TILLSIST
HIGGINS:
Miljöpartiet bildar regering
T
ill sist var det då dags för Miljö-
partiet De Gröna att bilda regering.
Valet 1988 hade fått det sensationella
resultatet att Miljöpartiet De Gröna inte
endast kom in i riksdagen, utan också fick
egen majoritet.
Tryckningen av valsedlar hade på
grund av arbetsmarknadskonflikter blivit
så försenad att den inte hanns med före
valdagen.
Väljarna fick själva skriva partinamn på
blanka valsedlar.
Eftersom alla väljare gillade god miljö
- september 1988 var en bra svampmå-
nad - och ledan vid de traditionella partierna var stor, valde de flesta att skriva
"Miljöpartiet".
De första problemen uppstod vid själva
regeringsbildningen.
Miljöpartiet, som avskaffat partiledarfunktionen och i stället höll sig med flera
"språkrör", kunde inte acceptera den
auktoritärt klingande benämningen statsråd.
statsråden kom därför att kallas "statsrör".
Någon statsminister skulle inte utses.
Posten som ordförande vid regeringens
sammanträden skulle alternera mellan
"statsrören". Byte av "huvudledning"
skulle ske varje månad.
Talman Ingemund Bengtsson ställdes
inför sitt största prov hittills när han alltså
inte kunde utse en regeringsbildare utan
var tvungen att utse en grupp av 20 regeringsbildare på en gång.
Gruppfotot över Sveriges nye regeringschef cirkulerade i världspressen.
Frågan om monarkins framtid aktualiserades. Miljöpartisterna var delade i en
blågrön fraktion, som höll på traditioner,
och en rödgrön falang, som var mer anarkistiskt lagd.
Efter långa överläggningar enades partistyrelsen om att monarkin skulle bevaras.
För monarkins bevarande anfördes två
skäl. Det första var att den nuvarande konungen bevisligen var miljövän. Han hade talat mycket och ofta om miljövården.
Dessutom hade han engagerat sig i World
Life Fund.
För det andra var - fann miljöpartiets
partistyrelse -jordens kungar och drottningar att betrakta som en utrotningshotad ras. Sverige borde inte genom att införa republik medverka till att rasen ytterligare decimerades.
Partistyrelsens beslut blev därför att
monarkin skulle få finnas kvar - dock
sattes som villkor att kungafamiljen skulle
skaffa panda i stället för hund.
Högst upp på den nya regeringens åtgärdslista stod avvecklingen av kärnkraften.
Under industrialismens barndom hade
kungen åkt land och rike runt och klippt
av band för att högtidligen inviga järnvä-
gar.
Nu - vid den svenska industriepokens
slut - åkte statsrör~n land och rike runt
och högtidligen stängde kärnkraftverk.
Ceremonin tillgick så att kärnkraftverket lindades om med stora gröna omslagspapper och ett snöre. statsröret knöt
därefter högtidligen en knut på snöret.
Därefter hurrade menigheten och pekade finger mot ortens ingenjörer.
Filtar utdelades på torget till de villaägare som varit okloka nog att utrusta
sina hus med elvärme.
De spektakulära kärnkraftsstängningarna följdes av de mindre spektakulära
 • 304
industristängningarna i takt med att energipriserna steg och gränsvärdena för miljöutsläpp sänktes. Till slut tilläts endast
mänsklig utandningsluft och vitlöksdoft.
De tidigare industrianställda kunde
från de "kommunala närfonder", som infördes i stället för kollektiva löntagarfonder, få bidrag för att påbörja alternativ
odling.
Kommunerna överbjöd inte längre varandra i att erbjuda industrilokaler och industrimark, utan genom att erbjuda mark
för kolonilotter.
En källa till gräl inom regeringen var
den skatt på lyxvaror som skulle införas
för att finansiera ett samtidigt borttagande av moms på maten.
Dagar och nätter diskuterade regeringen frågan om vad som är lyx och överflöd
och vad som är mat?
Hur göra med lyxmat som t ex lax?
Denna fråga höll på att orsaka regeringskris. Flera "statsrör" ägnade sig
nämligen åt fiskodling, bl a av lax.
Ett annat tvisteämne blev utrikespolitiken där många av regeringens ledamöter
ogillade att utrikesminister Per Garthon
under en tågluffarturne i arabvärlden förklarade krig mot Israel.
Efter valet 1991 återställdes ordningen
i landet.
Miljöpartiet åkte ut ur riksdagen.
De borgerliga och socialdemokraterna
bildade samlingsregering under mottot
"Rädda det som räddas kan".