PER-MARTIN MEYERSON:
Inflationens politiska teori
Inflationen är i grunden ett politiskt fenomen, dvs den kan förklaras med politiska, byråkratiska och fackliga institutioners tilltagande ovilja att acceptera
marknadsekonomins utslag. Fördelningspolitiska ambitioner har lett till
ökad reglering, monopolisering och kartellisering av viktiga marknader. Detta
gäller främst arbetsmarknaden, men
också kapitalmarknaden, bostads-, livsmedels-, energi- och transportmarknaderna. De för flexibiliteten i det ekonomiska livet så viktiga pris- och belö-
ningssystemen har deformerats. Det har
ökat inflationsbenägenheten hos ekonomierna, vilket i sin tur framkallat en restriktiv - dvs en efterfrågebegränsande
- ekonomisk politik. Därmed har tillväxttakten i produktionskapaciteten och
produktiviteten minskat med försämrade
tillväxtbetingelser för västekonomierna
som resultat.
Den försämrade resurstillgång som
denna utveckling lett till har inte accepterats av konkurrerande intresseorganisationer. Oförenliga krav på tillgängliga
resurser har till slut lösts upp med inflationens hjälp. De starkare organisationerna har vunnit på denna metod relativt
de svagare. För nationen som helhet har
dock metoden medfört lägre tillgång på
materiella resurser.
Metoden skulle åtminstone på sikt
kunna stävjas genom en ekonomisk politik som begränsar den ökning i penningmängden som är en nödvändig förutsättning för att inflationen skall kunna realiseras. Svaga parlamentariker och starka
intresseorganisationer är ingen bra kombination om man vill föra en sådan politik. I Sverige t ex har åtminstone hittills
resultatet av organisationernas aktiviteter "ackommoderats", dvs för att klara sysselsättningen har oförenliga krav
lösts upp med hjälp av en inflationsdrivande ekonomisk politik.
Det har alltmer blivit uppenbart att
länder som satsat på avreglering, dvs att
återställa väl fungerande marknader för
att återfå flexibilitet, effektivitet, vitalitet och kreativitet inom det ekonomiska
livet, också har lyckats få ner inflationen. Därmed har man också skapat förutsättningar för en återgång till balanserad tillväxt och ökad sysselsättning.
Till dessa länder hör dessvärre inte Sverige.
En allt ymnigare regleringsflora och
ett allt mindre samband mellan prestation och betalning och en allt större osä-
kerhet om de framtida spelreglerna har i
hög grad försämrat den svenska ekonomins vitalitet och anpassningsförmåga.
Detta är så mycket mer allvarligt, eftersom i en liten öppen ekonomi som den
svenska, denna anpassning till förändringar i omvärlden är en nödvändig förutsättning för en stabil balanserad tillväxt.