/
RAGNAR BLOCK:
Hur stöder svenska kyrkan Kyrkornas
Världsråds arbete?
Är det sant att Lutherhjälpen via
Kyrkornas Världsråd (KVR) stöder
militanta befrielserörelser? Varför har
Frälsningsarmen lämnat KVR? Vart går
pengarna som samlas inför mission?
Dessa och många andrafrågor besvaras
i denna initierade kartläggning av
verksamheten inom de olika grenarna av
KVR.
Ragnar Block är kyrkoherde i Kville
församling.
Det har under senare år framställts som
"sensationellt" att Svenska kyrkan kanaliserar 27 milj kronor (1983/84) via
Lutherhjälpen genom Kyrkornas Världsråd (KVR). Man har framhållit, att KVR
stöder militanta "befrielserörelser" och
tiger om förtryck och förföljelse mot
kristna i östländer.
Lutherhjälpen
Lutherhjälpen har bildats genom sammanslagning av bl a Sv Kyrkohjälpen,
som vid den tiden lämnade bidrag också
via KVR. Detta var innan Ryska Ortodoxa kyrkan blev medlem i KVR, och
långt innan bidragen till "befrielserörelserna" var påtänkta. Lutherhjälpen
övertog Sv Kyrkahjälpens förpliktelser
att ge stöd också via KVR. Lutherhjälpen har senare fattat beslut att fullgöra
denna förpliktelse uteslutande genom
CICARWS, KVR:s avdelning för katastrofhjälp och utvecklingsbistånd. Denna avdelning har varit känd för att förmedla sådant hjälparbete som kyrkan
traditionellt understöder. En väsentlig
del av Lutherhjälpens pengar har gått
genom Lutherska Världsförbundet
(LVF).
Behövs en sådan samordning? Det
finns mängder av olika program och projekt runt om i världen. Några har lättare
att få kontakter. Andra blir lätt anonyma
och bortglömda. För att samordna insatserna, så att alla får sin del och ingen blir
bortglömd upprättar man projektkataloger på KVR:s och LVF:s kontor i Geneve. Medlemskyrkorna får sedan teckna sig för olika projekt. LVF har traditionellt gett stöd via lokala kyrkor, inte via
regeringar eller gerillarörelser. På som- 410
liga ställen, t ex Bangladesh och Calcutta, har LVF upprättat egna fältkontor, för att kunna se till, att hjälpen går
fram. Nöden uppträder ofta på nya
platser. Lutherhjälpens apparat skulle
bli enorm, om man skulle skicka ut biståndsarbetare och upprätta kontor på
alla platser.
I första hand har Lutherhjälpen arbetat via LVF och lokala lutherska kyrkor.
Man har haft principen att inte göra nå-
got som de lokala lutherska kyrkorna
motsätter sig. Men hjälparbetet behövs
också utanför lutherska kyrkoområden.
Stödet via KYR når ut också genom andra ekumeniska organ och lokala kyrkor.
I ett stort arbete som Lutherhjälpen
kan man inte undvika, att enstaka anslag
kan gå snett. Det är inte heller någon
hemlighet, att arbetet under olika tidsperioder präglas av vilka som sitter i ledningen och väljer ut projekt. Den som
känner ansvar för Svenska kyrkans arbete vill inte lägga ner Lutherhjälpen, för
att någon sitter några år i ledningen och
vrider några anslag åt vänster. Lutherhjälpens arbete i stort har varit sådant,
att det vunnit förtroende.
Men Lutherhjälpen har inte helt konsekvent fullföljt beslutet att inskränka
stödet via KVR till CICARWS. Några
mindre anslag har gått via PCR (se nedan). På denna punkt finns anledning till
allvarlig kritik. Man kan också ställa frå-
gor, om anslag via LVF eller CICARWS
kan vara styrda av sådana principer som
"investera inte i Sydafrika", så att behö-
vande där inte får tillräcklig hjälp. Framför allt skulle det vara en angelägen uppgift, om någon kunde kritiskt granska
Lutherhjälpens projekt i allmänhet och
särskilt via CICARWS. En sådan kritisk
granskning skulle kunna bli till nytta
både för Lutherhjälpen och för kyrkfolket.
Mycket allvarligt är, att Lutherhjälpens viktiga arbete bland lutherska
kristna i Sovjetväldet genom Sam Dahlgrens anställning som LVF:S Europasekreterare fått inslag av undfallenhet
för sovjetpropaganda. Ärkebiskopen och
parlamentsledamoten i Ungern Kaldys
inval till president i LVF ger stor anledning till oro för LVF:s framtid. Fortfarande väntar man förgäves på uttalat
stöd från Svenska kyrkans ledning för
den lutherske prästen Harri Mötsnik,
som sitter fängslad i Tallinn efter att ha
uttalat sig i predikningar mot sovjetiskt
förtryck och våld.
Svenska Ekumeniska Nämnden
KVR har en avdelning PCR (program för
bekämpande av rasism). Denna består
dels av en studieavdelning, dels av en
Special Fund, som utbetalar bidrag till
"befrielserörelserna". Vid KYR:s generalförsamling i Nairobi 1976 avslogs med
stor majoritet ett förslag, att KVR skulle
sluta att ge bidrag till rörelser som
"främjar våld eller tar liv". KVR har
framhållit, att man ger bidrag endast till
humanitära ändamål, inte till vapenköp,
att man arbetar under förtroende, att
man av princip inte utför några kontroller att utbetalade medel användes till
angivna ändamål. Frälsningsarmen med
2 milj medlemmar i 86 länder fann det
nödvändigt att lämna medlemskapet i
KVR år 1978, sedan gerillor understödda
genom PCR mördat ett antal missionä-
rer. När fredsrörelsen kräver allmän
nedrustning, är det mycket märkligt, att
 412
den politiske förkämpen. Det "Messianska riket" skulle komma genom revolution och strukturförändring, varvid
regimen i Sydkorea skulle störtas, och
Sydkorea återförenas med Nordkorea
(Missionsorientering 3-4/1976). Denna
sekt har genom åren fått stöd från SKM.
Under ett antal år betalade SKM professorslön fören av KVR:s sex presidenter,
Jose Miguez Bonino i Buenos Aires, en
befrielseteolog, som ansluter sig till
Marx' klasskampslära, och anger som
kyrkans uppgift att vara med i kampen
för "befrielse" och förena sig med dem
som kämpar i världen enligt Marx' och
Lenins klasskampslära (Bonino, Theologie im Kontext der Befreiung, Göttingen
1979, sid 106 ff). Det är inte förvånande,
att kyrkfolk i vårt land undrar, varför
SKM inte kan helhjärtat ägna sig åt den
mission utomlands som ankommer på
Svenska kyrkan, där stora och viktiga
uppgifter är eftersatta.
KYR:s missionskonferens 1972-73 i
Bangkok utfärdade rekommendationen
att kyrkorna överväger ett missionsmoratorium och istället stöder "kampen för
befrielse''. 1969 hade SKM 209 missionärer. 1977 hade antalet gått ner till 115.
Därefter skedde en uppgång. De senaste
åren har antalet varit omkring 160. Det
är långt kvar till 1969 års nivå, i en tid, då
3 miljarder människor inte har hört evangelium, när dörrarna på många håll står
öppna för mission, och missionärer ofta
förgäves efterfrågas för viktiga uppgifter.
Det är betecknande, att SKM i sin årsbok inte alls redovisar, vilka anslag som
går till KVR eller närstående organ eller
arbete inspirerat av KYR. För att kartlägga dessa anslag krävs omfattande efterforskningsarbete. Lutherhjälpen däremot ger i sin årsbok en föredömligt klar
redovisning.
SKM har på senare år medgivit, att
1970-talets förhoppningar om marxismen
var felaktiga, och att man nu vill satsa på
att göra Kristus känd. De mest utmanande företeelserna, hämndeböner och stöd
åt Bonino, har tagits bort. Antalet missionärer har ökat. Samtidigt möter en
osäkerhet hos SKM, som man inte väntar av en kristen mission. I Missionsorientering nr 2/1984 presenteras vältaligt alla buddismens fördelar och allt som
vi har att lära av buddismen på ett sätt
som får en missionsvän att häpna. Nog
borde missionsbefallningen i Matt
28: 18-20 ge SKM tillräcklig vägledning.
Andan från KVR möter särskilt i Missionsorientering. Någon klar uppgörelse
med KVR har SKM inte kommit fram
till.
Dilemmat för alltfler bland kyrkfolket i
vårt land är, att vi vill stödja SKM och
ett bibliskt missionsarbete inriktat på
kristen tro och frälsning för evigheten.
där man också hjälper och upprättar
människor i jordisk nöd, där kristendomens hela läkande kraft får komma till
sin rätt. Men vad ska vi göra, när vår
Svenska kyrkas missionsorgan inte tar
tillräckligt stort ansvar för missionsarbetet? Och vi kan inte stödja KVR och
utgreningar av dess ideologi och verksamhet, med en inriktning, som klart
strider mot Kristi ord och exempel. Detta arbete är av privat och kontroversiell
art, och skadar mis ianens sak. Vi har
förgäves begärt, att detta engagemang
överföres till Svenska Ekumeniska
Nämnden, där det hör hemma, så att
intresserade kan stödja det, och kyrkfol- 413
kets missionsgåvor får gå till missionsarbeteL Missionskollekterna skulle öka
kraftigt om vi slapp KVR och fick flera
missionärer. Ansvariga vet, att möjligheterna att samla kollekter till Svenska
Ekumeniska Nämden är små. Men är
denna sammanblandning och detta förmyndarskap hederligt och rätt mot kyrkfolket , som vill stödja kyrkans missionsarbete?
ANALYSAV
BUDGETUNDERSKOTTET
1970-1982
Ett bakgrundsmaterial till SVENSK TIDSKRIFTS
"PM till en blivande statsminister".
Broschyren kan beställas från Svensk Tidskrift,
Linnegatan 28-30, IV, 11447 Stockholm
Telefon: 08/67 59 55 Postgironummer: 7 27 44-6
Pris: kr 17 ink! moms och porto