SVEN FAGERBERG: Sverige efter Palme Vart är Sverige pÃ¥ väg efter de starka känslostormar som svept över landet i samband med Olof Palmes död? Olof Palme, Sveriges mest omdiskuterade politiker, var en vänsteraktivist, som arbetade med skarpa konturer och kontraster och väckte motstridiga känslor. Sven Fagerberg hoppas att Palme-eran nu är slut och att Sverige gÃ¥r en mera kreativ framtid till mötes. Sven Fagerberg är författare. I bötjan av april, när jag skriver detta, ligger snön kvar här och där i decimetertjocka skikt, men pÃ¥ de bara fläckarna sprutar tusentals blad upp ur jorden. Krokusen vid söderväggen har redan blommat nÃ¥gra veckor; jag tänker pÃ¥ nymornade änglar i sina gula kalaskostymer, pÃ¥ trumpeter som oemotstÃ¥ndligt blÃ¥ser bort den sista snöns sotiga tristess. Ljuset skillrar i bokens knoppar. Det vore en galenskap att inte bejaka det stora underverket. 2 Vart är Sverige pÃ¥ väg denna vÃ¥r 1986, efter de starka känslostormar som svept över landet i samband med Olof Palmes död? Det beror givetvis pÃ¥ oss själva, pÃ¥ vÃ¥r vilja, vÃ¥r heder, vÃ¥r sanningskärlek. Min egen förhoppning är att en epok gÃ¥tt i graven, att vi skall ha förmÃ¥ga att ta till vara de utomordentliga möjligheter som öppnar sig. LÃ¥t oss först begrunda det som skett. Jag kände en djup sorg över att vÃ¥ldet än en gÃ¥ng triumferat, över att en människa alldeles för tidigt ryckts bort frÃ¥n den mognadsprocess, som kallas livet. Den sorgen delades av alla, och den gäller självklart ocksÃ¥ andra som känslokallt dödats, till exempel den väktare, som mördades i Malmö. Olof Palme, Sveriges mest omdiskuterade politiker, var en vänsteraktivist, som arbetade med skarpa konturer och kontraster. De motstridiga känslor han väckte kom till uttryck i offentlig debatt och i otaliga samtal människor emellan. men efter hans död skedde en märklig förvandling. Det har sagts att Olof Palme blev en mytisk fridsfurste, att han helgonförklarades, att han förgudades som en gÃ¥ng Lenin och Stalin. Det visade sig att vi ocksÃ¥ i Sverige hade ett starkt behov av en personkult. 3 Under min värnpliktstid omkring 1940 hände det attjag blev beordrad att tjänstgöra som tolk pÃ¥ järnvägstÃ¥g som transporterade tyska soldater genom vÃ¥rt land. De reste obeväpnade den lÃ¥nga vä- gen mellan Riksgränsen och Helsingborg, pÃ¥ permission frÃ¥n kriget uppe i norr. Unga pojkar bland de meniga var uppriktiga nazister. De prisade Hitler i högstämda ordalag. Vilken hjärna, vilket intellekt hade han inte! Vilken talare var OcksÃ¥ i Sverige har vi ett starkt behov av en personkult. han inte, hur hade han inte frälst de smÃ¥ i samhället frÃ¥n arbetslöshetens fasor. Det var mitt första möte med en personkult. Styrkan i den övertygelse som blottades förvÃ¥nade mig. Jag insÃ¥g att det jag fÃ¥tt lära mig under mina studier, att söka efter fakta, att kritiskt granska, att argumentera sakligt inte skulle haft det minsta inflytande. Sedan dess har jag mött personkult pÃ¥ mÃ¥nga hÃ¥ll. Jag har stÃ¥tt bland människor som använder sin fritid till att köa i timmar framför mausoleet vid Röda Torget. Hade de kommit frivilligt eller var de kommenderade? Vad var det för ett behov som krävde att man betraktade döda, förgudade män genom kistornas glaslock under nÃ¥gon minut? Kanske var 203 den egna viljan sÃ¥ svag att man helst lade sitt öde i händerna pÃ¥ en Fiihrer. 4 Det fanns ocksÃ¥ tvivlare pÃ¥ tÃ¥gen med tyska soldater. De var i regel officerare, högt bildade och inte längre unga. Försiktigt frÃ¥gade de om världen utanför Tyskland. Vad tänkte man, vilka böcker lästes? Med miner och tonfall, med enstaka ord gav man uttryck för sitt behov att bryta isoleringen, för sin hjälplöshet. Vissa passagerare Ã¥kte sÃ¥lunda mot sin vilja, men med pÃ¥ tÃ¥get var de i alla fall. En blind naturkraft ryckte dem med sig. Hitler var inte en ledare, han var ett symptom pÃ¥ starka strömningar i tiden. Europa har under 1900-talet i smÃ¥ eller stora steg förändrats mot totalitär socialism. Människorna har känt sig hemlösa i den snabba utvecklingen, de har sökt sig till kollektiv trygghet och förkastat en frihet under ansvar. Vi kan peka pÃ¥ Sovjet och dess lydstater, pÃ¥ starka vänsterkrafter i de flesta av Europas fria länder. Sveriges lÃ¥ngsamma men beslutsamma vänsterväg är ett exempel pÃ¥ det sistnämnda. Det tycks sÃ¥lunda finnas ett djupt behov av en totalitär livsform, fascistisk eller kommunistisk. I stället för att arbeta kreativt vill man skjuta ansvaret ifrÃ¥n sig och förlita sig pÃ¥ en avgudad Fiihrer. Frihet är en utmaning till skapelse man inte vÃ¥gar anta. Kanske tvivlar man pÃ¥ sin kompetens, kanske är man rädd för sin egen grymhet. Det kan invändas att Hitler och Mussolini föll, att det finns starka motkrafter. Givetvis, men vi skall inte glömma att de en gÃ¥ng bejublade fascistiska diktaturerna besegrades av yttre, militärt l l 204 vÃ¥ld, inte av inre, läkande krafter. Den känslovÃ¥g som vällde fram efter Olof Palmes död och kristalliserades i personkult visar med skrämmande tydlighet att den totalitära tendensen fortfarande är stark. Personkult är alltid uttryck för en totalitär tendens. När en människa förgudas uppstÃ¥r behovet av en balanserande syndabock. Den primitiva inställningen att se världen i svart och vitt, att skilja sin egen flock med största tydlighet frÃ¥n andra flockar, slÃ¥r sÃ¥lunda helt igenom. I Hitlers fall var judarna det onda, i Sverige utmÃ¥lades Olof Palmes politiska motstÃ¥ndare som de värsta mörkmän, i själva verket egentligen skyldiga till mordet. Till och med nÃ¥gra av vÃ¥ra "intellektuella" föll ner i denna känslody av förgudning och hat. Ett problem med epoken Palme har just varit att de intellektuella svikit sitt uppdrag. Vi har noga räknat knappast haft nÃ¥gra intellektuella. Däremot har det funnits gott om dogmatiker som ersatt sin bristande begÃ¥vning och sitt obefintliga sanningskrav med trosartiklar, formulerade pÃ¥ fyrkantiga plakat. 5 Med epoken Palme syftar jag pÃ¥ en tjugoÃ¥rsperiod, ungefär frÃ¥n 1966 och framÃ¥t. Under denna period hade Palme ett stort politiskt inflytande, oavsett vem som var statsminister. Vad stod Olof Palme för? Jag träffade honom dÃ¥ och dÃ¥ under Ã¥ren omkring 1970, i regel vid och efter sammanträden i forskningsberedningen. I enskilda samtal togjag upp nÃ¥gra frÃ¥gor med honom, bland annat kriget mot Biafra, en utbrytarstat som enligt min mening och mÃ¥nga andras, exempelvis Sartres, hade en unik möjlighet att förverkliga afrikanska frihetsdrömmar. Ibofolket var högt begÃ¥vat, det hade resurser till en verklig frigörelse, inte bara politisk utan ocksÃ¥ ekonomisk och kulturell. Genom ett fritt Biafra skulle världskulturen pÃ¥ nytt kunnat berikas av afrikansk egenart. England och Sovjet ingrep genom vapenleveranser och experthjälp mot Biafra, som stod inför ett katastrofalt nederlag, Jag vädjade till Palme att ta ställning mot det illdÃ¥d, som begicks inför öppen ridÃ¥, men förgäves. Han var helt behärskad av socialistisk dogmatik. Biafras frihetsrörelse var inte socialistisk; dÃ¥ spelade det ingen roll att frihetsälskande människor dödades i tiotusental och hundratusental, att en nykolonialism Personkult är alltid uttryckför en totalitär tendens. i form av ekonomiskt och ideologiskt förtryck gick segrande fram. En annan gÃ¥ng talade vi om "skapande samhälle", ett begrepp jag arbetade med i slutet av sextitalet. Syftet var att främja kreativ aktivitet över hela fÃ¥ltet, frÃ¥n ekonomi till kultur. OcksÃ¥ nu var Palme helt oförstÃ¥ende. Den problematik som gällde företagande i stor eller liten skala, som gällde skapandet av en kulturell infrastruktur, det vill säga en bildad allmänhet, var honom främmande. Ett verkligt skapande samhälle, sade han, var det som kunde förbättra sjukvÃ¥rden och höja pensionerna. Mot detta senare hade jag självfallet ingenting att invända. Man mÃ¥ste dock ha nÃ¥got att fördela. Under PaJmes ledning har svensk levnadsstandard halverats i jämförelse med ett frÃ¥n dogmatik och fackligt skrÃ¥väsen fritt land som Schweiz. Den kulturella nivÃ¥n har likaledes sjunkit. Det fanns en styrka, en förtvivlan, nästan en skräck i sorgen över Olof PaJmes död, som inte enbart kunde gälla hans person. Han var omstridd ocksÃ¥ bland sina egna, de Sifosiffror som uttryckte det egna partiets förtroende var i hans fall lÃ¥ga. Sorgens styrka gällde med säkerhet nÃ¥got annat. Kanske innehöll sorgen ocksÃ¥ en djup och omedveten smärta över ett slutgiltigt misslyckande, över ett definitivt avsked till en paradisdröm. Den mäktiga staten har ju varit vÃ¥r senaste utopi, vÃ¥r senaste dröm om frälsDe intellektuella har svikit sitt uppdrag under epoken Palme. ning. Tecknen har varit illavarslande länge nog, men Olof Palme var benhÃ¥rt troende. När han första gÃ¥ngen tillträdde som statsminister hade han en unik chans att leda Sverige mot ekonomisk och kulturell framgÃ¥ng. De yttre förutsättningarna var de bästa, och vad som behövde göras för att stimulera landets kreativa krafter var ingalunda en hemlighet. Men Palme kunde inte välja nÃ¥got annat än den dogmatiska vägen, nedre botten till vänster. En statsman arbetar för helheten, för mÃ¥ngfald och mognad. Olof Palme var ingen statsman. Typiskt för honom var att han efter nÃ¥got Ã¥r flydde frÃ¥n 205 forsningsberedningen , en miljö där Erlander trivdes. PÃ¥ samma sätt flydde han frÃ¥n det moderna samhället, med dess höga komplikationsgrad och stora kreativa möjligheter, till sÃ¥dana drömmar och slagord som gynnar en folktalare. I denna sistnämnda roll var Palme skicklig, för egen del minns jag bäst hans fras om hatets och illviljans kolportörer. Det gör ett djupt intryck när man ser bumerangen Ã¥tervända. 6 Vad är alternativet? LÃ¥t oss begrunda en sann dialog frÃ¥n tiden strax efter valet 1985. "I Ã¥r svekjag för första gÃ¥ngen moderaterna," säger en medelÃ¥lders dam. "Jag röstade pÃ¥ Westerberg." ''Du kunde inte underlÃ¥ta att bli charmad," retas jag. "Visst blev jag charmad , det är skönt för en luggsliten mamma att fÃ¥ känna sig lycklig, men skälet var ett annat. Genom mina barn har jag kommit i kontakt med muffare frÃ¥n Djursholm. Och nÃ¥got sÃ¥ arrogant och odrägligt, nÃ¥got sÃ¥ snorkigt och osnutet ...'' Orden stockar sig i halsen pÃ¥ den uppretade men ingalunda luggslitna damen. " Du har haft otur," svarar jag. " Rötägg finns alltid. Jag har träffat mÃ¥nga moderata ungdomar, artiga och arbetsvilliga, med en ödmjuk känsla inför den okunnighet som hör ungdomen till." "Visst finns det ungdom med resning," svarar den nyblivna folkpartisten och sveper kaschmirsjalen tätare runt axlarna, "men mitt intryck har bek~äfÂ- tats frÃ¥n flera hÃ¥ll. M mÃ¥ste börja pÃ¥ ny kula. De där muffarna mÃ¥ste modereras!" 206 7 Svensk kapitalism saknar ett eget ansikte, den är i mycket en kopia av ett amerikanskt original. I detta ligger för närvarande ingenting smickrande, tyvärr. En självbesinning inom vissa kretsar av nä- ringslivet, en rehabilitering av gamla värden är emellertid av yttersta vikt för en svensk förnyelse. Som ett exempel pÃ¥ kreativt förfall tog jag i ett annat sammanhang upp frÃ¥gan om de pÃ¥ senare tid sÃ¥ vanliga uppköpen av företag. Jag sade ungefär: En lysande framtid väntar om vi förmÃ¥r att skaka av oss det socialistiska oket. Alternativet är dock inte den form av kapitalism vi för närvarande har. OcksÃ¥ kapitalismen verkar förbrukad och utan förmÃ¥ga att skapa ett livsinnehÃ¥ll. Det gamla kravet, att producera gedigna produkter till lÃ¥ga priser, har i alltför ringa grad kompletterats med miljövÃ¥rd och hänsyn till de anställdas berättigade krav pÃ¥ vinstandel och personlig utveckling. Inte heller har man förstÃ¥tt att bevara den stimulerande konkurrenssituationen utan i stället förfallit till monopolsträvanden. Man tycks till och med ha glömt kravet att producera en bra produkt. Peter F Drucker, välkänd ocksÃ¥ i Sverige för mÃ¥nga böcker om effektivt företagande, hävdar i vinternumret 1986 av The Public Interest att den amerikanska industrin eroderar och förlorar exportmarknader, framförallt till Japan. Som huvudskäl anger hand den sedan 1980 allt vanligare förekomsten av "hostile take-overs", det vill säga uppköp av företag mot deras vilja. Hotet frÃ¥n de fientliga uppköparna, "the raiders" eller strÃ¥trövarna, hänger över allt fler företag och försvÃ¥rar den lÃ¥ngsiktiga investeringspolitiken, japanernas specialitet. Av de omkring 500 amerikanska företag som sedan 1980 fientligt uppköpts visar 70 % klart sämre resultat efter nÃ¥gon tid. Företagen slÃ¥s sönder, värdefulla delar säljs ut för att täcka strÃ¥trövarnas kostnader. Personalens moral sjunker, ofta ser speciellt cheferna sitt livsverk förstöras. OcksÃ¥ i Sverige är strÃ¥tröveri, i motsats till det tÃ¥lmodiga företagsbyggandet, högsta mode. Drucker anser att strÃ¥tröveriet är samhällsskadligt, att den ende som tjänar pÃ¥ det är strÃ¥trövaren själv. Den kapitalistiska trenden just nu är ingenting att glädjas Ã¥t. OlofPalme var ingen statsman. "Sänk räntan och stoppa galenskapen att köpa upp företag!" uppmanade 1984 Lee Iacocca, av mÃ¥nga ansedd som USA:s främste industriman. 8 En tydlig bild av positiva och negativa tendenser i dagens amerikanska kapitalism kan vi fÃ¥ av Iacoccas självbiografi, eller autobiografi, som det sÃ¥ träffande stÃ¥r pÃ¥ omslaget. Iacocca var ju VD för Ford, avskedades av den maktfullkomlige Henry Ford, som inte tÃ¥lde en kompetent person i sin närhet, och blev VD för det svÃ¥rt nergÃ¥ngna Chrysler. Iacocca är en rask sälle, arbetsam, hÃ¥rdhänt och offervillig, som vill sätta sitt företag och hela USA pÃ¥ friska, ekonomiska fötter. Han har genomskÃ¥dat sin maktlystnad och sin girighet och insett det effektiva i att söka gemensamma lösningar och att dela med sig till alla av de värden, som eventuellt skapas. Knytnäven skall bytas mot ett handslag. I förbifarten ger Iacocca sin syn pÃ¥ det rÃ¥dande affärsklimatet i USA. Jag skall inte gÃ¥ in pÃ¥ detaljer, men den bild som mÃ¥las upp av amerikanska företagares attityder, utan känsla för tidens strömningar, är föga upplyftande. Kortsiktiga, egoistiska mÃ¥lsättningar dominerar. NÃ¥- gon hÃ¥llbar livsfilosofi skymtar inte, i regel har man inte ens en företagsfilosofi. Och detsamma gäller Sverige. Vi saknar därför ett fungerande alternativ till socialismen, formulerat och exemplifierat pÃ¥ ett sÃ¥dant sätt att ett flertal kan uppleva det med sin känsla. Den som enbart vädjar till förnuftet vinner inga val. Hos lacocca finns en ansats till kreativ filosofi, och detsamma kan sägas om Jan Den kapitalistiska trendenjust nu är ingenting att glädjas Ã¥t. Carlzon, som pÃ¥ liknande sätt lagt fram sina ideer i biografins form. Ett tredje hoppingivande exempel är det polska solidaritet, som visat pÃ¥ möjligheter att arbeta för frihet och människovärde trots ett härskande socialistiskt system. Utvecklingen i Ungern är ocksÃ¥ nÃ¥got att glädjas Ã¥t, men varför är vÃ¥ra inrikes borgare sÃ¥ bleka om nosen? De har sedan länge passivt betraktat en visserligen i smÃ¥ steg genomförd men dock lÃ¥ngtgÃ¥- ende förändring mot en kommandostaL Varför har man inte gjort ett starkare motstÃ¥nd, varför lÃ¥ter man den fördärvliga utvecklingen ha sin gÃ¥ng? 207 9 Väntar ocksÃ¥ det svenska borgerskapet pÃ¥ en Fiihrer? Risken förefaller stor. Visst har man ofta de rätta Ã¥sikterna, men mod och handlingsvilja saknas. NÃ¥- gon övertygelse att följa tycks man inte ha. Tron pÃ¥ den egna saken finns i stället hos motstÃ¥ndarna. Att okunnighet ofta, i synnerhet i politiska frÃ¥gor, är kopplad till stark övertygelse, vet vi alla. Vi kan vara säkra pÃ¥ att endast ett fÃ¥tal av väljarna har en nÃ¥gorlunda klar bild av innebörden i begrepp som marknadsekonomi, inflation, reallön, vinst, aktiebörs. Vad välstÃ¥ndet beträffar tror de flesta att det skapas av Bertil Blomqvist & Co. ÄndÃ¥, trots den otillräckliga kunskapens gungfly, har man pÃ¥ vänsterhÃ¥ll de starkaste politiska övertygelser. Om samhället vore politiskt moget behövde man knappast ha nÃ¥gra valkampanjer; väljarna skulle bedöma partierna efter deras insatser under den gÃ¥ngna mandatperioden. Men nu vinner den som skickligt spelar pÃ¥ känslosträngar stora fördelar. Ju mera bakom flötet desto säkrare i korken, skulle man kunna säga. Eller, för att citera Einstein: Det är nedslÃ¥ende att leva i en tid dÃ¥ det är lättare att spränga en atom än att skingra en fördom. Det är självklart att en begÃ¥vad människa känner tvekan. Hon tänker inte i svart och vitt, hon förkastar enkla lösningar och kan se skäl för och emot. Hennes fantasi kan leda fram till icke avsedda konsekvenser. Hon vet av erfarenhet att livet oftast är mer komplicerat än vad man skulle vilja tro. Men ändÃ¥ är det egendomligt att det i 208 sÃ¥ väsentliga frÃ¥gor, som det här gäller, inte finns nÃ¥gon fast övertygelse hos socialismens motstÃ¥ndare. Jag vill nämligen pÃ¥stÃ¥ att socialstatens framväxt är ett resultat av tvivel och osäkerhet hos dem som borde vara dess motstÃ¥ndare. En alternativ övertygelse, omfattad med passionerad kraft, har saknats. Moderatemas mindre lyckade val 1985 berodde enligt min uppfattning pÃ¥ att man överskattade väljarna. Man vädjade till förnuftet, inte till en oreflekterad känsla. Det gjorde däremot Palme och Westerberg, fast pÃ¥ olika sätt. Under mina mÃ¥nga Ã¥r pÃ¥ Electrolux lärde jag mig att en försäljare som inte tror pÃ¥ sin produkt är en dÃ¥lig försäljare. Han övertygar inte. Finns det däremot en äkta övertygelse förmedlas den pÃ¥ delvis intuitiv väg till kunden. Skall utvecklingen i Sverige vridas mot ett öppet, kreativt, generöst och hederligt samhälle mÃ¥ste de som önskar en sÃ¥dan utveckling vara bergfast övertygade om att den har ett högt värde. Har man, som sÃ¥ mÃ¥nga borgare, ett gnagande tvivel om att man hugger för sig för mycket, att den andra sidan ändÃ¥ har en rättvis sak, fÃ¥r man se till att orsaken till den känslan försvinner. En övertygelse kan aldrig motiveras med förnuftet, den vilar alltid pÃ¥ en värdering av känslomässig natur. Detta betyder ingalunda att förnuftet förkastas, tvärtom, det skall genomsyra känslan. Förnuftet är ett nödvändigt verktyg, men det räcker inte med ett verktyg. De känslor, som skall styra förnuftet, fÃ¥r givetvis inte vara av vilken art som helst. Jag syftar inte pÃ¥ avund och hat, girighet och grymhet, inte heller pÃ¥ den likaledes alltför vanliga lusten att lyckas utan ansträngning. Allra sämst är det behov av lydnad, som tar sig uttryck i personkult och längtan efter en Fiihrer. En kraftfull, borgerlig politik bör bygga pÃ¥ annan grund. Vi kan tänka pÃ¥ friheten, pÃ¥ människans unika värde eller mÃ¥ngfalden, pÃ¥ den kreativa handlingen och mognadsprocessen som livets högsta mÃ¥l. Visst är det bra att den vansinniga skattepolitiken angrips, men det räcker inte. 10 Det finns inga linjaler i naturen. Tanken att effektiviteten i ett centralstyrt löntagarkollektiv skulle vara lika stor som effektiviteten i ett samhälle, där enskilda individer och enskild arbetslust Vi saknar ett fungerande alternativ till socialismen. fÃ¥r göra sig gällande, är psykologiskt naiv. Har Ingvar Carlsson den tanken? Hos Palme saknades en överblick, en samtidsanalys som var nÃ¥got mer än en anpassning till massan. Den demokratiska livsmöjligheten vilar pÃ¥ en paradox: de av folket valda fÃ¥r inte följa folkets "vilja", de mÃ¥ste vara klokare än sÃ¥. I en sÃ¥ng om den öppna vägen konstaterade Ogden Nash att ett plakat aldrig var lika vackert som ett träd. Och kanske, om inte plakaten föll, skulle han aldrig mer fÃ¥ se ett träd. Ogden Nash syftade pÃ¥ de väldiga reklamskyltar, som ofta förfular landskapet längs de amerikanska autostradorna. Köp Coca Cola, se den sensationella showen i Las Vegas, tvÃ¥ dina händer i resignation. Men vi kan ocksÃ¥ tänka pÃ¥ plakaten som dogmatikernas förenklade slagord, med vädjan till de sämsta av känslor. Den bilden hÃ¥ller rakt igenom; natur och sanning skyms. "Kanske skall jag aldrig fÃ¥ se en sanning.'' Ingvar Carlsson har bötjat bra, men är han stark nog att lÃ¥ta de dogmatiska plakaten falla? Risken är stor att han i stället själv faller för de "lättfattliga", för Rune Molin och P O Edin, för Lars Werner och Bo Södersten etcetera, etcetera. Jag hoppas att IC i valet mellan proboxning och samförstÃ¥nd inte väljer fel, att marxismens peruk fÃ¥r ligga oanvänd. I sÃ¥ fall behöver bÃ¥de han och borgarna en ny ideologi, vilande pÃ¥ kreativ grund. Den som enbart vädjar tillförnuftet vinner inga val. Jag skall här, avslutningsvis, bara antyda en aspekt, nämligen att arbetare och smÃ¥företagare bör sättas i centrum. Det som är bra för dem är bra för Sverige. Socialdemokraterna har ingalunda främjat arbetets sak, den grupp som gynnats är i stället tjänstemännen i den ·offentliga sektorn, till vilken vi i detta sammanhang ocksÃ¥ mÃ¥ste räkna fackföreningsrörelsen, etermonopolen och den subsidierade pressen. Det är denna grupp som blivit vÃ¥ra nya herrar, som fÃ¥tt makt att hunsa oss, som fÃ¥tt mängder av skattefria förmÃ¥ner, till exempel fria resor och en ändlös rad av "konferenser" eller organiserad lättja. Det är dessa tjänstemän, som i socialdemokratin sett en bred chausse till kött- 209 grytorna. De säger sig företräda de svaga, de missgynnade, men sanningen är att de bara företräder sig själva och i stället exploaterar arbetarklassen, som lever pÃ¥ svältgränsen nu som förr. Arbetarna betraktas som en onyanserad massa, kollektivansluten och ringaktad, dirigerad och företrädd in i detalj. Allt är styrt av herrefolket, frÃ¥n information till illusion. Tidigare i denna artikel har ocksÃ¥ jag gett begreppet massa en negativ innebörd. Men lÃ¥t mig betona att denna nedvärdering inte gäller de enskilda individerna utan endast det av herrarnas slagord manipulerade kollektivet. Fotografen Richard Avedon ägnades nyligen en utställning pÃ¥ museet för modern konst i San Francisco. Hur kommer det sig, frÃ¥gade en reporter, att varje människa pÃ¥ dina bilder, oavsett sitt livsöde, är intressant och vibrerar av mening? Avedon svarade att vem som helst kunde använda samma teknik som han, det var inte en frÃ¥ga om konst eller ens konsthantverk. Fotograferade man pÃ¥ samma sätt skulle man upptäcka att varje individ blev allegorisk och arketypisk och sÃ¥lunda lämnade ett vittnesbörd om människans villkor. DÃ¥ följer att ocksÃ¥ vi är människor, kunde byrÃ¥kraterna här invända. Givetvis, sÃ¥väl uppsyningsmannen som slavä- garen ger oss en inblick i det mänskliga. Ett första steg i arbetarens upprättande kunde vara en frigörelse frÃ¥n avtalsförhandlarnas förmynderi. I gamla tider tog man rätten i egna händer; blodshämnden är ett exempel. Omkring 500 Ã¥r före Kristi födelse kom man i Grekland pÃ¥ iden att i stället införa ett domstols- 210 förfarande; en jury om tolv personer skulle döma. Om detta handlar ett av mänsklighetens största dramer, Orestien. Strejk och lockout är vÃ¥ldshandlingar pÃ¥ samma primitiva nivÃ¥ som blodshämnden och ovärdiga ett modernt samhälle. Hur absurt är det inte att nÃ¥gra förhandlare har rätt att förstöra sin nästas ekonomi. Ett nytt system, grundat pÃ¥ skiljedom, bör prövas. Ett skiljedomsförfarande skulle i hög grad underlättas om en betydande del av lönen utbetalades i form av vinstandel, som hos de kloka japanerna. Ett sÃ¥dant system innebär vidare att löntagaren omvandlas till medarbetare. Han fÃ¥r ett ökat intresse för sin uppgift, hans viktiga roll blir uppenbar för honom själv och andra. Vad de offentliganställda beträffar kan vinstandelar beräknas som utfall mot en budget. Systemet att valje Ã¥r genom förhandlingar höja lönerna mer än vad produktionsökningen motiverar är ocksÃ¥ det importerat frÃ¥n USA. Facket kom med sina krav och bolagen accepterade efter sedvanlig prutning. Nu hade bolagen en i allmänhetens ögon giltig anledning att höja priserna, men vad allmänheten inte kunde se var att priserna höjdes mer än vad löneökningarna motiverade. PÃ¥ det sättet trodde bolagen att de kunde lura bÃ¥de arbetare och allmänhet. Sveriges ekonomi har svÃ¥rt skadats genom för höga löneökningar under lÃ¥ng tid. VÃ¥rt förhandlingssystem är i själva verket ett system för kretiner. Bara kretiner kan komma pÃ¥ iden att äta upp utsädet och sättpotatisen. Bara kretiner kan komma pÃ¥ iden att konsumera det kapital som borde investerats, att dessutom hämma och bekämpa den viktigaste faktorn av dem som skapar välstÃ¥nd, nämligen viljan och förmÃ¥gan till företagande. Ett verkligt systemskifte är vad vi behöver. Det är dags att byta trumman mot fiolen. Vi vill inte längre känna dogmatikens smak av tran. Jag hoppas att Ingvar Carlsson är en modig man. I Sverige fordras det stort mod att i praktisk politik gestalta det självklara förhÃ¥llandet att arbetare, företagare och regering sitter i samma bÃ¥t. Det är lättare att spränga en atom än att skingra en fördom. Hur mÃ¥nga byrÃ¥krater som bör vara med är däremot oklart. För mÃ¥nga sänker vÃ¥rt stolta skepp. En människa tryckt av problem har ingen filosofi. Det krävs mod att överge plakaten och skaffa sig en filosofi. Sverige är svÃ¥rt nedgÃ¥nget. Den lÃ¥ga nivÃ¥n pÃ¥ skolutbildningen kan fÃ¥ katastrofala följder. Det stupida skattesystemet är en tvÃ¥ngströja som fÃ¥r oss att ineffektivt famla omkring. Men samtidigt skjuter tusen blad ur jorden. Skaffar vi oss samma filosofi som vÃ¥ren ligger en mÃ¥ngskimrande värld öppen.