, tre divisioner attack och en spaningsdivision. De har en räckvidd ända till hamnarna på den baltiska Östersjökusten. Sedan 1980 har marinen utvidgat sitt operationsområde till att också omfatta Norska havet. Från amerikanskt håll har framförts önskemål att Bundesmarine är mer aktiv i skyddet av SLOCs över Atlanten liksom i "out of area operations". Genom närvaro i Medelhavet har Bundes- 530 marine delvis avlastat sina allierade för operationer i Indiska Oceanen. Ur svensk synpunkt innebar Bundesmarinens tillväxt och skapandet av COMBALTAP 1962 att en viss motvikt till Sovjetunionens Östersjöflotta återigen skapades. Förbundsrepublikens, liksom andra NATO-allierades närvaro i Östersjön är bra för den militärpolitiska balansen. En allt för stor diversiering av Bundesmarine till exotiska platser utanför Östersjön är därför inte i svenskt intresse. Alla tecken tyder på att Bundesmarines resurser i framtiden inte kommer att öka. Tvärtom innebär der Pillewknick ett dyrbarare och mer resurskrävande tyskt försvar under 90-talet. Av strategiska skäl kommer Bonn i valet mellan Bundesheer och Bundesmarine att lägga de största resurserna på Bundesheer. Det är nödvändigt att bibehålla tre armekårer om inte den amerikanska kongressen återigen ska börja tala om tillbakadragandet av de amerikanska trupperna i Europa i allmänhet och Tyskland i synnerhet. I ett läge med krympande resurser för Bundesmarine är det angeläget att marinen inte sprider ut sig för tunt. En återgång till huvuduppgifterna i Östersjön ligger i strikt militärstrategisk mening i Sveriges säkerhetspolitiska intresse. Svenska marin- och flygstridskrafter År 1958 beslöt Sverige att göra sig av med sina jagare och fregatter. Flottans uppgift hade varit att möta en invasionsflotta i Östersjön, och att skydda sjölederna längs Östersjökusten, till Gotland och i Skagerack och Kattegatt. Med kärnvapenhotet ansåg man att en tung flotta inte kunde överleva i Östersjöns stridsmiljö. I stället övergick man till en lätt flotta. Flygvapnets attack, först Lansen och senare Viggen- och JAS Gripen- skulle ta över uppgiften att sänka en invasionsflotta. Eftersom dessa flygplan uppenbarligen inte kunde eskortera skepp eller säkra sjölederna bestämde riksdagen i 1972 års försvarsbeslut att denna funktion skulle skötas med diplomatiska medel. Man såg framför sig ett scenario ala andra världskriget där skepp förde förnödenheter till ett neutralt Sverige. Ingen tänkte sig ett ubåtshot i Östersjön. När ubåtskränkningarna intensifierades i början av 1980-talet hade jagarna och fregatterna övergivits. Det dyrbara och besvärliga arbetet att skapa en ny ubåtsjaktstyrka fick göras om praktiskt taget från början. Ett felaktigt scenario hade lett till en felaktig struktur av sjöstridskrafterna. Marinen har utvecklats som följer:25 l 1968 1988 1992 Jagare/ fregatter 20 Kustkorvetter 4 6 Andra ytfartyg 40 34 34 Minsvepare 39 35 30 Ubåtar 21 12 12 Kustartelleribataljoner 40 30 29 I fråga om flygvapnet ar utvecklingen också dramatisk26 l 1977 1988 1992 Jaktdivisioner 17 Il 11 Attackdivisioner 5,5 5,5 5,5 Lätt attackdivisioner 5 4 4 Spaningsdivisioner 8 6 6 Den svenska marinens budget ligger på ca 5 miljarder kr/ år. Sedan 1983 har marinen fått 3 miljarder extra för en·tioårsperiod för att bygga upp ubåtsbekämpningskapaciteten. I praktiken är detta bara l % av försvarsbudgeten som nu ligger på ca 30 miljarder kr/ år. Ar 1992 kommer marinen att ha sex kustkorvetter och 12 Norrköpingbåtar med svensktillverkade Rb 15 som har en räckvidd på över 70 km. 16 Hugin skepp är väpnade med Penguinrobotar. Med tio helikoptrar och ett konverterat antiubåtsflygplan kommer Sverige bara att ha en antiubåtsstyrka under resten av detta århundrade. Trots att marinen varit svältfödd på resurser är ett intressant nytänkande på väg. Speciellt ett par innovationer i svensk marin strategi påverkar Östersjöns militärgeografi i framtiden. Åtminstone tre bataljoner med 32-48 Rb 15 i varje planeras liksom ett batteri på Gotland. Dessa bataljoner blir lätta, rörliga (Rb 15monteras på lastbil) och svårupptäckta. En bataljon i Skåne täcker lätt Öresund och havet ända till Bornholm och Hanöbukten mot Karlskrona. Ett batteri på Gotland täcker tillsammans med bataljoner på svenska östkusten hela havet mellan Karlskrona-Stockholm-Gotland och Kvarken vid Åland. Senare versioner av Rb 15 med en räckvidd upp mot 100 km kommer att täcka hela Kattegatt från den svenska västkusten. Om bara målinmätningsfrå- gan kan lösas blir det svårt för fientliga övervattensfartyg att ostraffat röra sig i dessa vatten. Det andra nya svenska konceptet är marinens amfibiebataljoner. Minst sex så- dana rörliga eldkraftiga elitenheter med egna stridsfartyg och ledningssystem ska sättas upp. Vid kustinvasion samverkar de med försvarets andra förband. Men de kan också användas som jägarsoldater för att infiltrera skärgården efter det att fienden fått fotfäste på fastlandet för att med 531 robotar (Hellfire) och minor bekämpa fiendens transportfartyg och kraftigt reducera hans styrketillväxt. Dessa båda koncept har starkt stöd också från politiskt håll. Spetznazförband utgör ett hot mot ylattackfartyg och strategiskt överfall - en operation typ Weserubung - ses nu som ett allvarligare hot mot Sverige. Med den hotbilden erbjuder kustbaserade robotar fördelen att vara svåra att upptäcka och slå ut samtidigt som de uthålligt kan verka även efter att fienden landstigit. Marinen kommer nu åter att förstärkas och det gäller också flygvapnet. I december 1988 flög för första gången JAS 39 Gripen. Den första divisionen attackGripen kommer enligt planerna att finnas år 1994. Den nuvarande styrkan av 100 AJ 37 Viggen mäter sig i slagkraft med Sundesmarines Tornadostyrka och har samma uppgifter. 140 JA 37 Viggen och 70 J 35 Draken bildar luftförsvaret. 50 SH/ SF Viggen i spaningsflyget innebär att det svenska flygvapnet fortfarande räknar 360 första klassens stridsflygplan.27 > Det nya bas 90 systemet och en svensk modell av flygburen radar kommer att förbättra flygvapnets effektivitet. Ändå är kostnadsöverdragen på JAS oroande och kan leda till minskad kvantitet stridsflygplan. Medan attackversionen av JAS kan ta Rb 15 och Maverick finns det f n ingen radarrobot för jaktversionen utom AMRAAM som fortfarande ligger på förproduktionsstadiet i USA. För luftförsvarets trovärdighet är det viktigt att Jaktgripens beväpningsfråga löses innan den första divisionen sätts upp år 1996. Både marin- och flygstridskrafternas minskning visar vilka problem en alliansfri stat har att vidmakthålla ett för- \ 532 svar med avancerade vapensystem, speciellt som den svenska vapenexportmarknaden är begränsad p g a självpåtagna och mycket hårda exportregler. Den reella svenska försvarsbudgeten har legat fast sedan år 1970 och som ett resultat har budgetens andel av nationalprodukten sjunkit till 2,7 %, lägre än genomsnittet i NATO. Medan marinen och flygvapnet krympts men behållit sin kvalitet har armen förblivit stor på papperet medan dess utrustning och utbildning blivit eftersatt. De närmaste åren är det armens modernisering och strömlinjeformning som är det stora svenska försvarspolitiska projektet. Försvarsutredningen ska år 1991 avge sitt förslag om försvarets fortsatta utformning. I sin Försvarsmaktside 2000 framlagd i oktober 1988 anger överbefälhavaren, general Bengt Gustafsson, åtta mål för det svenska försvaret år 2000.28 ) l. Luftförsvara landet 2. Neutralitetsförsvar till sjöss 3. Skydda sjötransporter längs kusten 4. Förhindra strategiskt överfall 5. Försvara norra Sverige 6. Försvara mot kustinvasion 7. Gardera mot olika anfallsriktningar 8. Fortsätta striden efter anfall För att nå dessa mål behövs enligt överbefälhavaren stridskrafter av minst följande storlek. + 21 divisioner (390 stridsflygplan) JAS i minst 30 basområden + 26 luftvärnsbataljoner +Fyra ytstridsflottiljer om vardera tre divisioner ytstridsfartyg. En flottilj i Västerhavet, en i södra Östersjön, två i mellersta och norra Östersjön + 15 ubåtar + 3 kustrobotbataljoner plus ett batteri på Gotland + 19 spärrområden försvarade av fast kustartilleri + 6 amfibiebataljoner + 21 armebrigader + Territorialförsvar på 170 000 man +skyddstrupper på 100 000 man För att nå detta mål har ÖB bett om 1 miljard kr extra årligen till 1992. Därefter måste budgeten reellt öka med 3 %per år fram till år 2000. Han har hittills fått 600 miljoner kr extra årligen och inget tyder på ett försvarsbeslut som innebär en reell ökning om 3 % per år. Hans mål kommer inte att uppnås. Noter l. Paul Kennedy: The Rise and Fa/1 of the Great Powers. New York: Random House 1988 s. 367 2. Bo Hugemark, Neutralitet och försvar. Stockholm: Militärhistoriska Förlaget 1986 s. 176 3. Ingemar Dörfer: System 37 Viggen. Arms, Technology and the Domestication ofGlory. Oslo: Scandinavian University Books 1973 s. 48-51 4. Wilhelm Agrell: Bakom ubåtskrisen Stockholm: Liber förlag 1986 s. 107-115 5. l november 1987 förklarade ambassadrådet Akulov vid Sovjetunionens ambassad i Helsinki att kryssningsrobotproblemet var allvarligt och att Finland och Sverige måste göra nödvändiga förberedelser eftersom Sovjetunionen vid en attack inte skulle vänta på robotarna vid sina gränser. Tomas Ries: Cold Will: The Defence of Finland: London: Brassey's 1988 s. 366 6. Michael McGwire: Military Objectices in Soviet Foreign Policy Washington DC: The Brookings Institution 1987 7. Scenarios diskuteras beundransvärt av James Cable: Britain's Naval Future: London: The MacMillan Press 1983 s. 114-124 8. Viceamiral Per Rudberg: "The Naval Situation in the Baltic" Naval Forces IV, 1985 9. Michael Meyer-Sach "Der TYD Nordeuropa Teil l. "Marine Rundschau" 1986/5 s. 265 Ostsee-Jahrbuch 1987lndustrie und Handelskammer zu Li.ibeck 1987 s. 250 10. Konteramiral Hans Garde: "Östersjöen - den sovjetiskae flåtens förste och störste baseområde" Norsk Mililaert Tidskrift 2. 1985 s. 67 11. Kommendörkapten Nils-Ove Jansson "Östersjöns strategiska betydelse" Tidskrift i Sjöväsendet2. 1988 s. 120 12. Agrell op cit s. 123 13. General P. X. Kelley: "The Amphibious Warfare Strategy" Supplement U.S. Naval Institute ProceedingsJanuary 1986 s. 26 14. Commander S.J. Frogget ''Tomahawkh's Role" U.S. Naval Institute Proceedings February 1987 15. Detta anser den danske strategen Michael H. Clemmesen (Säkerhetsutveckling i Ostersjöområdet s. 109). Tomas Ries och Johnny Skorve vill dra TYD gränsen längre norrut från Narva söder Åland - via 533 Sundsvall till Trondheim. (lnvestigating Kola: London: Brassey's s. 18) 16. Se Discriminate Deterrence The Report of the Commission on lntegrated Long-Term Strategy. Washington DC: Department of Defense, January 1988. 17. The Military Balance 1988-1989 London: The IISS 1988 s. 33-44 18. Pertii Joenniemi & Unto Vesa red.: säkerhetsutveckling i OstersjöområdetTampere: Tapri 1988 s. 14 19. The Military Balance 1988-1989 20. Ibid 21. Bo Hugemark "Östersjöföreställningar" i Bo Huldt red.: Fred och Säkerhet 1986-87. Stockholm: Utrikespolitiska Institutet 1988 s. 137-138 uppdaterat 22. Gert Jeschonnek: Die Sundesmarine 1955 bis Heute Koblenz: Verlag Wehr und Wissen 1975 s. 34 23. Jay Wagner: West German Naval Policy on the Northem Flank Oslo: Norwegian Institute of International Affairs 1988 s. 80 24. Ibid s. 328 25. Information från Marinstaben, Stockholm 26. Information från Flygstaben, Stockholm 27. The Military Balance 1988-1989s. 91 28. Försvarsmaktside 2000. Stockholm: Försvarsstaben 1988