GÖSTA BOHMAN: ÖdesÃ¥r - Betraktelser kring en bok - I Det norska Arbeiderpartiets fd partisekreterare, Haakon Lie, har gett ut boken "SkjebneÃ¥r 1945-1950". Det var dÃ¥ Marshallplanen genomfördes och NATO kom till. Men ocksÃ¥ de Ã¥r dÃ¥ de östeuropeiska staterna isolerades frÃ¥n det övriga Europa. (En fortsättning pÃ¥ denna artikel publiceras i SvT nr 7/86.) Gösta Bohman är riksdagsman, tidigare ordförande i Moderata Samlingspartiet och ekonomiminister. "De nordmenn som i dag og i morgen skal treffe skjebnetunge avgj~relser for landet vÃ¥rt, vii ikke stÃ¥ pÃ¥ en opplyst scene; de vii ikke kjenne framtiden.... Hva vi mÃ¥ hÃ¥pe pÃ¥ er at de vii gjjlire det under ansvar for landet og med mod til Ã¥ lede. Her tror jeg de vii ha mye Ã¥ lrere av skjebneÃ¥rene i etterkrigstiden, som kanskje var vÃ¥re beste Ã¥r." SÃ¥ skriver den förutvarande partisekreteraren i det norska Arbeiderpartiet, Haakon Lie, i sin i höstas utkomna bok "SkjebneÃ¥r 1945-1950" (Tiden Norsk Forlag 1985). Orden skulle lika väl kunna gälla oss svenskar. Med den stora skillnaden likväl att de efterkrigsÃ¥r Haakon Lie skildrar förmodligen är lÃ¥ngt mera levande för dagens norska generation än för den svenska. Vi mötte inte pÃ¥ samma gastkramande sätt som vÃ¥ra norska vänner andra världskrigets katastrof och den omvälvning i det gamla Europa som sedan följde. "SkjebneÃ¥r" är den senaste av Lies skildringar av den politiska utvecklingen i Europa frÃ¥n 1920-talet och fram till vÃ¥ra dagar. FÃ¥ nordiska politiker torde vara mera ägnade än han att teckna Europas historia under dessa Ã¥r. Hans centrala ställning i norsk och internationell arbetarrörelse, hans starka sociala patos, hans djupt demokratiska nationella övertygelse och den roll han själv spelade under dessa skickelsedigra Ã¥rtionden ger honom större möjligheter än flertalet andra att forma en bild av den dramatiska utvecklingen. Visserligen fÃ¥r en politiskt neutral lä- sare en känsla av att det för Lie i stort sett inte fanns nÃ¥gonting utanför kretsen av socialdemokratiska politiker och regeringar. Men under de Ã¥r han skildrar styrdes alla de skandinaviska länderna av socialdemokratiska regeringar. Det var bland socialdemokratiska politiker han främst verkade. Det var hos dem han hämtade det tunga underlagt:t för sin bok. I den mÃ¥n borgerliga politiker och partier förekommer, är det periferiskt och i inskjutna bisatser. Allt tyder emellertid pÃ¥ att han strävat efter objektivitet, när han öst ur de källor som stÃ¥tt till förfogande. Trovärdigheten i det han Ã¥terger förefaller övertygande. Det land till vilket den lagliga norska London-regeringen Ã¥tervände den 18 maj 1945 och övertog ledningen efter Hjemmefronten befann sig i ett närmast katastrofalt läge. En tysk arme pÃ¥ 360000 man stod fortfarande under vapen i Norge. Där fanns ocksÃ¥ 130000 utländska krigsfÃ¥ngar och utsvultna slavarbetare. FrÃ¥n skog och fjäll kom 40000 "Milorgjegere med stenguns i hendene' '. 10000 norska polissoldater och 46000 civila norrmän Ã¥tervände frÃ¥n Sverige. Den lÃ¥ngsiktiga strategin bakom Sovjets politik blev allt tydligare. FrÃ¥n de tyska koncentrationslägren kom 8000 tillbaka. Över l00 000 norrmän hade arbetat pÃ¥ tyska anläggningar inom Norge och stod plötsligt utan arbete, mÃ¥nga utan bostad. 46 000 hade tvÃ¥ngsförflyttats söderut frÃ¥n Finnmark och Nord-Trams. Den norska samhällsstrukturen var sönderbruten. Omkring 90000 medborgare placerades pÃ¥ de anklagades bänk för sitt samarbete i en eller annan form med ockupationsmakten. Haakon Lie skildrar med beundran 275 den saneringsprocess som tog sin böljan. Hur Hjernruefronten omedelbart överlämnade makten till den lagliga regeringen, hur den riksdag som i april 1940 hade ajournerats Ã¥ter väcktes till liv med ett klubbslag av den alltjämt sittande stortingspresidenten C J Rambro och med orden: ' 'Det 89de ordentlige Storting gjenopptar sine forhandlinger som ble avbrutt pÃ¥ Elverum 9 april 1940." Samt bakgrunden till att statsminister Johan Nygaardsvold, som under hela kriget lett den norska exilregeringen i London, nu tvingades avgÃ¥ och ersattes av Einar Gerhardsen. Europa efter kriget Vid krigsslutet stod Sovjets prestige pÃ¥ toppen. Beundran över de ryska krigsinsatserna kom till uttryck i fredsslutets hela Europa. Det präglade synen pÃ¥ de europeiska kommunistpartierna, som Ã¥ter betraktades som demokratiskt rumsrena. Ã…r 1945 förde Stalin det internationella samarbetets talan. Kommunistpartiernas mÃ¥l sades vara att trygga demokratin och att med fredliga medel bygga ett bättre samhälle. Kommunisterna hade "lagt hele sin gamle ideologi i en fryseboks". Nära samarbete mellan socialistiska, socialdemokratiska och kommunistiska partier framstod i detta läge som naturligt. Den första norska regeringen efter krigsslutet blev en samlingsregering, i vilken även kommunisterna ingick. Liknande företeeelser gjorde sig gällande pÃ¥ andra hÃ¥ll i Europa. Efter fredens varma vÃ¥r följde emellertid motsättningarnas höstliga kyla. Den lÃ¥ngsiktiga strategin bakom Sovjets politik blev allt tydligare, inte minst sedan det visat sig att entusiasmen över de 276 ryska militära framgÃ¥ngarna inte fick motsvarande inrikespolitiska följder i länder med ryska ockupationsarmeer. Stalin fann sig tvärtom överallt möta växande motstÃ¥nd mot de kommunistiska Jydpartierna. Kraven pÃ¥ att dessa skulle betraktas som Kremls "forlengede arm" skärptes. Genom en systematisk folkfrontspolitik började Sovjet mÃ¥lmedvetet bygga under för kommunistiskt maktövertagande samt konsolidering och utvidgning av sin öststatspolitik över Europa. Angrepp pÃ¥ "höger-socialdemokrater" för "imperialistiska strä- vanden" blev allt vanligare. Den nationella solidaritet över partigränserna som byggts upp inom motstÃ¥ndsrörelser i det härtagna Europa bröts ned, när folkfrontsstrategins konsekvenser blev allt tydligare och när demokratiska politiker som efter krigsslutet medverkat i regeringsställning likviderades och ersattes av sovjetiska marionetter. Aldrig förr - säger Haakon Lie - har "en kombinasjon av brutal utpressing og Ã¥penlys korropsjon med styjrre hell blitt brukt som politiske kampmidler. Opposisjonelle mistet arbeid och bolig. . .. Det hemmelige politiet ble brukt til Ã¥ oppspore och 'avslöre' tjenestemenn og politikere. . . . Overgrepene ble alltid forklart med at 'demokratiet' mÃ¥tte forsvares ... Som om noen kunne dryjmme om Ã¥ Iage kupp i et land besatt av Den ryjde arme!" Rumänien, Bulgarien, Ungern samt senare Polen och Tjeckoslovakien gick samma process till mötes. Iran, Turkiet, Grekland och i ett visst skede även Norge utsattes för hÃ¥rda ryska pÃ¥tryckningar. För mÃ¥nga framstod den sovjetiska expansionsstrategin som nära nog ödesbestämd. De västliga demokratier som alltjämt bar skäl för namnet var passiva och tycktes mer eller mindre Jamslagna inför det som pÃ¥gick. Vad som bidrog till att hämma den ryska maktpolitiken var - gör Lie gällande - bl a Churchills s k järnridÃ¥tal i Fulton, Missouri, den 6 mars 1946 samt den s k Trumandoktrin som Janserades av president Harry S Truman i ett kongresstal den 12mars 1947. Dagens Europa var - hade Churchill strukit under - inte det frigjorda Europa som demokratierna kämpat för att bygga upp. Hotet mot demokratin mÃ¥ste mötas med gemensamt försvar mellan Förenta Staterna, Storbritannien och det brittiska samväldet. Fred och frihet kunde tryggas bara om västs demokratier visade fasthet. Det var - slog Churchill fast - det enda Stalin hade respekt för. Truman gick längre. Han lovade i sitt tal att Amerika skulle stödja alla folk som kämpade för sin frihet mot inre eller yttre tryck. Han lovade fullt stöd till regeringarna i Grekland och Turkiet och gav därmed dessa länder möjlighet att motstÃ¥ den sovjetiska utpressningspolitiken. Men pÃ¥ mÃ¥nga hÃ¥ll i väst kritiserades bÃ¥de Churchill och Truman. Deras framträdande betraktades som en krigsförklaring. De pÃ¥stods hota freden och samförstÃ¥ndet i Europa. Haakon Lie hävdar att effekten blev den rakt motsatta. De tvÃ¥ statsmännen gav var och en pÃ¥ sitt sätt och med de skilda maktmedel som stod till deras förfogande ett bidrag till freden. "For fyjrste gang erklrerte dets (Amerikas) president seg villig til ifredstid Ã¥ garantere et annet lands sikkerhet." Vi kan inte med säkerhet veta- säger Lie - om Churchills Fulton-tal "fjZirte til att Stalin trakk sine tropper ut av Iran. Trolig vii vi aldri fÃ¥ vite det." Inte heller om Trumanstal den 12mars 1947 ledde till att trycket pÃ¥ Norge, Turkiet och Grekland föll bort eller minskade. Men det finns anledning att tro detta - menar Lie. Kanske försenades ocksÃ¥ den sovjetiska maktkonsolideringen i Ungern och Tjeckoslovakien. Det tog i va!je fall längre tid än man tidigare befarat innan den var genomförd. Sedan en labourregering tillträtt i Storbritannien och Ernest Bevin blivit dess utrikesminister, markerades ytterligare västmakternas strävan att förhindra fortsatt sovjetiskt framträngande. Lie uttrycker sin stora besvikelse över att hans egna landsmän - och vi här uppe i Norden över huvud taget - ägnade sÃ¥ begränsat intresse Ã¥t vad som Iran, Turkiet, Grekland och även Norge utsattes för hÃ¥rda ryska pÃ¥tryckningar. hände i andra europeiska länder. Vi tycktes ha nog med egna problem och betraktade det som mer eller mindre naturligt att Sovjet med stöd av sina framskjutna militära styrkor och i strid med Jalta-överenskommelsen hÃ¥rdhänt avskaffade den demokrati vars Ã¥teruppbyggnad varit ett av de grundläggande mÃ¥len för kriget mot Hitler. Lie har därför inte mycket till övers för den kritik som den hÃ¥rdnande västpolitiken rönte sÃ¥väl inom den norska socialdemokratiska regeringen som i Lies eget Arbeiderparti. 277 Den norska pressen hade i stort sett inte nÃ¥gonting att säga om det sovjetiska maktövertagandet i Rumänien och Bulgarien. Inte en enda norsk tidning, ingen organisation och ingen politiker kritiserade Sovjet, när Stalin lade beslag pÃ¥ Rutenien - en stor del av Tjeckoslovakien. Men när "Hitler reiste sine krav om SudetomrÃ¥det, og tok det", dÃ¥ hade Europa ''stÃ¥tt i kok''. Brobyggarna I regeringen Gerbardsens första regeringsförklaring hade inte funnits ett enda ord om vilken utrikespolitik regeringen önskade föra. Blott inrikespolitiska problem behandlades. Efter den 9 aprill940 var ordet "neutralitet" sÃ¥ belastat att det mÃ¥ste ersättas med ett nytt begrepp, "brobygging". Medan man under kriget talat om "atlantiskt samarbete" i krig som i fred, fick den atlantiska politiken efter kriget vika för "brobyggingslinjen". - "Som et lite, fredselskende folk hadde vi en rolle Ã¥ spilie som brobyggere mellom De Store." Det var Trygve Lie - dÃ¥ utrikesminister - som under kriget varit främste talesman för atlantpolitiken. Samme man gick nu in för att göra brobyggandet till officiell norsk utrikespolitik. Denna hans inställning hade medverkat till att han inför sovjetiska önskemÃ¥l om baser pÃ¥ Spetsbergen uttalat sig sÃ¥ försiktigt och svävande att ryssarna tyckt sig möta förstÃ¥else och därför givit honom sitt stöd vid val till generalsekreterare i FN. I sistnämnda egenskap drev han - även när den norska regeringen sedermera svängde - brobyggnadspolitiken till dess att han inom FN fÃ¥tt klara belägg för hur Sovjet obstruerade FN:s fredsbe- 278 varande politik. DÃ¥ - till sist - svängde även han. I boken kan man följa det norska folket pÃ¥ dess Canossavandring frÃ¥n förkrigstidens neutralitetspolitik över krigsÃ¥rens atlantpolitik till efterkrigsÃ¥rens brobyggnadspolitik samt vidare till en säkerhetspolitik rotad i ett västligt demokratiskt politiskt-militärt samarbete. Men ända in i det sista fanns inom Arbeiderpartiets stortingsgrupp röster för isolerad neutralitetspolitik av förkrigsÃ¥rens modell med eller utan försvarspolitiskt samarbete med de övriga skandinaviska länderna. Haakon Lie talar om en "gammel tradisjon i partiet - en kombinasjon av nasjonalisme, pasifisme og n~ytralisme som var blitt vesentlig styrket etter det fredelige unionsoppgj~ret i 1905". Medan majoriteten inom regeringen och hela partiledningen under efterkrigsÃ¥ren samlades i strävan att bygga upp ett effektivt norskt försvar, Ã¥terstod fortfarande en minoritetsflygel som hade svÃ¥rt att frigöra sig frÃ¥n den starka bindning till Sovjetunionen som präglat Arbeiderpartiet efter den ryska revolutionen. Skilda meningar kvarstod om utrikes- och sä- kerhetspolitiken. ". . . denne dragkampen stÃ¥r pÃ¥ den dag i dag". Vad fanns dessa Ã¥r kvar - frÃ¥gar sig Haakon Lie - av det allierade samarbetet frÃ¥n krigsÃ¥ren? Europa var inte bara ekonomiskt ruinerat. Det hotades ocksÃ¥ av en ny diktatur. Det militära samarbetet tillhörde det förflutna. Det politiska hade alltid haltat. Stalin hade redan i februari 1946, innan Churchill höll sitt Fulton-tal, tillkännagivit för det ryska folket att Sovjet mÃ¥ste rusta upp. I stället för mat och bostäder hade han lovat en utarmad nation miljoner ton stÃ¥l och olja. Han hade stängt gränserna och satt igÃ¥ng en hatkampanj mot sina tidigare allierade. Han konsoliderade sina militära vinster. Marshallplanen Fortfarande tvÃ¥ Ã¥r efter kriget lÃ¥g Tyskland i ruiner. För att hÃ¥lla folket vid liv, fick livsmedel tillföras frÃ¥n britter och amerikanare. Det tyska jordbruksomrÃ¥- det lÃ¥g i den sovjetiska zonen. Tyskarna hade inte mat för dagen, inte tak över huvudet. I Frankrike och Italien härjade inflationen. Den ena strejkvÃ¥gen avlöste den andra. Detta var läget i Europa vÃ¥ren 1947. Det hade förvärrats av torka sommaren 1946. Vintern 1947 blev en av de värsta "i mans minne". I England frös en och en halv miljon fÃ¥r ihjäl. Brödransonering infördes, nÃ¥got som Storbritannien inte haft under hela kriget. Kol kom inte fram, järnvägarna var blockerade av snö, vattenvägarna frös igen, fabrikerna stod i brist pÃ¥ bränsle. Folk huttrade och frös. SÃ¥ kom en ny torksommar, som drabbade hela Europa frÃ¥n Italien till Norge. I Amerika fanns gröda och livsmedel. Men lend-lease och UNRRA-hjälp hade upphört. Dollarreserverna i Europas banker var uttömda. I den situationen höll den amerikanske utrikesministern George Marshall efter en genomresa i Europa ett tacktal för sin doktorsgrad vid Harvarduniversitetet. FÃ¥ anade dÃ¥ att hans tal skulle fÃ¥ sÃ¥ vittgÃ¥ende konsekvenser som vi ade sig bli fallet. Jag citerar Marshall enligt Lies tolkning: - Europa stod inför ett allmänt ekonomiskt sammanbrott. Förenta Staterna mÃ¥ste förklara sig villiga att ge ekonomiskt stöd till Ã¥teruppbyggnaden under de kommande 3-4 Ã¥ren. Ansvaret för uppbyggnadsprocessen vilade emellertid pÃ¥ europeerna själva. De mÃ¥ste ta initiativet och utforma ett gemensamt Ã¥teruppbyggnadsprogram, som USA kunde finansiellt stödja. Alla länder i Europa borde om möjligt gÃ¥ samman om ett sÃ¥dant program samt om en begäran om amerikanskt stöd. Truman-doktrinen hade betraktats som en varning - menar Lie. Marshalls tal var en inbjudan till samarbete. "Djiiren ble slÃ¥tt opp pÃ¥ vid vegg for alle land fra Atlanteren til Ural. Vi vet ikke om Marshall trodde at Sovjet-regjeringen ville ta imot en utstrakt hand. Men innbydelsen lÃ¥der, selvom den var ledsaget av en beskjed om att sabotasje av planen ikke ville bli godtatt. " Marshall-talet väckte emellertid ingalunda samma uppmärksamhet som ChurStalin stängde gränserna och satte igÃ¥ng en hatkampanj mot sina tidigare allierade. chiils och Trumans. Det "gikk nrermest hus forbi " . Men en politiker insÃ¥g vad Marshalls löfte var värt. Det var Ernest Bevin i Storbritannien, vilken Haakon Lie hyllar som en av efterkrigstidens största politiker. Bevin flög tvÃ¥ veckor efter Marshall-talet till Paris för ett möte med den franske utrikesministern Georges Bidault. Följden blev en inbjudan dagen därefter till Sovjets utrikesminister Molotov om överläggningar om det amerikanska initiativet. "For en gangs skyld" fick även Molo- 279 tov brÃ¥ttom. Redan den 22 juni tackade han ja och den 27 öppnades förhandlingarna mellan de tre utrikesministrarna i Paris. Den 2 juli bröt förhandlingarna samman. Molotov hade kommit med ett följe av 89 experter. Det hade väckt stora förhoppningar om ett pÃ¥nyttfött gemensamt ekonomiskt samarbete. Resultatet blev det rakt motsatta. Sovjet ville gärna ha amerikanska dollar men inte nÃ¥gon gemensam europeisk planläggning. Varje land skulle göra sin egen plan. Amerikas uppgift skulle vara att till de olika länderna fördela de pengar dessa ansÃ¥g sig behöva. En gemensam Ã¥teruppbyggnadsplan betraktade Molotov som en inblandning i den nationella suveräniteten. "Molotov slo d~ren igjen med et smell; han advarte mot enhver form for aksjonsplan: 'Den ville ikke f~re til en samling eller gjenoppbygging av Europa, men til en delingav Europa i to grupperinger." Bevin svarade att ingen mera än han hade strävat efter en ekonomisk och politisk samling i Europa. Och han tog omedelbart efter det misslyckade Parismötet de första stegen för att skapa förutsättningar för det Ã¥teruppbyggnadsprogram Marshall skisserat. 22 av de europeiska staterna inbjöds till konferens. Bara tre ställdes utanför, Spanien och Tyskland samt Sovjet, som redan tackat nej. Hur skulle de östeuropeiska staterna svara? Den tjeckiska regeringen tackade enhälligt och snabbt ja - kanske för att Beneli och Masaryk ville fÃ¥ frÃ¥gan avgjord, innan Kreml hunnit blanda sig i regeringens handlande. Det hjälpte inte. statsminister Gottwald kallades till Moskva och fick besked om att deltaganl J 280 de i överläggningar om Marshall-planen skulle betraktas som en sovjetfientlig handling. Den polska regeringen var ocksÃ¥ den inst'älld pÃ¥ att ta del i Ã¥teruppbyggnadsprogrammet. Men även här kom det sovjetiska vetot. Den polska regeringen avböjde men med en varm önskan om att Polen skulle fÃ¥ omfattande ekonomisk hjälp frÃ¥n USA. Även den ungerska regeringen önskade delta. Sovjet lade ocksÃ¥ här hinder i vägen och meddelade att det ungerska krigsskadestÃ¥ndet till Sovjet skulle öka med tOO. miljoner dollar och att ungerska krigsfÃ¥ngar inte skulle bli frisläppta, om regeringen svarade ja. Sedan den finska riksdagens utrikeskommitte med lO röster mot 5 rekommenderat att en "ekonomisk delegation" skulle sändas till Marshall-konferensen, gav president Paasikivi regeringen besked om att svaret mÃ¥ste bli det motsatta. Bakgrunden var - säger Lie - att den sovjetiska kontrollkommissionen lÃ¥tit meddela att Sovjet väntade sig att Finland icke skulle delta. skandinavisk tvehÃ¥gsenhet Bevin uttryckte tvivel rörande Norges och Sveriges medverkan. Detta visade sig berättigat. "Vi behövde inga bidrag, men även hos oss var dollarbristen ett faktum . . .", skrev Tage Erlander i sin bok "1940-1949". Ernst Wigforss var förmodligen - säger Haakon Lie - lÃ¥ngt mera skeptisk än Erlander. Däremot intog"merkelig nok" ÖstenUndenen mer vänlig hÃ¥llning, blott förhandlingarna icke skedde "i former som tvang Sverige til Ã¥ ta stilling i en ~st-vest-konfrontaÂ- sjon". Samma problem hade Halvard Lange, ny norsk utrikesminister efter Trygve Lie. Ett ja till det amerikanska initiativet skulle ju betyda att Norge "mÃ¥tte foreta ett valg mellom de to supermaktene, nÃ¥ da Molotov hadde sagt Nei. Brobyggingspolitikken var kommet i en faresone." Ekonomiskt var det klart vad den norska regeringen borde svara. Politiskt var valet svÃ¥rare. I en första omgÃ¥ng underordnades de ekonomiska argumenten de utrikespolitiska. De skandinaviska utrikesministrarna träffades i Köpenhamn den 10 juli och blev där ense om att icke sända regeringsmedlemmar till Paris utan blott ekonomiska och handelspolitiska experter. Därmed skulle markeras att deltagandet icke fick betraktas som ett politiskt ställningstagande. Norrmännen var mest negativa. Detta avspeglades i norsk press, främst i den socialdemokratiska. En Deltagande i överläggningar om Marshall-planen betraktades som sovjetfientlig handling. enda tidning, Arbeiderbladet, intog en positiv hÃ¥llning. I ett memorandum till den amerikanske presidenten kommenterade State Departments George Kennan detta med de mÃ¥lande orden: " ... particulady the Scandinavians, are pathologically timorous about the Russians." I slutet .av augusti samma Ã¥r ägde en Nordisk Arbeiderkongress rum i Oslo. Ernst Wigforss talade om ekonomisk demokrati men uttryckte i förbigÃ¥ende starka betänkligheter inför Marshall-initiativet. Halvard Lange betonade att Norden icke fick bli inblandat i ett "politisk betont motsetningsforhold til Sovjetunionen og de ~steuropeiske landene". Östen Unden uttalade sin anslutning härtill och skrev i sina privata anteckningar att "Haakon Lie hade opponerat sig mot Lange och Unden' ' . Och det hade Lie förvisso gjort. LÃ¥t mig citera nÃ¥gra rader ur hans starkt känslobetonade inlägg: "Siden den annen verdenskrig har Sovjet tatt over halve Polen, Estland, Latvia, Litauen, Rutenia, Bessarabia, Petsamo-omrÃ¥det og Det karelske neset i Finland. Samtidig har det omdannet Romania och Bulgaria til rene vasallstater. Polen og Ungern har ennÃ¥ et skinn av uavhengighet, men hvor lenge vii det vare? Selv Tsjekkoslovakia mÃ¥tte b!llye seg for russisk diktat, slik tilfelle var, da landet ble tvunget til Ã¥ ta avstand fra Marshallplanen. I FN har Sovjet lagt ned 20 veto og lammer derved fredsorganisasjonens handleevne. Det holder seg utenfor FNs srerorganisasjoner, hvor Lange nevnte vi mÃ¥tte yte en srerlig innsats. Bevisst splitter Kreml Tyskland og tar strupetak pÃ¥ de socialdemokratiske partiene i 0st-Europa. Vi kan ikke stÃ¥ n!llytrale og passive overfor denne prosessen. Nordisk arbeiderbevegelse mÃ¥ vrere aktivt med for Ã¥ reise en front mot diktaturet i !list, og det kan den bare gj!llre gjennom ett nrert samarbeid med de vestlige demokratiene." Halvard Lange kommenterade: "Haakon Lie ble stÃ¥ende som en ensam r~st i diskusjonen pÃ¥ denne konferansen." Medan det pratades i Oslo, arbetades det i Paris. Resultatet blev det gemensamma program som lades till grund för det amerikanska stödet. JärnridÃ¥ns Europa SÃ¥ kom det definitiva sovjetiska svaret. Den i maj 1943 av Stalin upplösta Kom- 281 munistiska Internationalen (Komintern) ersattes nu av Kommunistpartiernas InformationsbyrÃ¥ (Kominform) med säte i Belgrad. Kaminform skulle enligt Stalin var det partipolitiska underlaget för en enhetlig internationell front. Vaije avvikande politik skulle betraktas som "förräderi". Riktlinjerna för kommunistpartiernas strategi mot Marshall-planen hade dragits upp av Georgi Malenkav och Andrej Sjdanov. Den utgjorde - menar Lie - "en politisk krigserklrering til hele den vestlige verden" och byggde i allt vä- sentligt pÃ¥ följande teser: - Världen är uppdelad i tvÃ¥ läger: det imperialistiska och anti-demokratiska pÃ¥ den ena sidan, det anti-imperialistiska och demokratiska pÃ¥ den andra. l det förstnämnda ingÃ¥r USA, Frankrike och Storbritannien samt länder och rörelser som stöder Marshallplanen. USA är den drivande kraften. Dess syfte är att förbereda ett nytt imperialistiskt krig, att bekämpa socialism och demokrati samt att understödja reaktionära och anti-demokratiska profascistiska regimer och rörelser. Det demokratiska lägret däremot omfattar alla anti-fascistiska krafter och är baserat pÃ¥ Sovjetunionen och folkdemokratierna. TillÃ¥t mig att här skjuta in nÃ¥gra aktuella personliga slutsatser: Idag - Ã¥r 1986 - är tonen i sovjetiska internationella aktstycken onekligen nÃ¥got mer modulerad. Men melodin är i stort sett densamma. Den terminologi som användes vid beskrivningen av egna ädla syften och motstÃ¥ndarens illvilja skiljer sig inte nämnvärt. NÃ¥gra av oss drar sig säkert till minnes den hejdlösa hyllning som den blivande svenske kommunistledaren C H Hermansson - sedermera ett 282 slags kelgris även i borgerliga läger - ägnade Josef Stalin vid dennes död under det kalla krigets 1950-tal. Mer eller mindre officiella Kreml-röster nyttjar gentemot Sverige ord som " höger-borgerliga" svenska krafter, vilka sägs vilja blÃ¥sa upp obefintliga problem för att nedsvärta Sovjets "freds-älskande politik". Och de hälsar med tillfredsställelse att "vänsterkrafterna" vann 1985 Ã¥rs val. De hoppas att Sverige skall "vidga" den svenska neutralitetspolitiken genom ett närmare samarbete med Sovjet. Salig !saks ord och Jakobs röst och Esaus händer ger eko även i dagens värld! Efter Kominforms bildande talades inte längre om en fredlig väg till socialism. Kampen mot Marshall-planen och dess anhängare blev den centrala uppgiften för kommunistpartierna i alla länder. En järnridÃ¥ sänktes tvärsigenom Europa. Det samarbete mellan västmakterna och Sovjetunionen som Hitlers angrepp pÃ¥ Sovjet hade utlöst var nu - skriver Lie - "definitivt slutt". En ny kommunistisk offensiv följde. Demonstrationer, sabotage och strejker hotade att bÃ¥de ekonomiskt och politiskt förlama främst Frankrike och Italien. I Frankrike mÃ¥ste trupper kallas in för att svara för ordningen. Företag, gruvor och järnvägsstationer besattes, tÃ¥g bringades spÃ¥ra ur och sabotagevÃ¥gen sköljde över landet. Demokratiernas svar Hotet mot ordning och samhälle fick emellertid motsatt resultat. Det förstärkte motstÃ¥ndet inom demokratierna och underlättade sÃ¥väl Marshall-planens genomförande som det nya Tysklands inlemmande bland de demokratiska staterna. När Ernest Bevin efter ett utrikesministermöte i London i december 1947 tog avsked av Molotov, talade han klartext. Enligt Lie hänvisade han först till det stöd brittiska Labour en gÃ¥ng givit den ryska revolutionen och tillade - med Lies ord: "Dere driver ett meget farligt spill, herr Molotov.... Hvis det kommer till krig mellom dere og Amerika i Det fjerne 9)sten, da kan det hende at vi blir stÃ¥ende n9)ytrale. Men hvis krig bryter ut i vest, da skal vi stÃ¥ ved Amerikas side. Ta ikke feil pÃ¥ det punktet. Det vii bety slutten pÃ¥ Russland och din revolusjon. SÃ¥ vrer snill ikke Ã¥ provosere pÃ¥ denne mÃ¥ten, fortel! oss hva dere tar sikte pÃ¥. Hva er det dere vii?" Det visade sig inte lätt att driva Marshall-planen genom det norska stortinget. Den reserverade svenska inställningErnst Wigforss var starkt betänklig inför Marshall-planen. en spelade därvid en roll. Detta framgick klart vid de överläggningar som ägde rum pÃ¥ nordisk basis kring Ã¥rsskiftet 1947-48 och inte minst vid den nordiska socialdemokratiska samarbetskommittens möte i Stockholm i böJjan av februari - ett sammanträde som det svenska partiet till en böJjan inte ville veta av men till sist förklarat sig berett att medverka i. Trots Tage Erlanders ursprungliga mycket skeptiska inställning. Vad var det - frÃ¥gar Haakon Lie - som bidrog till den svenska negativa hÃ¥llningen till en konferens om " det mest framsynte program vi har sett i moderne tid"? Han ger själv svaret. -I det ögonblick Marshall-planen fick ett politiskt innehÃ¥ll, mÃ¥ste det svenska socialdemokratiska partiets svar bli avvisande. Svensk neutralitetspolitik var i farozonen: "Her gjaldt det Ã¥ vrere pÃ¥ vakt." Under intryck av händelseutvecklingen ute i Europa avtog Sveriges skepsis. Det är med stor tillfredsställelse - förklarade Tage Erlander bara nÃ¥gra dagar senare - som vi kan konstatera att den stora amerikanska republikens initiativ lett till en inventering av Europas resurser och anvisat hur dessa skall användas för att välstÃ¥ndet Ã¥ter skall börja blomstra i vÃ¥r världsdel. Likväl gav fortfarande svenska röster - Östen Undens och Gustav Möllers - uttryck för tveksamhet. Jag kan inte - Kampen mot Marshall-planen blev den centrala uppgiften för kommunistpartierna i alla länder. förklarade Gustav Möller - "förorda en politik som skapar grund för rysk misstänksamhet mot Sverige''. Nästan tre Ã¥r efter den Röda Armens inmarsch i Polen och Ungern fanns inget som tydde pÃ¥ att Sovjet betraktades som befriare. l Tjeckoslovakien förlorade kommunisterna mark. Borgerliga socialdemokratiska politiker vÃ¥gade öppet opponera sig. T o m vissa kommunistpartier hade hälsat Marshall-planen välkommen. Utvecklingen i Ungern hade gÃ¥tt i klart anti-kommunistisk riktning vid de val som där ägt rum. Dessa tendenser utgjorde bakgrunden till den "politiska ockupation" av Tjeckoslovakien som tog sin böljan i februari 1948, till den 283 framställning som riktades till Finland om ett gemensamt militäravtal samt till den kris som drabbade fyrmaktsavtalet om Berlin. Ett västeuropeiskt Ã¥teruppbyggnadsarbete hotade Sovjets expansion. Som sÃ¥ mÃ¥nga gÃ¥nger tidigare - och senare - kom emellertid Sovjets eget handlande att förstärka de västeuropeiska samarbetet. Tjeckoslovakien var ett med Sovjet allierat land, styrt av en regering som i mellanfolkliga sammanhang följde Sovjets politik. Där fanns inge "reaksjonrere, folkefiendtlige krefter som truet demokratiet". Tjeckoslovakien hade av kommunisterna framställts som ett mönsterland för en granne till Sovjet. Det var mot denna nation som Sovjet nu riktade det nakna vÃ¥ldets politik. KrisÃ¥ret 1948 Västs genmäle lät inte vänta pÃ¥ sig. Den 17 mars undertecknade Storbritannien, Frankrike, Belgien, Nederländerna och Luxembourg ett 50-Ã¥rsavtal om gemensamt försvar. Samma dag införde Förenta Staterna värnplikt. Fyra miljarder dollar beviljades för första Ã¥rets Marshallhjälp. l Berlin förberedde de västallierade en sammanslagning av sina ockupationszoner till en ekonomisk enhet. Västtyskland bereddes möjlighet att ta del av Marshall-planen. En västtysk regering var pÃ¥ väg. Den 20 mars svarade Sovjet med att sätta den allierade kontrollkommissionen ur funktion. De första blockaderna mot de amerikanska och brittiska militärtransporterna till Berlin vidtogs. "Vi sto foran en blokade som brakte Europa pÃ¥ kanten av krig." 284 Samma dag som krisen sattes pÃ¥ sin spets i Prag hade den finske presidenten fÃ¥tt ett personligt brev frÃ¥n Stalin med begäran om ett militäravtaL Ryktesspridningen om sovjetiska Ã¥tgärder gentemot bÃ¥de Danmark och Norge tog fart. Utanför kommunisternas led harjagsäger Lie - bara träffat tvÃ¥ politiker, norrmannen KÃ¥re Fostervall och svensken Gunnar Myrdal, vilka hävdat att Prag-kuppen var "et rent indrepolitisk oppgjjijr''. - Folk som inte var tyngda av sÃ¥ mycket lärdom förstod däremot att det var det sista demokratiska landet inom Stalins maktsfär som nu blev "sJukt rÃ¥tt". I Helsingfors gick det inte som mÃ¥nga befarat. Stalin mötte politiker med annan hÃ¥llning än den han träffat i Prag. Militä- ra styrkor drogs samman kring Helsingfors till följd av rykten om att det finska kommunistpartiet skulle mobilisera massorna för ett kuppförsök. Utanför presidentpalatset ankrade kanonbÃ¥tar upp. Riksdagen kallades samman. Utanför kommunistpartiet var det icke nÃ¥gon som var beredd att godta en pakt lik den Rumänien och Ungern undertecknat. Finnarna formade sin egen vänskapsoch stödpakt, som begränsade de finska förpliktelserna till ett minimum. Och Stalin godtog till sist det finska utkastet. ''Det var mer enn finsk sisu som fikk ham til Ã¥ bakke ut." Lie frÃ¥gar mot bakgrunden av den norska reaktionen: "Hva ville norsk njijytralitet telle i Kreml, nÃ¥r ikke Tsjekkoslovakia ble respektert? Hva var norsk brobygging verd .. .?'' Halvard Lange hade länge vidhÃ¥llit den utrikespolitiska kurs han tagit över efter Trygve Lie och ocksÃ¥ den varma vänskap som rÃ¥tt mellan Masaryk och Lie. Nu rasade hans världsbild samman. Öppet förklarade han att det var ren och skär lögn att Masaryk begÃ¥tt självmord. statsminister Gerhardsen hävdade i ett dramatiskt tal den sista februari att den viktigaste uppgiften i kampen för Norges självständighet, för demokrati och rättssäkerhet var att reducera kommunisternas inflytande. I Stockholm talade Tage Erlander samma sprÃ¥k: " FörhÃ¥llandena har utvecklat sig sÃ¥ att kampen mot de svenska kommunisterna blir en del av vakthÃ¥llningen kring Sveriges frihet och oberoende." I Köpenhamn användes ännu tydligare ordval: Kommunisterna var ''landsforrredere''. Idag kan vi konstatera att det runnit bra mycket vatten under Norrbro sedan dess! Haakon Lie uppger att Östen Unden den 9 mars fÃ¥tt en varning frÃ¥n den ungerske stockholms-ambassadören att kupper liknande den som ägt rum i Prag förbereddes i Helsingfors, Köpenhamn och Oslo. Lie Ã¥terger ocksÃ¥ Tage Erlanders noteringar i sin dagbok rörande den omfattande ryktesspridningen via diplomatiska rapporter: "De flesta talar om nära förestÃ¥ende ryska framstötar mot Skandinavien. Det hela verkar fullständigt orimligt men kommunistpartiernas uppträdande bÃ¥de här och i Finland verkar olycksbÃ¥dande." Det befarade hotet mot Norge föranledde överläggningar mellan den norske försvarsministern Jens Chr Hauge och den brittiske försvarsministern A V Alexander om möjligheterna för Norge att fÃ¥ angelägen försvarsmaterieL Det norska stortinget accepterade förslag om avsevärt ökade militära anslag. Beredskapen förstärktes överlag i de skandinaviska länderna. Danmark mobiliserade. Dessa dramatiska dagar är fortfarande hÃ¥rt inpräglade i mitt eget minne. Jag satt dÃ¥ i styrelsen för Svenska Armens och Flygvapnets Reservofficersförbund. Just dessa spänningsfyllda dagar befann jag mig i Finland som gäst hos det finska reservofficersförbundet. Mina finska vänner hade fÃ¥tt sin regerings syn pÃ¥ lä- get redovisad av regeringsledamöter som stod den finska reservofficerskÃ¥ren nära. FarhÃ¥gorna för en allvarlig kris var pÃ¥- tagliga. Det talades öppet om risken för ett "nytt fortsättningskrig". Jag kommer den dag som idag är ihÃ¥g den förtätade nattliga stämningen vid det finska reservofficersrÃ¥dets sammankomst i bruksorten Valkeakovski, där jag dagen efter deltog i en stor skidfälttävlan. Bevin telegraferade till Marshall och underströk att det mÃ¥ste handlas innan Norge "gÃ¥r under". En atlantisk stödpakt borde - strök han ocksÃ¥ under - upprättas under medverkan av alla länder som hotades av rysk marsch mot Atlanten- bland dem Norge. 285 Därmed tog Bevin det första steget till de brittisk-amerikanska förhandlingar som ledde till bildandet av NATO. Norges utsatta ställning - säger Haakon Lie - ''ga st~tet til dem''. George Marshall svarade dagen därefter och lät meddela Bevin att USA var berett att omedelbart överlägga om ett atlantiskt säkerhetssystem. Den 15 mars mötte Halvard Lange Bevin i Paris. Före nÃ¥gon annan europeisk politiker fick Lange besked om att förhandlingar inletts och att även Kanada anslutit sig. Lange dolde inte för Bevin att man mÃ¥ste räkna med skepsis i bÃ¥de Danmark och Sverige och sade sig inte heller vara säker pÃ¥ att den norska arbetarrörelsen skulle med glädje hälsa det som nu var pÃ¥ väg. Vintern och vÃ¥ren 1948 var det likväl inte tal om att Norge skulle direkt ansluta sig till en västeuropeisk försvarsallians. Vad som i stället aktualiserades var frÃ¥gan om ett skandinavisktförsvarsförbund. Därom mera i en kommande artikel om Haakon Lies bok.