ÅKE SUNDSTRÖM: Moderaterna och sanningen Jkärnkraftsvalet 1980 var både linje J och 2 rent taktiska konstruktioner utan uns av inre övertygelse, skriver Åke Sundström. Moderaterna ville egentligen ha kärnkraften kvar men det var inte opportunt att medge det. Oljeberoendet är inte så farligt som det utmålas, menar författaren , och kärnkraftsreaktorerna JJ och J2 innebär miljarder i onödiga utgifter. Åke Sundström är nationalekonom och flitig energidebattör. Han företräder en tredje ståndpunkt i energipolitiken. I en av sina många träffande aforismer säger Henrik Tikkanen: "Moralen kan aldrig bli så hög att den når högt uppsatta personer". l USA är det ett vanligt talesätt, att endast kallhamrade cyniker kan ägna sig åt politik. Nu börjar till och med politikerna själva att reagera mot det allt mer oförblommerade ljugaodet - åtminstone det som motståndarna ägnar sig åt. Strax efter valet 1982 gick moderatledaren och hans dåvarande politiske sekreterare, Olof Ehrenkrona, till hårt angrepp mot den intellektuella ohederlighet som enligt deras mening präglade den socialdemokratiska valrörelsen: "En liberal demokratisyn kan aldrig förenas med en agitation vars syfte är att få väljarna att rösta under falska förespeglingar", summerade Ulf Adelsoho i SvD. Den rena lögnen är kanske inte så vanlig, antydde han, och angrep i stället halvsanningarna och delsanningarna, det tysta förbehållet, "bisatsmoralen". En fungerande demokrati kräver att medborgarna är kunniga och förstår sitt eget bästa, men den kräver också att partierna ger någorlunda ärliga, korrekta besked om sina avsikter. Så långt har givetvis de två kritikerna helt rätt. Men den anspråksfulla självgodheten inbjuder onekligen till en granskning av partiets eget förhållande till sanningen. En av huvudpunkterna i Adelsohos och Ehrenkronas olika artiklar gällde motsättningen mellan socialdemokratins vallöften och den politik som förts efter maktskiftet. Den givna motfrågan är, om det inte finns en väl så stor diskrepans mellan de utfästelser och visioner väljarna tog fasta på 1976, och de borgerliga regeringarnas politik? Inte var det väl en 190 långtgående socialisering, en ytterligare markant expansion av den offentliga sektorn och ett budgetunderskott på cirka 75 miljarder som denna majoritet uttalade sig för? För den som för egen räkning vill monopolisera ärlighet och sanning. duger det inte att i efterhand skylla ifrån sig på sina regeringskollegor. Att etablera sig som ett "regeringsfähigt" parti var ett viktigt mål och då fick troheten mot de egna väljarna och idealen vika. Det förefaller inte ens otänkbart att partiet under andra yttre omständigheter hade svalt även skattereformen med hull och hår. Kan man godta bostadsanvisningslagar, generalklausuler och en partiell konfiskering av premie-spararnas tillgångar, är steget inte långt till avdragsreformen, detta häpnadsväckande brott mot elementära rättssäkerhetsprinciper. Den vanliga kålsupar-teorin kan således knappast anses motbevisad. Vad värre är: I en viktig fråga har moderaterna intagit en tätposition i kampen mot sanningen och mot den demokratiska beslutsprocessen. Jag syftar självfallet på energipolitiken (och kärnkraftspolitiken i synnerhet), där partiet envist och skamlöst försvarat den offentliga lögnen. Många enskilda riksdagsmän har sä- kerligen varit i god tro. Det allvarliga är att partiets talesmän i energifrågor givit riksdagsgruppen, partimedlemmarna och allmänhet oriktiga uppgifter om politikens innebörd och konsekvenser. Att detta inte "bara" är fråga om okunnighet och "genuina" felbedömningar är jag - efter lång tvekan - övertygad om. Exemplen på rena lögner börjar nämligen bli lite väl många och lite väl komprometterande. Folkomröstningen 1980 Ingen kan i dag bestrida, att väljarna grundlurades inför folkomröstningen 1980. De gick verkligen till valurnorna "under falska förespeglingar". Sällan har väl våra politiker på ett oärligare sätt redovisat sina egna ståndpunkter. Både linje l och 2 var rent taktiska konstruktioner, utan uns av inre övertygelse. Moderaterna vågade inte medge att man egentligen ville ha kärnkraften kvar - först nu börjar det bli opportunt att bekänna färg. Tala om sanningsmoral! ... väljarna grundlurades inför folkomröstningen 1980. En förment opartisk utredning (konsekvensutredningen) publicerade det mest ogenerat partiska utsagor man rimligen kan föreställa sig. Att detta betänkande var ett praktexempel på det of. fentliga utredningsväsendets förfall oclt vetenskapsmännens brist på yrkesheder. var knappast någon hemlighet för mod rata energiexperter och rådgivare. M självfallet hade valresultatet äventyra om man prioriterat sanningen. Vem v vad som hänt om allmänheten fått vet att linje 3:s avvecklingsprogram trolig inte skulle kosta mer än 1/1O-del av dtr 150 miljarder KU hade talat om? Knappt var denna pinsamma episod vår politiska historia undanstökad fö en ny utredning (elanvändningskom ten. ELAK) tillsattes. Uppgiften var studera vad man skulle ta sig till med stora elöverskottet (vars existens så tryckligen förnekats inför folkomr· ningen. bara några månader tidigare Föga överraskande kom Hadar Cars och hans medarbetare till slutsatsen, att det skulle bli mycket lönsamt för samhället att använda elöverskottet för att minska vårt oljeberoende. l praktiken gällde det att ta ställning till om reaktorerna Il och 12 skulle fullföljas eller ej. Men när utredningen (helt ilinje med sina direktiv, givetvis) svaradeja på den frågan, hänvisade man till en kalkyl där det förutsattes att reaktorerna redan var färdiga. Denna fantastiska matematik påtalades av en reservant (dock inte de medverkande professorerna, som lydigt teg) . Moderaternas representant kan därför omöjligen ha varit omedveten om bedrägeriet. Vi vet nu att dessa två reaktorer är efterkrigstidens största ekonomiska katastrof, som får Stålverk 80 att framstå som ett riktigt hyggligt projekt. Stockholms energiförsörjning Ett tredje exempel (listan skulle kunna göras mycket lång) på energipolitiska lögner i moderat förpackning kan hämtas från debatten om Stockholms energiförsödning. Energiborgarrådet Carl Cederschiöld försöker skapa intrycket att kommunerna är tvungna att välja alternativ som stämmer med riksdagens "krav" på "oljereduktion" och fjärrvärmeintroduktion. Sanningen är att riksdagen i dessa avseenden inte har fattat några för kommunerna bindande beslut. Däremot innebär den s k fastbränslelagen vissa begränsningar i det kommunala självstyret. (Om partiet levt som det lärt borde moderaterna självfallet aldrig medverkat till att införa denna helt onö- diga och frihetsinskränkande lag). 191 Vidare sprider energiverket, med Cederschiölds goda minne, uppenbart felaktiga uppgifter om de olika värmesystemens tekniska egenskaper. Fjärrvärmekalkylerna baseras också på helt "omöjliga'' antaganden om priserna på olika bränslen. Allt detta har, som jag utförligare belyst i andra sammanhang, stor betydelse för valet mellan fjärrvärme och " närvärme". Införs mer trovärdiga premisser finner man att fjärrvärmenätet inte bör byggas ut. Enbart i de två helt onödiga kärnkraftsreaktorerna 11 och 12 kastas 20-30 miljarder i sjön. l båda dessa fall talar Cederschiöld mot bättre vetande. Detta tar sig bl a uttrycket att varken han eller energiverket vågar bemöta denna kritik. Hör metoden att tiga ihjäl en viktig och saklig debatt också till de accepterade inslagen i den moderata sanningsetiken? Oljeberoendet är inte så farligt Den största av alla lögner gäller dock talet om oljeberoendets farlighet. l sak är denna huvuddoktrin i svensk energipolitik redan punkterad i den vetenskapliga debatten, låt vara i ängsligt försiktiga formuleringar som gått riksdagsmän och journalister förbi . l våra massmedia lever därför mytologin vidare, inte minst med assistans från moderata energipolitiker, som ingenting låtsas förstå och ingenting låtsas veta. Också detta tigande fyller en funktion. 192 Det underlättar onekligen försöken att få till stånd en omprövning av folkomröst· ningsbeslutet. Med all rätt måste kärnkraftens vänner fråga sig hur en sådan kampanj skall kunna lyckas, om man inte längre har något "oljespöke" att skrämma väljarna med. Den moderata sanningslidelsen får tydligen inte kräva alltför stora uppoffringar. Dessvärre är det långt mer än moderata samlingspartiets heder som står på spel. I potten ligger också ett stort antal miljarder. Den energipolitik som i praktiken dikterats av den oheliga alliansen (s) + (m) - med Industriförbundet som inpiskare i bakgrunden - kommer nämligen, som redan antytts , att leda till mycket stora samhällsekonomiska förluster. Enbart i de två helt onödiga kärnkraftsreaktorerna Il och 12 kastas 20-30 miljarder i sjön, och oljepolitiken kan, om vi inte snabbt ändrar kurs, kosta skattebetalarna lika mycket. Den förfärliga sanningen är att det parti, som mer än andra påstår sig värna om skattebetalarnas surt förvärvade slantar och om en sund ekonomi, har ett huvudansvar för dessa gigantiska förluster. Rensa upp hos moderaterna Så nog klirrar det betänkligt i det moderata glashuset. l bästa fall är partiledarea lyckligt ovetande om den energipolitiska lögnens utbredning och ursprung. l mol· satt fall är han lika vårdslös med sallo ningen som de kollegor han i så hårda ordalag fördömer. Om den förstnämnda tesen är riktig måste vi räkna med att han nu med kraft röjer upp bland de moderata energiargumenten och sätter stopp för det falska tes-tuggandet - även om partiet tvingas äta upp en del gamla hattar. Vågar haJ med brutal uppriktighet se sanningen 1 vitögat och konfronteras med den verk lighet som kanske inte alltid är enbaJt Olof Palmes värsta fiende, skall han sä- kert finna att en radikal kursändring lit ger i både partiets och Sveriges intresse. Händer ingenting sådant tvingas w konstatera att herr Tikkanen beskrivt tillståndet även i det moderata samlings. partiet.