\ l Den mänskliga privatiseringen Det hör till vår tids och vårt samhälles besynnerligheter att socialistiskt engagemang allmänt accepteras som ett socialt och medmänskligt engagemang, nästan som om socialister har monopol på medmänsklighet. Detta är i sanning besynnerligt eftersom både teori och praktiska erfarenheter visar på motsatsen. Socialismen är stel, inflexibel, hänsynslös till mänskliga variationer och olika behov. Den förutsätter konsekvent att det är mindre intressant vad den enskilde tycker än vad de politiska makthavarna anser. Den bygger på en politikens stordrift som i grunden förnekar de flesta mänskliga egenskaper som är avgörande för framåtskridande. Socialismen förutsätter nämligen samma typ av barnomsorg, sjukvård, utbildning och äldreomsorg för alla. Detta oavsett om enskilda människor vill pröva nya ideer och oavsett om människor vill forma sina liv annorlunda än vad de socialistiska samhällsarkitekterna bestämt. I praktiken ser vi många exempel på detta runt om i världen. Desto mer fullgången socialismen är, desto omänskligare samhälle_ Verkligheten inbjuder inte någonstans till socialistiska visioner. I Sverige upplever den sjuke maktlöshet inför de stora sjukhuskomplexen, föräldrarna inför det stora barnomsorgskomplexet, eleverna inför det stora skolkomplexet och de äldre inför det stora äldrevårdskomplexet. Den bidragsberoende barnfamiljen, som inte kan påverka sin reella inkomst, sin bostad, sin sjukvård, barnens skola, mor- och farföräldrarnas omsorg eller småbarnens barnomsorg upplever inget större utrymme för medmänsklighet och ansvarstagande. I stället har de stora syste~p.en konsekvent minskat utrymmet för människ(J 1 att ta personligt ansvar. Därmed har all fler förlorat kontrollen över sina egna < liv. Det socialistiska högskattesamhället < gör människorna små. Det finns inget mänskligt i detta. Trots denna verklighet framställs ändl krav på ökade offentliga insatser sos 1 särskilt medmänskliga. Det sker trots all ökade offentliga insatser skatteväge. 1 klämmer åt människor ytterligare. Det sker trots att skattehöjningar och ökad! offentliga insatser i praktiken minska den enskildes möjlighet att välja bland det som verkligen är viktigt för en människa. Det är nämligen viktigare att kut na välja läkare när man är sjuk eller om sorg åt sina barn än att kunna välja bil. Trots att så lite mänsklighet står all vinna med ökade offentliga insatser framställs krav på skattesänkningar och besparingar i offentlig sektor som snåla och brutala, trots att de ger människorna mer och politikerna mindre. En viktq del av förklaringen är givetvis att politiker har varit alltför ensamma och eniga om att definiera vad medmänsklighet äi Nu böljar även denna övertro på polj. tikers förmåga att flagna. Trots den me utbyggda offentliga sektorn i ett väster· ländskt samhälle finns det en ensamhet och en maktlöshet i det svenska samhället som står i en direkt motsatsställnina till allt vad medmänsklighet kräver och det är en ensamhet och maktlöshet som är konsekvensen av det politiserade samhället. stordriften och likformigheten har tagit sitt pris. I en artikel av Sven Rydenfelt i detta nummer av Svensk Tidskrift belyses hur brutalt detta samhälle slår mot de äldre En slutsats som vi kan dra är att det >r mänskliga samhället finner vi inte genom lt att institutionalisera mänsklig omsorg 1a och lika litet genom att monopolisera ~t den. !l För anhängare av marknadsekonomi är den mänskliga dimensionen i privatiå seringar viktiga att se. Det främsta argun mentet för fristående skolor, fristående t sjukvård, privata alternativ inom äldG reomsorgen, valfrihet inom barnomsort 3 gen och ett ökat ekonomiskt utrymme för människorna är inte de lägre kostnaderna, den bättre servicen och öppenheten för nya ideer utan den självkänsla och den trygghet som möjligheten att välja ger. Privatiseringar är ett uttryck för medmänskligt engagemang och för mänsklig tolerans. Nu gäller det att göra människorna stora. Det måste en ny riksdagsmajoritet veta och handla efter.