LENNART BLOM: Eko-kommissionen, politiskt beställningsskrädderi Jden av den socialdemokratiska regeringen tillsatta specialkommissionen mot ekonomisk brottslighet har inte den parlamentariska oppositionen tagit del. Den utestängdes fran det faktiska inflytandet över utredningsarbetet och har hänvisats till ett par s k referensgrupper som beretts tillfälle följa arbetet men ejfått reservera sig mot kommissionens förslag. stutbetänkandet är utomordentligt intressant och har i huvudsak förankring hos den, i princip, demokratiska fraktionen inom extremvänstern. Kommissionens rättssäkerhetsbegrepp utgårfrån att det är lika olyckligt om en skyldig får gå fri som om en os/..-yldig blir dömd. Lennart Blom är moderat riksdagsman och ledamot m• ekokommissionens referensgrupp. Omedelbart efter sin valseger i september 1982 gav socialdemokraternas agerande i vart fall besked om en sak: de hade till fullo insett att de mycket korta valperioderna ställde krav på snabbt agerande. En mot omvärlden osolidariskt kraftig devalvering genomfördes i praktiken redan innan maktskiftet ägt rum. De fyra s k vallöftena, som alla bidrog till att radera ut det mesta av mittenpartiernas försök till sanering av statsfinanserna, trumfades igenom utan prut. Operationen kombinerades med ytterligare miljardrullning på bl a industristödssidan, allt i syfte att förstora upp budgetunderskottet redan för budgetåret 1982/83, (ett underskott som så småningom helt skulle skyllas på borgarna). Manövern underlättade utarbetandet av en budget för 1983/84, som kunde påstås tyda på ett finansiellt tillfrisknande, i vart fall i relation till närmast föregående budgetår. De offentliga utredningarnas långrotande skulle snart vara ett minne blott. Och så en anslående innovation: ett par specialkommissioner tillsattes med buller och bång, en för att begrunda narkotikaproblemen och en annan för att ta itu med den s k ekonomiska brottsligheten. Det nya var inte kommissionsformen, det nya var att den parlamentariska oppositionen utestängdes från det faktiska inflytandet på utredningsarbetet och motades in i ett par s k referensgrupper. Kommissionerna har arbetat snabbt. Narkotikakommissionen blev klar för någon tid sedan och eko-kommissionen levererade sitt slutbetänkande "Ekonomisk brottslighet i Sverige" (SOU 1984: 15) i mitten av mars månad. Detta slutbetänkande är ett utomordentligt intressant aktstycke. Till stora 178 delar är det fråga om en i och för sig välskriven pamflett, med huvudsaklig förankring hos den, i princip, demokratiska fraktionen inom extremvänstern. Den som beslutsamt hållit i pennan är tydligen kriminologen Leif G W Persson, en frisk fläkt om man har särpräglade anspråk. Ett betydande antal av de uppemot 30 förslag och framstötar, som emanerar från eko-kommissionen, är svårbegripliga utan tillgång till den redovisning av bakomliggande värderingar och ideologier som slutbetänkandet innehåller. Ett försök till kortfattat referat, med vissa direktcitat, ger dessvärre en alltför blek bild av detta strålande original (s 118- 143). slutbetänkandet är en i ochför sig välskriven pamflett, med huvudsaklig förankring hos den, i princip, demokratiska fraktionen inom extremvänstern. Inledningsvis anser sig kommissionen kunna konstatera att samhällets åtgärder mot brottsligheten sällan brukar höra till de stora politiska stridsfrågorna. Emellertid anses den ekonomiska brottsligheten därvid utgöra ett intressant undantag. "Dels kännetecknas synen på själva problemet av större politiska skiljaktigheter än vad som annars är fallet. Dels är de politiska attityderna ofta omvända i förhållande till den inställning som man möter till brottsligheten i övrigt. Det hårdaste politiska motståndet vad gäller skärpta åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten kommer således från moderaterna. Det parti som i andra krimi· nalpolitiska sammanhang - som t ex den traditionella brottsligheten eller narkot~ kabrottsligheten - sedan lång tid tillbaka intagit de mest profilerade ståndpunk· tema i den kontrollerande och repressiva riktningen." Vidare säger sig kommis· sionen ha "svårt att förstå varför man speciellt inom det moderata lägret ofta visat en ambivalent inställning eller tom aktivt motsatt sig olika åtgärder mot problemet" (dvs den ekonomiska brottslig- rheten). k Dessa partipolitiska markeringar · utredningsprosan kan te sig överraskande om man inte betänker att i ko missionen ingår riksdagsmannen A Nygren (s), tillika ordförande i den s referensgruppen. Det partipolitiska nit är denne mans signum. Kommissionen går vidare med att fast slå att den traditionella kriminalpolitik egentligen endast riktar sig mot "tra proletariatet"; så ej den moderna uttalat progressiva icke-borgerliga k· minalpolitiken, som inriktas mot brister det ekonomiska systemet. Den krit som drabbar ett antal av kommissione tidigare förslag för juridiskt hafs g, slafs och därmed följande urgröpta rät gr säkerhet förorsakar kommissionen h vudbry. Man tvingas tillgripa ett defi tiansresonemang av den typ som fö kommer i varje ordinär marxistisk stu randes uppsats. I själva verket finns två olika sorters rättssäkerhetsbegre det traditionella och det moderna. v~ förstnämnda anges ha sin rot i sen br delen av 1700-talet och tar sikte på söka skydda den enskilda individ "mot en övermäktig och ofta grym lat". Den moderna synen på rättssäkerbeten är något annat. Enligt kommissionens uppfattning menas numera med rattssäkerhet ungefär detsamma som rattsskydd, dvs medborgarnas skydd mot att bli utsatta för brott. "Det finns gott fog för bägge begreppen'' fastslår kommissionen helt generöst. När kommissionen emellertid kort därpå landar på ett första försök till partiell slutsats åstadkommes följande formulering: "Att en skyldig får gtl ji·i och på der \'iset kan \'lilla ytterligare skada kan l'ara lika olyckligt som att en oskyldi~: blir dömd" (s 131 ). Därmed är utgångspunkten för kommissionens tänkande i fråga om rättssäkerheten given. Åtskilliga förslag och knapphändiga resonemang i de tusentals redan tidigare producerade utredningssidorna får sin förklaring. Och dessutom har ju Ingvar Carl·son såsom blivande huvudansvarig för propositionsarbetet på området försetts med ett lämpligt motto. Endast n;}gmsmå. behändiga justeringar i raden av frihetstal är e1forderliga för att det skall bli möjligt att baxa in denna nya byggsten. Med kommissionens - och förmodligen också socialdemokraternas/vpks - grundinställning till rättssäkerhetsfrågan är det svårt att se hur en med den bm·gerliga oppositionen gemensam plattform skall kunna snickras ihop. Fackliga representanter. LO-tidningen. herr Nygren (s) mtl tillsammans med Aftonbladet, kommer att hojtande föra debatter på nivån "de borgerliga vill slå vakt om ekobrottslingarna" (vilka de nu är?). 179 Kommissionens konkreta förslag Det är inte möjligt att inom ramen för en tidskriftsartikel redovisa ens det väsentligaste av de många kommissionsförslagens innehåll. På ett antal punkter, bl a vissa resursförstärkningar, ökade insatser för att komma till rätta med gäldenärs- och konkursbrottsligheten m m kan man anta att riksdagen i relativ enighet godtar förslagen. På andra - främst i fråga om näringstillstånd (etableringskontroll), införande av s k omvänd bevisbörda (om än i begränsad omfattning), den ifrågasatta skyldigheten för revisorer att fungera som "skattespioner" m m - är utsikterna små att nå politisk enighet. det helt orimliga skattetrycket i Sverige uppmuntrar till lönsamma men olagliga transaktioner. Generellt torde man kunna säga, att regeringen redan genom sina direktiv bestämt huvuddragen i kommissionsförslagen: ökade kontrollresurser. skärpt lagstiftning över nästan hela fältet, urgröpt näringsfrihet (med dörren öppen för facket att så småningom tillvälla sig vetorätt mot nyetableringar). På en alldeles avgörande punkt, om man verkligen är intresserad av att minska incitamentet till ekonomisk brottslighet - en effektivare skatte- och avgiftsuppbörd, som automatiskt skulle omöjliggöra att en betydande del av den ekonomiska brottsligheten utvecklade sig i galopperande takt - står kommissionen tomhänt. 180 Påpekanden om att det helt orimliga skattetrycket i Sverige uppmuntrar till lönsamma men olagliga transaktioner möts med surmulen oförståelse. Enklare advokatyr mobiliseras: i länder med ett lägre skattetryck förekommer minsann också ekonomisk brottslighet. Samtidigt har emellertid kommissionens ordförande haft en känsla av att exempelvis den utomordentligt utbredda skattebrottslighet som förekommer vid anlitande av privata dagmammor inte är riktigt tillfredsställande. En s k frizon diskuteras, i analogi med de femtusen skattefria kronorna vid bärplockning. En motsvarande ide till frizoner vid hjälp till grannar och vänner med exempelvis olika former av byggnadsarbete har lagts åt sidan. Facket var nämligen ointresserat. En avdragsrätt för styrkta reparationskostnader diskuteras i positiva ordalag. Det är ett bra förslag; moderaterna har i flera omgångar försökt få igenom iden i riksdagen, tyvärr förgäves. Men eftersom det kan bli vissa tekniska komplikationer avstår kommissionen från egna konkreta förslag. En modest attityd, som tyvärr inte präglat andra delar av problemkomplexet. Kommissionens arbetsformer Till sist något ord om kommissionens arbetsformer. Regeringen har valt alternativet "kommission" för att markera frå- gans särskilda vikt. Den partipolitiska bockfoten sticker emellertid fram ordentligt. Oppositionspartierna har visserligen erbjudits platser i en s k reforensgrupp, som beretts tillfälle följa • betet och ge synpunkter. Med åberopaade av kommillekungörelsen har emellef ·tid alla former av reservationer eller såF skilda yttranden, som skulle kunna Atfölja kommissionens förslag vid remi behandlingen, vägrats. Konstruktionea innebär risker för att ett medansvar skal smitta av sig på oppositionens parJamet tariska representanter. Hela iden • misslyckad, den manar inte till eftr~ följd. Dessutom har i referensgrupptl plockats in vissa representanter för arbetsmarknadens parter, vilka ornedå- bart dras in i diskussioner där politisb värderingsfrågor måste vara centrala. Som ett lamt men dock försvar I. åberopats tidspressen. Man hade helt et kelt inte tid att låta oppositionen utfo1111 alternativ och påverka själva uppläe ningen av utredningsarbetet. Det kal vara befogat att påminna om 1973 in brottskommission. Då var det ockå bråttom. Men kommissionen fick se.lo vanlig, parlamentarisk representatica (vpk uteslöts, vilket givetvis inte vall fallet denna gång). Skillnaden är i övrw bl a den, att brottskommissionen hade• ordförande som kunde mötas med R. troende; dåvarande statssekreterare~ Ove Rainer.